Julaftonsmorgon

Julaftonsmorgon och jag vaknar tidigt. Känner mig för första gången på ganska många år lite spänd och förväntansfull. Till skillnad från barndomen dock inte direkt över de väntande klapparna, som över hela fenomenet. Att fira jul i eget hem, omgiven av stora delar av mina viktigaste kärlekar. Två saknas. Mamma som är i Paris och tar hand om Mamie. Jag saknar henne rent allmänt i mitt liv just nu, även om vi som tur är pratar i telefon ofta, och jag kommer att sakna henne idag. Pappa sa faktiskt samma sak. Dylan är hos sin pappa så i år blir ingen tomte. Skönt att slippa förvisso, men lite tomt blir det utan mitt lilla "låtsasbarn".

Men bortsett från allt detta känns det härligt att få fira hemma hos oss, hos vår lilla groende familj. Min Johan fyller mig med en sådan andlös kärlek att jag vaknar lycklig varenda dag. Vilken ynnest det är att få känna en sådan närhet och värme. Jag kan ligga i sängen en tidig morgon, känna hur mitt barn bökar runt därinne i magen, känna värmen från min sovande man bredvid mig och bara uppfyllas av en sådan total tillfredsställelse. Jag är precis där jag vill vara just nu.

Husligheten har tagit totalt grepp om min denna jul och jag har bara givit mig hän till en komplett bakorgie. Så medan Johan minituöst dammsög lägenheten hackade och gräddade jag som om livet hängde på det. Jag älskar att baka, måste erkänna det, hur 50-talshemmafruligt det än låter. Det finns något meditativt över att knåda en deg och en känsla av tillfredsställelse över att uppnå konkreta resultat som i ett färdigt bakverk. Kanske var det det som väckte mig tidigt denna julaftonsmorgon, de ännu obakade solrosbaguetterna som kallade. Och nu kallar snart den färdigjästa degen. GOD JUL!

Kunde inte låta bli

...att köpa dessa. Min första present till Ärtan. Och för den händelse att hon inte är en hon utan en han köpte jag även en killversion. En av dem får bli present till något framtida kompisbarn av motsatt kön.

Att få känna sig Duktig

Ibland tror jag att det är värt att göra vissa saker, inte så mycket för tillfredsställelsen att faktiskt göra dem, utan för att efteråt få känna sig duktig över att ha gjort dem. Som nu när jag sitter här nyduschad efter ett träningspass och bara känner mig så extremt Duktig. Duktig för att jag kör bodypump i nästan åttonde månaden och Duktig för att jag orkar nästan lika tunga vikter på överkroppen fortfarande. Och lite Duktig för att jag faktiskt är mogen nog att köra lätt på ben och hoppa över vissa höftpåfrestande rörelser. Så jag sitter här och känner mig lite allmänt Duktig (fastän jag egentligen avskyr det präktiga ordet Duktig...) och väntar på att maten som min tillika Duktige man lagar ska bli klar.

Köksmys

Jag älskar vårt kök! Det utstrålar värme och mys och har snabbt blivit mitt favoritrum i lägenheten. Jag ser fram emot allt bakande och nestande jag ska företa mig så snart jag slutat jobba.

Jul in da hus

Före

Efter

Igår kväll instiftade vi våra egna nya traditioner och efter en svettig sejour i trängseln på Clas Ohlsson för att inhandla fot, glitter, belysning och kulor, gick vi på kvällen ned på St Eriksplan och köpte oss en nedprutad silvergran. Johan hade vissa invändningar mot glesheten i granens övre regioner men jag som är en lättillfredsställd själ tyckte att den var fin. Lite sned och lite glest när ornamenten tog slut, men dock en julgran! Även balkongen fick sig en ljusslinga och köksfönstret var dekorerat sedan tidigare. Vi satte på en knastrig jul-LP och sjöng med i de välbekanta melodierna, innan vi senare gick och lade oss med stängd sovrumsdörr eftersom det är så ljust i lägenheten av all extrabelysning.

Dags för profylax

De två senaste veckorna har Johan och jag gått profylaxkurs. Precis som de flesta andra hade vi fördomar om rostbrun pysch, heltäckningsmatta och krystande i grupp. Jag hyser ju dessutom en viss antipati mot gruppaktiviteter, här dessutom en med bara en massa gravida. Våra fördomar var väl förutom plyschen inte helt obesannade, men faktum är att jag tror att det var det bästa vi kunde göra. Plötsligt känns både tanken på att det faktiskt kommer att komma ut en bebis, och på att förlossningen är i ganska snart antågande, både verkliga och efterlängtade.

Förlossningsfilmen som vi fick titta på var obehaglig och närgången, men samtidigt växer känslan av att det här ska bli en grymt häftig utmaning allt starkare. Att lära sig andas rätt för att kapa smärttopparna, att ställa varandra rätt frågor innan och försöka göra denna händelse till en så smärtfri och bra upplevelse som möjligt, både för oss och barnet, det känns iallafall hittills ovärderligt. Och inte minst för oss båda att förstå Johans viktiga roll i det hela, som mamma har man ju redan en rätt självskriven huvudroll, men partnerns roll som coach och stöd ska inte underskattas.

Och under kursens gång växte sig min stolthet och kärlek till Johan, pappan till mitt barn. Medan det tydligt syntes hur obekväma vissa av de andra papporna var i detta samanhang - en gick till och med ut och pratade i mobiltelefon under större delen av förlossningsfilmen - var Johan helt engagerad och närvarande och än en gång häpnades jag och imponerades av hur snabbt och lätt han tagit sig till detta faktum att hans liv ändrats så drastiskt och att detta stora snart kommer att ske. Det är förstås en stor förändring även för mig, men jag visste ju att jag var redo för det, annat med Johan som nog inte sett sig här på ett tag. Jag tror att vår kärlek och trygghet syntes utåt för när det blev dags för ett par att läsa upp hemläxan, en berättelse om sin drömförlossning och ens målbilder under förlossningen, hamnade förstås lärarens blick på oss. Och jag kunde inte låta bli att känna mig lite stolt över allt hennes beröm efter att ha hört våra berättelser, som om det vore en godkändstämpel på att vi kommer att fixa det här. För det kommer vi - tillsammans.

Världens finaste ärta

Graviddum och lite magbilder

Här kommer nu lite magbilder, mer eller mindre påklädda... Börjar bli en riktig tjockis!

Idag hade jag mediemöte där jag som vanligt nuförtiden fick frågan "När är det dags?" "Februari" svarade jag som vanligt. "Första, andra?" frågade killen. "Tolfte" svarade jag. Kan man skylla allmän dumhet på graviditeten?? Hihi.

Kropp och knopp

Tidig vintermorgon i Mariefred

Tillbaka i verkligheten efter en djupdykning ned i mig själv på kurs. Fem dagars hjärnmangling och gruppleverne gjorde starka intryck, men tillbaka i vardagen känns det ungefär som vanligt igen och jag känner inte riktigt att jag blivit en mer komplett eller Bättre Människa. Vad jag dock känner är i rumpan efter att ha suttit ned i tolvtimmarspass de fem dagarna. Sista dagen var jag nästan tvungen att stå upp för att det gjorde så ont i svanskotan.

Min rumpa är ett hett topic just nu. Till min förskräckelse insåg jag för några veckor sedan att den ändrat form och tappat sin vanligtvis något negroida form till förmån för ett mer platt tillstånd. Den har inte blivit mindre, bara plattare och jag känner mig berövad min kvinnlighet. Även om den delvis kompenseras av andra kvinnliga attribut just för närvarande. Men fasiken om den inte kommer tillbaka efteråt, jag har ju starka förhoppningar på att bli lite läckert amningssmal men till det vill jag inte ha en platt bakdel. Om man får välja. Jag menar jag. Man får man inte säga om sig själv har jag lärt mig på kursen.

Fest

Igår hade vi kundfest på jobbet. Jag fick en miljon kommentarer för min i kvällens klänning väldigt tydliga mage. Tillslut orkade jag inte säga "12 februari" längre och fötterna iklädda högklackat orkade inte bära min tunga kropp längre. Så jag gick hem i skaplig tid och är bara lite trött idag. Men hittade min bild på Stureplan.se, måste vara en av få gravida på den sajten...

Nu ser jag fram emot ännu en helg i vårt fina härliga hem, innan en förmodligen ganska krävande ledarskapsutbildning hela nästa vecka.

Nu ska jag hem till soffan. Tallyho!

Första snön

Sitter och tittar ut över virvlande snöflingor och takåsar som blir alltmer vittäckta. Imorse var jag uppe med tuppen och gick och tränade innan jobbet. Lika bra att passa på att utnyttja min morgonpigghet medan den varar, tänkte jag. Senhösten fyller mig alltid med lite dubbla känslor. Dels en liten ganska mysig känsla av vemod och vilja att kura ihop mig i soffan med en kopp te. Den mysiga känslan försvinner ungefär när jag efter träningen kliver på en överfylld buss och en ondsint mamma med halva barnvagnen ut i mittgången skäller ut mig för att jag har ryggsäck på mig. Sån ska jag inte bli, tänker jag och försöker le ödmjukt. Men kan förstås inte låta bli att syrligt föreslå att hon ska ställa sig bredvid vagnen istället för bakom. Men grinigheten av att bli skuffad fram och tillbaka i bussen och få kämpa i snömodden på väg till kontoret, försvinner ungefär samtidigt som jag kommer inomhus, och nu sitter jag här i värmen och känner mig rätt harmonisk där jag tittar ut över årets första snö. Som förmodligen kommer att vara nedsmält till slask innan arbetsdagen är över.

Det börjar bli fint!

Det är en fröjd att komma hem på kvällarna nuförtiden. Köket vill jag knappt lämna, vill bara baka och diska (i maskin!) dagarna långa! Synd att man måste jobba. Sen vi köpte vårt superfina köksbord på Indiska (se bild här bredvid!) blev stilen så komplett och med stolarna som vi kånkade hem igår, känns bilden perfekt.

Nu börjar mina nestingkänslor på allvar och det känns häftigt att planera vart Ärtans säng ska stå.. Den lilla gör sig alltmer påmind, med kännbara och frekventa sparkar som till och med syns utanpå magen. Jag kan fortfarande knäppa övre knappen i min vinterkappa, men det börjar bli på gränsen och skjortor och normalkorta tröjor är bara att glömma. Men annars kommer jag i det mesta utom byxor och det känns skönt att inte ännu förvandlats till det gigantiska gravidmonster jag fasat för att bli... Jag har varit så in i Norden trött denna vecka, flytten tog lite musten ur både mig och Johan tror jag, men vi somnade vid åtta i soffan igår, så idag känner jag mig lite piggare och redo att gripa an kvällens projekt: Arbetsplatsen i hallen!

Nyinflyttad och utmattad

I lördags var det äntligen dags för den stora flytten. Vi samlade ihop våra kompisar i ösregnet, Team Vasastan och Team Solna, och så fick jag titta på medan våra stackars vänner slet med soffa, 10 tonshästenssäng och kartonger i mängder. Men ändå gick det rätt snabbt och smidigt och vi var klara ganska tidigt. Sen började fas två, kartonguppackning. Puh! Vi har skruvat hyllor, alfabetiserat DVD:er, rensat mängder med massa gamla kläder till vinden och fyllt kartong på kartong med gamla dagböcker och papper. Så, efter tre dagars slit börjar vi så smått komma i ordning och jag kan bara konstatera att vi har världens finaste lägenhet! Här kommer vi att trivas. Men det började inte så bra, i morse glömde jag visakort, pengar, plånbok (allt detta på tre olika ställen) och min kalender. Känner mig helt lost idag och fortfarande väldigt utpumpad. Ska på seminarium hela eftermiddagen men vill bara gå hem och vila Ärtan och mig själv. Gääsp.

Flyttstök

Två veckor kvar till flytt och denna helg påbörjade vi lite av det praktiska. Lite av det, säger jag, för ju mer jag gör desto mer inser jag återstår. Elleverantör, hemförsäkring, bredband, tv-licens, adressändring.. osv osv... Och jag inser att ALLT flyttrelaterat kostar pengar. Försöker att inte tänka på vad denna flytt kommer att kosta oss, det är ju för någonting positivt. Även om jag hellre lagt adressändringspengar på exempelvis ett par skor. Vilket är ungefär det sista jag behöver, inser jag idag när jag så smått påbörjar mitt packande. Hur många skor kan en människa ha och ändå känna att hon behöver fler? Jag har inte vågat räkna dem, utan kan bara konstatera att det är många par sneakers, pumps, loafers och stövlar som nu ligger i kartonger... En annan sak jag har konstaterat idag är att det är ett under att jag inte är dammalleriker. Högarna av damm som uppenbarade sig när jag drog ut sängen för att leta efter fler par skor, gjorde till och med mig som är härdad lite förskrämd. Jag avlade ett förstulet löfte till mig själv att försöka dammsuga oftare än en gång i kvartalet i nya lyan, och då kanske inte bara synliga ytor.

Det är skitsvårt att börja packa när man ändå ska bo kvar här i två veckor till, och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det blir bara stökigare och stökigare tycker jag, ju mer jag plockar. Det känns som att jag packar baklänges, som när man var liten och fick titta på super 8-film i skolan (så gammal är jag) och de alltid avslutade med att spela filmen baklänges så att man fick se aktörerna spotta ur sig en gradvis mer hel banan och tappade saker som for upp från golvet. Ungefär så konstruktiv känns min flytt hittills. Den liksom växer på mig. Kanske för att jag sitter här och skriver istället för att jobba. Dags att återgå, denna vilodag får visst inte vilas bort.

TGIF

Idag är jag glad, för hela den här veckan har jag haft ont i höfterna och korsryggen och det har gjort ont när jag går. Såg framför mig bäckenbottensuppluckring med fyra månaders sängliggande och stadigt ökande i vikt som konsekvens och kände mig heldeppig igår. Men så bokade jag av kvällens planer och gick hem och blev omhändertagen av min Johan, som lagade soppa och lät mig sova i soffan. Och idag är det nästan borta! Det funkade! Förmodligen var det som jag hoppades att det onda berodde på att jag tog i lite för hårt på bodypump förra helgen. Sista gången jag lyssnar på en instruktör: "Jag tränade precis som vanligt fram till förlossningen". Tacka fan för det, du är ju proffs och har inget liv. Jag tänker iallafall ta det lugnare framöver.

Ser väldigt mycket fram emot helg nu. Har lite svårt att hitta fokus på jobbet, och även om det löper på helt okej och jag ofta tänker att jag har ett bra och kul jobb, börjar den där hägrande långledigheten göra att det är svårt med långsiktigt fokus. I helgen ska jag påbörja packning iallafall, efter besök på Ikea och inhandlande av flyttkartonger. Åh vad jag längtar till vår nya lägenhet, även om jag gärna skulle snabbspola själva flyttförfarandet.

Tandvärk och eksem

Okej, det pregnanta livet är inte bara ljuva tider utan besvär. Jag som varit helt odrabbad av sådana, finner mig på sista tiden se ut som 85 runt ögonen med röda utslag och fnasig hy som ser helt rynkig ut. Besökte efter lite tjafs med remisser och annat onödigt en oförstående ögonläkare imorse, och fick något slags kräm utskriven. Så nu får det vara nog med detta. Basta! Men ett besvär till har jag och det är ont i tänder och tandkött. Tydligen kan det vara så att tandköttet blir extra känsligt under graviditeten, men nu har det från svullet tandkött spridit sig ned i tänderna som känns helt ömma. Det ilar som satan i dem också, så fort jag försöker äta eller dricka något som inte är rumstempererat. Ska försöka stå ut i två veckor och se om det försvinner, har ändå en tandläkartid sen. Och slutligen, den kala fläcken är fortfarande lika kal. Men jag tog en massa blodprover för några veckor sen (för att utesluta problem med sköldkörteln), men har inte hört något, så jag antar att inga nyheter är goda nyheter och att allt var bra. Kal är den iallafall! Tur att jag har så mycket hår att täcka den med och att den inte sitter mitt i pannan! Slut från dagens läkarrapport.

Jo en annan konstig sak. Vi spelade Naken-TP i sängen igåroch jag svarade på frågan: "Vad består Sparvhökens basföda av?" -"Daggmask" varpå jag fick en hysterisk skrattattack åt det korkade i mitt svar och inte kunde sluta skratta. Jag såg den stora rovfågeln gräva i marken efter luriga daggmaskar och kunde inte sluta skratta. Tills det helt plötsligt vände och jag började storgråta. Bara sådär. Jag fattade absolut ingenting, men kunde inte sluta gråta. Tills jag började skratta igen åt hur psykad man blir av dessa hormoner och att inte ens en wannabe-superwoman som jag lyckas förbli oberörd. Pust. Somnade utmattad och svettig.

Parishelg

Vi stack iväg på en liten weekend till Paris, min älskling och jag. Det låter som ett enormt klyschigt upplägg med långa promenader längs Seine och djupa blickar över sena rödvinsglas, men med tanke på vår belägenhet blev det inte riktigt så. Dels för att rödvin är eliminerat ur min basföda för tillfället, och dels för att jag ju har familjen där och att det inte riktigt blir som att vara turist. Dessutom visade det sig att min mormor var dålig... Vi åkte direkt från flygplatsen till sjukhuset för att mötas av synen av en liten ynklig dam som inte alls var sitt vanliga eleganta jag. Cancer i njurarna berättade mamma och den vetskapen kom att prägla resten av helgen. Trots det lyckades vi ha en mysig helg tillsammans med Felix och Siri som också var på besök och lägenheten på Rue d'Alésia blev vår gemensamma bas och fyllde mig med gamla barndomsminnen. Det var härligt att få dela dem med Johan och visa honom den vackra staden som känns lite som min egen.

Denna helg är jag gräsänka eftersom Johan är i Tyrolen på Discovery Challenge. Jag glädjs över nyheten att de tog sig i mål på en bra plats men kan inte låta bli att känna mig lite lite avis och undra om mina dagar som äventyrerska är över. Jag ser extremt mycket fram emot detta nästa stora äventyr med att bli mamma, men jag hoppas i mitt hjärta att jag inte klättrat mina sista berg eller aldrig mer kommer att få uppleva lustan i att upptäcka främmande ställen. Det måste väl gå att kombinera med femmiljonerslya och knodd med äventyr och backpackand? Det kan väl inte vara så att det är Bamseklubbar och charter som står härnäst på reseagendan...? Pleeeease?

Det bultar och det bankar

Nu har den lille rackaren börjat röra på sig, så att till och med Johan kunde känna det utifrån. Första sparken kom en tidig morgon när jag låg i sängen. Det känns som folk brukar säga som en sprattlande fisk, fast kanske mer som snärten av dess fena. Poff, sa Ärtan. Heeej! sa mamman. Sedan dess tror jag att allt som känns är sparkar, fast jag vet inte om det kanske bara är gaser ibland. Häftigt är det iallafall, att det i min mage bor någon som kan sparkas.

Imorse var vi hos barnmorskan också, och fick lyssna på hjärtljuden. Först lät det mest som någonting under vatten, med ett högt brusande som inte kom från bebisen, tills den gjorde en volt och hjärtat landade under barnmorskans mätgrej. Boink boink boink i snabb takt tog över och överröstade allt i rummet. Häftigt!!!

En annan riktigt cool grej, det är att bebisen nu kan känna smekningar och beröring utifrån. Vi försöker klappa på magen så mycket vi kan, och jag pratar med min bebis när den är vaken. Johan brukar också sticka ned huvudet och säga "Hej Ärtan, det är pappa som pratar". I lördags kväll skulle han gå igenom gitarriff med lilla Ärtan, men då sov hon trots hög musik, så det blev bara en kort genomgång. Jag kan känna (inbillar jag mig...) när den vaknar och brukar säga godmorgon. Jag försöker allmänt att vara en så fin och harmonisk människa som möjligt, för att ge mitt barn den bästa starten på livet som går. Det är inte så svårt när man känner sig glad och harmonisk i ett kärleksfyllt liv.

Halvvägs

Idag går jag in i vecka 20, och vi är halvvägs igenom graviditeten. Samtidigt som dessa 5 månader gått snabbt, har tiden gått oändligt långsamt. Det känns som en evighet sedan jag gjorde gravtestet och berättade för Johan i Humlan, som en annan livstid när vi var i Italien och jag mådde bra men kände mig så konstig. Samtidigt känns det ofattbart att pyret där inne är halvfärdigt eller faktiskt egentligen skulle klara sig utanför min kropp om bara ett par månader. Men förhoppningsvis får den ligga och växa till sig tiden ut, så att mamma kan fokusera på flytt, inredning och allmänt nesting. Eftersom jag egentligen i tanken redan flyttat ur min lägenhet, består mitt nestande just nu av något slags mentalt bakande. Jag går omkring och är konstant sugen på olika bakverk (denna vecka banankaka och kolapaj...mmmm....), men lyckas hittills nöja mig med bakporr i form av att bläddra i mattidningar. Betydligt mer hälsosamt än den verkliga versionen!

Ärtan 17 veckor, 5 dagar

Sress och kärlek

Efter en helvetesvecka av stress och nervositet inför en sviktande budgivning, är min lägenhet äntligen såld. Och även om jag kanske kunde fått mer för den för någon månad sen och möjligen även om jag väntat någon månad, känner jag mig nöjd med priset och framförallt över att äntligen få andas ut. Vi är verkligen inga lägenhetshajar jag och min man. Köpte när det var som dyrast och säljer nu när det är på nedgång. Men vi är iallafall överens om vad som är viktigt i livet, och det har inte så mycket med siffror att göra.

Folk som inte känner mig tillräckligt väl, utan bara vet att jag är barnkär, brukar säga "Åh nu är du väl glad över att du ska få barn". Nej. Jag är inte glad över att jag ska ha barn. Jag är glad över att jag ska ha barn med Johan. Jag känner mig in i märgen lyckligt lottad över att funnit min själsfrände och kärlek, och att få bilda familj med honom. Jag är glad äver att få vårt barn! Det är inte ett allmäntillstånd, det är vår relation som gör mig så in i vassen lycklig. Nu när jag äntligen kan sluta tänka siffor och fokusera på min fina man och vårt spirande frö.

Saker som gör mig glad

Lite nya saker gör mig i mitt gravida tillstånd glad:

1. Oväntade inbjudningar - att någon kompis hör av sig en fredagkväll och frågar om man ska med ut en sväng, trots att de vet att man inte kan dricka och förmodligen sitter hemma i soffan och degar. Då känner jag att jag kanske är lite rolig som människa även i detta tillstånd.

2. Folk som tar emot mitt gravidbesked med oväntad glädje. Som idag när jag berättade på jobbet och bara fick glada tillrop och kramar.

3. Att rödkindad just ha kommit hem från en power walk i en sensommarfin solnedgång i Hagaparken, och inse att min svägerska och blivande faster till Ärtan inte bara är just detta utan även en fin vän.

4. Att min mat bara tog fyra minuter att laga och att jag nu kl 20:37 får äta middag framför tvn!

Macho

Alldeles precis nu kom Johan inspringandes och sade "Nej, har jag missat Project Runaway? Det är ju onsdag idag!". Sen kollade han tv-tablån: "Nej fan det är ju fotboll". I have suceeded.

Hårklyverier på landet

Bakom oss har vi en veckas lugn semestertillvaro på Johans landställe utanför Strömstad. Den kunde varit ännu lugnare om det inte hänt en del under tiden. Lägenheter var det stora. Vi hade varit på privatvisningar på tre stycken dagen innan vi åkte, varav vi lagt bud på två. Vi satt högt uppe på en klippa och pratade om detta och annat medan vi tittade ut över vattnet där solen höll på att försvinna i horisonten. Ljuset är fantastiskt där på västkusten. Min bror Felix var på besök från Oslo. Jag satt och pillade mig i håret som jag ju ofta gör, och plötsligt känner jag någonting mjukt och lent. Så ska det inte kännas i hårbottnen. Johan kikade ned bland lockarna och bekräftade min misstanke. En kal fläck stor som en femkrona bakom örat och jag ville bara gråta. Men när vi kom ned till stugan igen så ringde Felix sin svärfar som är gynekolog och denna berättade att håravfall är väldigt vanligt vid graviditet och beror på hormonförändringar. Jag pustade ut litegrann men borstar håret väldigt försiktigt sen dess.

På tisdagen låg vi på klipporna och solade i den sköna solen, när budgivningarna drog igång. Mycket nervpirr och många hundratusenlappar senare, var vi ägare till en 3,5:a med balkong på St Eriksplan! Vår landetvecka blev inte så avkopplande som den kunnat vara, men rätt produktiv ändå och extremt skön och välbehövlig. Skönt också att inse att man kan tillbringa 24 timmar om dagen i sin älskades sällskap utan att alls tröttna.

Fredag kväll brände vi hemåt och sedan dess har vi mest röjt i min lägenhet för att förbereda inför dagens fotografering och nästa veckas visning. Nu är här så fint att jag knappt vill flytta...

Johan har slitit hårt med kartongerna eftersom jag inte ska bära tungt. Ärtan protesterar med magkramp när jag ignorerar det, så jag försöker verkligen hålla mig i skinnet och ta det lite lugnt. Men inte är det lätt!

På riktigt

Så känns det nu, på riktigt. Satte på mig ett par svarta byxor med hög midja imorse och insåg ett tag att jag nog måste ta en skjorta över linnet för att inte avslöja mig totalt på jobbet. Jag glömde dock den lilla detaljen om andrum och här sitter jag nu och flämtar med byxlinningen alldeles för tight för en bebbe i fjärde månaden. Som tur är sitter blixtlåset på sidan som är mot väggen, så jag har precis knäppt upp och tar ett djupt andetag.. Det blir skönt när detta är officiellt och ännu mer på riktigt och man kan få köpa lite kläder med plats för en växande kagge.

Äntligen har vi nuppat

Ärtan - alive and kicking!

Nu kan jag äntligen pusta ut, och meddela att Ärtan är en riktig bebis med två ben, två armar, ett bultande hjärta och en liten svart magsäck (pricken där i mitten). Vi gjorde Nupp-testet imorse och att få se den riktiga lilla människan live därinne var helt fantastiskt. Den rörde sig lite upp och ned och hade gott om plats i livmodern. Jag torkade förstulet en tår med handryggen och försökte att inte sträcka på mig (fick inte ens skratta) av stolthet när barnmorskan sa hur fin hon (eller den, "hon" är min tolkning) var, hur tunn om nacken och att hon låg så bra. Riskerna för Downs syndrom var i det närmaste obefintliga, visade kombinationen blodprov, ålder och ultraljud och jag tror mitt midjemått minskade med ett par decimeter när jag pustade ut. Fast kanske inte ändå, ökar stadigt mitt halvkilo per vecka som sig bör... Kan också ha med all smarrig restaurangmat vi klämt i oss på sistone, jag kan faktiskt inte minnas när jag sist lagade mat hemma.

Nu åker Johan till Göteborg några dagar och Ärtan och jag får klara oss på egen hand. Ska passa på att socialisera lite med vännerna, och hoppas att jag klarar av att sova ensam för första gången på många månader. Nästa steg blir att berätta på jobbet, och jag tror att vi ligger bra till till nomineringen av årets skvallerpotential...

Hormonerna slår till

Igår satt jag hemma och tittade på tv (efter att ha sovit mig igenom de första två timmarnas program). På Veterinärerna undersökte de en sjuk undulat. Den hade en böld stor som ett ägg under armen och veterinären sade till den lilla flickan som var där med sin mamma att hon inte kunde göra något, och att det var bäst att den fick fara till himlen. Och så fick den lilla undulaten en spruta och somnade in alltmedan gravida Julia satt i soffan snyftade. Över en undulat!! Nästa morgon skulle jag berätta om hur fåning jag varit för Johan, och då började jag nästan gråta igen. Det verkar vara hormonrubbningar på hög nivå på gång här...

Vecka tolv och lite fuskande

I måndags gick vi in i vecka tolv, och jag drar en liten, liten lättnadens suck. Enligt någon gravidsajt jag var inne på, sker 90% av alla missfall innan vecka 12. Nu är nästa orosmoment nuppen nästa vecka. Det är väl bara att förbereda sig på att man kommer att vara mer eller mindre orolig i många månader framöver. Om nu bara denna första går bra. Håller tummarna så hårt, så hårt.

Annars är det lägenheter som cirkulerar i huvudet, för i samband med allt detta ska vi sälja våra två och köpa en stor gemensam. Det ska bli så skönt att bo tillsammans och slippa backpacka runt mellan Solna och Vasastan. Men jag önskar att man kunde snabbspola fram den närmsta tiden och att allt bara var klart. Samtidigt som det såklart ska bli lite kul att skapa vårt gemensama hem!

Igår var Pia, Johannes, Johan och jag ute och åt en god middag. I den allmänna orättvisan att alla andra fick dricka vin och äta vad de ville, fuskade jag med gravidföreskrifterna och åt lamm med en chêvrekräm. Grymt gott. Och jag skickade faktiskt tillbaka det väldigt rosa lammet för lite merstekning, trots att det bar mig emot. Sen njöt jag till fullo av den förbjudna osten och tänkte att Ärtan är faktiskt kvartsfransk och ska väl tåla liiite mer än en vanlig svennebaby iallafall..?

Mamamia

Ja, så var vi då på vårt första MVC-besök häromdagen. Det gick.. vad ska man säga.. bra? Barnmorskan körde monolog med frekvent repeterade fraser och förmaningar, mest riktade emot mig och sen fick jag ta en massa prover. Eftersom man inte får några resultat ännu, kändes det inte som att jag blev mycket klokare efter det besöket. Det enda det egentligen gav tyckte jag, var:
1. Att jag fick veta att jag redan har järnbrist - resultat: jag känner mig ännu tröttare än jag gjorde innan, bara av vetskapen. Och försöker proppa i mig massa leverpastej och kött, som jag som tur är verkligen gillar. Spenat och broccoli ska visst också ned.
2. Att jag på tal om träning inte ska träna magmusklerna - resultat: jag slipper köra astråkiga situps på länge - yes!

Men bortsett från detta gick vi därifrån utan mycket annat än en massa nya besökstider. Bl a till Nupp-test den 2 augusti, vilket förhoppningsvis blir lite mer givande. Hursomhelst var det en helt och hållet overklig upplevelse, och nu känner jag att alla gravidrön och gravidsnack står mig upp i halsen. Vill bara odla min mage i lugn och ro nu ett tag och mysa med min kille som ju faktiskt inte bara är blivande ärtpappa...

Slut på semestern

Tillbaka på hemmaplan efter två sköna veckor i Toscana.. Har inte gjort så mycket mer än att slappa vid poolen, äta mängder av nektariner, pasta och pizza.. och sova. Sovmorgon och middagslur så gott som varenda dag, så extremt skönt och valbehövligt. För att vara nygravid har jag mått oförskämt bra och känt mig ganska pigg. Och när jag gått och lagt mig vid halv tvåtiden på nätterna var det inte så mycket för att jag var så trött, som för att fulla människor börjar bli ganska ointressanta vid den tiden. Och drinking games är ingen höjdare när man är bara får games och ingen drinking.

Huset var som ett palats, precis lika fint som på bilderna. Vi hann också med en hel del utflykter i de vackra omgivningarna och det blev många timmar i hyrbilen med mig bakom ratten. Nu vill jag inte köra bil på länge och jag tror att mina ibland ganska förskrämda passagerare håller med om att det är en bra idé. Jag har andra talanger, om man säger så.

Tillbaka i stan börjar jag för första gången få gravidkrämpor. Utan ett uns av illamåande under de första tio veckorna, gjorde den plötsligt sitt inträde härom dagen. Tarmarna verkar också ha något fuffens för sig för jag lider av magknip och... tja.. inte så glamoröst, men gaser i magen. Trots min uppväxt i en familj med en ljudligt fjärtande far - jag minns mammas lidande blick när täcket fladdrade till - är jag av åsikten att toabesök och allt som hör till inte hör ihop med den person man ska vistas naken med. Johan och jag bestämde tidigt i vårt förhållande att pruttar inte hade något där att göra, och jag tänker inte backa nu. Men inte är det lätt alla gånger, i synnerhet som man mår så mycket bättre i magen efter att ha lättat på trycket. Men nog om detta nu. Allvarligt.

Idag gick jag in i vecka 11 och nu är Ärtan ingen ärta utan mer ett plommon. Den har gått från att vara ett embryo till ett foster och nu finns i princip redan allt och ska bara växa till sig (och mig) under de resterande tjugonio veckorna. På onsdag ska vi på MVC för första gången och jag avslutar detta inlägg med att konstatera att det är grymt tråkigt att jobba. Man borde få vara gravidledig med full betalning...

Tråkfia

Från partypingla till soffpotatis, så kul har jag blivit den senaste månaden. Jag har alltid varit en kvällstrött typ med förkärlek för soffsovande, men nu börjar det nå extrema nivåer. Jag KAN inte hålla mig vaken på kvällarna, och gårdagskvällen tog priset. Johan och jag gjorde (eller snarare stekte) köttbullar med gräddsås för att tillfredsställa någon konstig nyck hos mig och landade sen framför Seinfield. Trots att det är en av mina favoritserier har jag nog inte lyckats hålla mig vaken genom ett helt avsnitt någonsin. Och denna kväll var värre än någonsin. Jag sov och sov och sov och lyckades bara långsamt klättra mig upp till ett någorlunda vaket tillstånd när jag såg hur Johan lite uttråkat satt och tittade på mig där jag låg valkraschad i soffan. Stackarn, han har ett sånt tålamod med mina tidiga kvällar och ännu tidigare morgnar att jag blir helt tårögd.

Och nu är jag supersugen på köttbullar i gräddsås igen...

Nästan semester

Snart, snart semester. Egentligen skulle idag varit min sista arbetsdag, men nu blir det flyg istället för bilresa ned, så vi tjänar några dagar och åker först fredag. Dubbla känslor. Visserligen är jag extremt redo för semester, men å andra sidan har jag inte riktigt jobbat klart före semestern, så några extradagar att avsluta gör att jag slipper stressa idag. Men nu sjönk blodsockret som det gör med rekordfart nuförtiden och jag känner mig extremt sugen på den där poolen..

Nykter gravidbakfylla

Det gick riktigt bra att fira nykter midsommar, och jag tröttnade faktiskt inte före de andra i festsällskapet. Även om jag tvingades vara tråkig och avbryta en efterfest i min och Johans säng vid halvtvåtiden. Men dessförrinnan hade jag både ätit sillunch, lekt lekar, och fyllebadat i en rund pool, helt nykter. Jag var lite orolig över att behöva fejka penicillinkur, men folk är visst mer självupptagna än man tror, för ingen märkte att jag drack Pommac till middagen och sen ingenting. Jag lyckades dock känna mig lika bakisseg som de andra på midsommardagen, och när vi kom tillbaka till stan shoppade Johan och jag en näringsrik middag på 7Eleven, bestående av Salta Katten, Hallon- och blåbärssmoothie och cola (han) och kolabulle, Ben &Jerrys-glass och äppel-Mer (jag). Denna intog vi medan vi slötittade på tv och Johan grät till Extreme Home Makeover. Jag undrar vem som har gravidhormoner här egentligen. Sen spillde han blåbärssmoothie i min fina franska aprikosfärgade soffa och såg ytterst skamsen ut, men jag bestämde mig för att jag tycker mer om Johan än min soffa och blev inte så arg fastän inte fläckarna gick bort.

Lilla ärtan frodas även om jag fortfarande får för mig att det inte är på riktigt. Eller som igår när jag tyckte att brösten krymt och oroade mig för att graviditeten upphört och ärtan på något sätt försvunnit in i kroppen. Men sen kom jag till sans igen, som vanligt. Igår berättade jag för min bror. Felix kom med den hittills skönaste spontana kommentaren: "Jippey!". Och imorgon går jag in i vecka 8.

Midsommarmorgon

Midsommarmorgon och jag vaknar tidigare än vanligt, den lediga dagen till trots. Det kan ha att göra med att jag slocknade klockan åtta igår kväll, när jag skulle vila lite i sängen... Men innan det åt Johan och jag en delikat middag på grannkrogen Byn, som serverade gigantiska crêpes med lammfilé (jag) och marulk (Johan). Mätt som en plätt lade vi oss i soffan och kollade på Vänner - de kör de bästa gamla säsongerna nu! - och sen lite middagssova i sängen. Johan låg och läste och bad mig när jag sent omsider kvicknade till, att minnas hans hänsynsfullhet nästa morgon när han själv ville sova.. Vilket är anledningen till att jag sitter här i köket och njuter av en liten ensamfrukost. Fast nu ska jag ta med tidningen och tekoppen och krypa ned igen.

Konstant hungrig

Jag har inte hunnit skriva på några dagar, för jag har faktiskt behövt jobba... Och ibland känner jag att jag är lite trött på konstanta gravidtankar, så jag tog ett litet break. Men nu är jag tillbaka!

I onsdags var ärtan och jag hos gyn som konstaterade att ärtan är for real och att jag inte var skendräktig (vilket tydligen är extremt ovanligt i Sverige, men man vet ju aldrig). Tur, för jag hade under de sista dagarna lite irrationellt fått för mig att jag bara inbillat mig. Men nu såg jag på ultraljudet någon liten skugga som tydligen var ärtan. Den låg i ett stort svart hål som tydligen är slemsäcken. Som tydligen är den där bubblan bebisen ligger i. Jag lär mig allteftersom här... Men jag lovar att inte bli alltför grafisk på denna blogg. Gudarna ska veta att jag fått min beskärda del av tjejmiddagar förstörda med livliga och alldeles för visuella beskrivningar av plågsamma graviditetskrämpor och smärtsamma förlossningar. Sån ska INTE jag bli!

Igår var jag på stor Ikea-dragning i Helsingborg. För mig verkade fokus dock ligga på mat snarare än inredning. Åt först frukost hemma, sen en macka på planet och sedan en tredje frukost hos Ikea. Klockan tio började mötet och klockan tolv var det lunch. Jag hade lite svårt att hålla mig vaken sedan jag på morgonen klarat av min egen presentation. Sen var det iallafall fika klockan 14 med te (för jag kan fortfarande inte dricka kaffe) och mjuk rabarberkaka. Och så lite godis för att hålla mig vaken under de sista presentationerna. Efter lunch hade jag lovat Johan som skulle ha middag färdig att inte äta någonting mer, men var ändå tvungen att ta en macka på flygplatsen. Och sedan god middag som min darling lagat när jag äntligen kom hem vid halv åtta. Och så en nektarin till efterrätt.

Kroppens funktioner jobbar starkare och tydligare än vanligt, och jag har blivit ganska duktig att lyssna på dem. Vilket innebär att jag sovit ett par timmar i soffan efter jobbet varenda dag den här veckan. Måste dock sluta lyssna på hungrigsignalerna en aning eftersom de är konstanta, och eftersom jag snart kommer vara lika bred som lång om detta fortsätter. Än så länge verkar dock alla kalorier hamnat i ärtan som tur är!

Superslappa söndag

Under söndagen fann jag mig återgå till någon form av spädbarnsstadium. Vet inte om det är meningen att graviditens första tid ska gå i samma tecken som första tiden efter en förlossning, men mycket mer än att äta och sova lyckades jag inte åstadkomma denna regniga söndag. Efter en fika med Rosie, och ytterligare ett avslöjande, kröp jag till sängs igen. Och där blev jag kvar resten av dagen, sov och vilade i omgångar, bara avbruten av besök i kök och på toa. Åt någonting helt kopiöst och så fort jag smält det översta lagret av mat, sjönk blodsockret och det var dags att fylla på.

Vid åttatiden på kvällen började jag tröttna på mig själv, letade rätt på en gnutta av min forna energi, och satte på mig träningskläder för att ta en powerwalk. Men så fastnade jag framför The Bachelor Rome - 25 högljudda amerikanskor i balklänning åker till Rom för att vinna en italiensk prins. Prinsen i fråga är av italiensk ätt, men uppvuxen i USA och tokamerikansk med plastiga kritvita tänder och skiktad frilla. De ständigt iiiiih-skrikande amerikanskorna är alldeles till sig vid tanken att få bli prinsessa PÅ RIKTIGT och tar till vilka metoder som helst för att utplåna konkurrensen... Ja ni förstår ju att jag hade svårt att slita mig ur soffan. Men när det tog slut tog jag mig samman och snörde på mig gympaskorna.

Ute var det ruggigt och duggregn. Men de små hårda dropparna kändes sköna mot mitt ansikte, och när jag fått upp farten längs Kungsholms strand, infann sig en ro i mina tankar. Slogs av att precis här gick Johan och jag på promenad för knappa två veckor sedan och pratade om vårt förhållande och hur pass seriöst det kändes. Det känns som en annan livstid. Även om inga tvivel fanns då, är det på ett annat sätt nu. Plötsligt är allt så självklart och tryggheten så komplett.

Första helgen

Första helgen som medvetet gravid. För exakt en vecka sedan vaknade jag efter Kanal 5-festen, torr i munnen, burlesquesminkningen vid knäna och med en dundrande huvudvärk. Nu vaknar jag istället med sprängfylld urinblåsa och ett par bröst som känns som de ska explodera. Om jag var morgonpigg tidigare, är det ingenting mot detta. Till Johans stora förtjusning. Not. Han väntar tålmodigt på att den där gravidtröttheten ska sätta in så att han kan få sovmorgon någon gång. 7:20 tyckte jag var ganska generöst denna söndagsmorgon.

Gårdagens tjejmiddag var så mysig. Vi grillade entrecôte och halloumi på gården och åt en god middag. Det går faktiskt att vara nykter, även om jag tyckte de blev lite högljudda när fjärde vinflaskan var avklarad. Men det var härligt att dela en kväll med New York-tjejerna, och att mötas av gåshud och och blanka ögon när jag berättade om lilla ärtan. Tänk att alla blir så glada. Det gör mig innerligt glad. När Johan släntrade in trött efter en heldag i studion möttes han av glada tillrop och "Hej pappa Johan". Efter ytterligare någon timme i köket skickade vi iväg tjejerna på krogen och gick och lade oss.

Idag är det söndag och det regnar. Det känns nästan skönt att få tillbringa en slapp dag hemma utan dåligt samvete. För även om jag är morgonpigg, börjar tröttheten nå mig på eftermiddagarna och jag har sovit mer i soffan än på länge. Denna eftermiddag ska jag tillbringa med mamma och syster. Härligt att bli lite omhuldad.

Vi firar tre månader idag...

Hemmakväll och funderingar

Igår kväll körde Johan och jag vår första hemmakväll framför tv:n på mycket länge. Vi åt varma mackor och kantarellsoppa och hade det sådär mysigt som bara vi kan. Molnandet i min mage som kommer och går satte igång med full kraft och plötsligt slogs jag av en känsla. Tänk om jag inte ÄR gravid? Tänk om jag såg fel på det där testet. Tänk om det bara är mensen som är sen och nu på väg. Känslan när livmodern utvidgar sig är nästan precis som mensvärk, så tanken var väl inte helt orimlig. Men den skrämde mig, mer än jag trodde att den skulle. Vad vansinnigt att ha gått och berättat och ställt in sig på det och så bara var det ingenting. Men så avtog molnandet, ärtan lade på plats igen och jag sprang på toa för sjuttifjärde gången och kände mig lugn igen. Och så somnade vi båda i soffan framför CSI och det känns skönt att det inte bara är jag som aldrig kan se slutet på ett program.

Johan berättade för sin syster igår. Hon är ju även min vän, så rent egoistiskt tycker jag att det är skönt att hon vet. Hon blev nog till och med mer chockad än han själv blivit vid vid beskedet. Men glad när chocken lagt sig, och jag fick ett gulligt sms senare på kvällen. Tänk att jag fått en ny familj nu. Och tänk att jag på tre ynka månader gått från "ensam" till en soulmate och en blivande liten familj. Lucky me!

På lördag ska jag på min första nyktra tjejmiddag (någonsin?). Det blir ett spännande experiment och vi får väl se hur länge jag står ut. Jag är inget bra på att fejka penicillinkurer, så jag får berätta som det är. Men sen ska jag inte berätta för någon mer, nu vågar jag inte utmana ödet mer. Jo, just det. Förutom 18 personer vi ska dela hus med i Toscana. Nackdelen med att varit en evig partypingla är att ingen kommer att tro någonting annat än bulle i ugnen när jag för en gångs skull spottar i glaset, så det är väl lika bra att säga som det är. Sola får man tydligen inte heller, för då kan man få pigmentförändringar som aldrig går bort. Så, nykter tjockis i skuggan, hey that's me!

Starting week 6...

Det är inte klokt vad alla bara förutsätter att man är på smällen, när man agerar lite skumt och har något att berätta. Så hade de ju aldrig trott för ett år sedan, och definitivt inte för fem år sen! Nu har jag ju knappt behövt berätta för någon med mina egna ord, eftersom de gissar ändå. Senast gissade papsen rätt. Han lät lite förvånad, som att han inte trodde att det var riktigt på riktigt. Konstigt, med tanke på att han började tjata om barnbarn när jag var 23 och på fullaste allvar tyckte att jag efter att jag fyllt 30 skulle gå ut på krogen och bara se till att bli på smällen... Jag är väldigt glad över att jag inte följde hans pedagogiska föräldrarråd.

Igår kväll stod jag framför spegeln i profil och tyckte att jag hade fått en liten utbuktning på magen. Inte för att ärtan kan synas ännu, men livmodern jobbar ju och växer för fullt. Det känns, den knorrar och vrider sig och känns lite som lättare tarmvred. Tror jag.

Igår gick jag in i vecka 6. Halvvägs tills att jag kan göra det officiellt. Längtar efter att få berätta för cheferna för att förklara varför jag är så tokigt omotiverad. För, satan så skönt att få slippa jobba ett år. Skulle nästan kunnat skaffa barn bara därför.

Svårt att hålla tyst

Tidigare idag berättade jag för Lina. Jag hade velat att hon skulle bli en av de allra första, men vi fick inte riktigt tag i varandra de första dagarna. Men det har ju faktiskt bara gått två dagar, även om det känns som en evighet. Men nu vet hon och sade fina, stärkande ord som värmer min lilla mage.

Och nu har jag precis spårat ut och berättat för Malin och Jenny B på msn. Jag kan inte jobba och jag KAN inte hålla detta för mig själv. Går det inte vägen med bebis kommer jag ju ändå berätta det för mina vänner, och det finns väl ingen prestige i detta. Även om jag måste erkänna att det känns lite kul att vara fertil när man inte trodde att man var det. Mamma, mormor och min syster brukar säga att kvinnorna i vår familj är som värphöns. Det kan man väl inte riktigt påstå när man blir gravid för första gången vid 31, men jag känner mig lite oförklarligt stolt. Och glad över att jag och Johan verkar vara en match.

Ikväll ska vi umgås en hel kväll för första och näst sista gången denna vecka. Lägligt nog tajmades den lilla graviditetsnyheten in med hans bands inspelning, och en väldigt uppbokad vecka. Men det gör inte så mycket. Det känns fint i magen ändå. Ärtan gillar honom också.

Dag 3

Nu har bloggen gått live. Den är hemlig för alla utom den innersta kretsen ännu. Hemlig är just vad jag känner mig också. Körde femkamp med alla cheferna på Grönan igår. Hela laget skulle få extrapoäng om varje deltagare körde Uppskjutet. Jag ställde mig utan att tveka med de andra i kön och köade i en halvtimme tills vi kom fram och jag såg en skylt med texten: "Din kropp kommer att utsättas för stora påfrestningar. Om du har något av följande besvär, avstå från åkturen". Och så en stiliserad bild på en överkryssad mage med ett foster i. Jag hoppade omedelbart ur kön, till mina medtävlandes stora förtrytelse, och kände mig som en riktig bangare resten av dagen. Jag ville nästan berätta för dem att ju är gravid och att det är därför, inte på grund av feghet! Men jag knep och bangade mig även igenom bergochdalbanan. Kändes inte som någon bra idé att lansera nyheten hos Sveriges skvallrigaste chefer.

Idag har jag bokat tid hos Mamamia för ett första besök. Jag får inte komma dit förrän efter semestern, för tydligen får man inte komma förrän tidigast i vecka 8. Så först ska jag sitta i Toscana och titta på när andra dricker rödvin, innan jag får gå på Nupp-tester och det ena med det andra. Jag har ingen aning om vad dessa förkortningar står för, men det lär jag väl få lära mig tids nog.

Jag kan inte dricka kaffe längre. Tog en cappuccino efter kundlunch på Lisa på Torget och kände hur ärtan grimaserade där inne. Tydligen vill den inte att min semester ska gå så mycket i njutningens tecken. Ingen carpaccio, ingen parmaskinka, ingen macchiato, ingen ost, inget vin, inget party, inga festcigg... This baby better be damn cute!

2007-06-12

Dag 2. Johan och jag satte oss i solen i Humlegården efter jobbet. Jag kunde inte vänta en sekund till att berätta för honom och lanserade nyheten innan våra rumpor knappt hunnit landa i gräset. Jag trodde nog inte att han skulle bli så chockad som han blev. Det syntes i ansiktet på honom hur tankarna fladdrade och han inte visste vad han skulle känna. Men trots chocken sade han allt det kloka, allt det rätta. Han sade saker som att han verkligen kunde se mig som mamma till sina barn och hur han tänkt tanken om barn, men kanske inte ännu. Precis som jag, Vi pratade fram och tillbaka, och förvirringen var tidvis stor och känslorna många och inte otvivelaktiga. Men när vi senare skildes åt, gick jag iväg med en känsla av förvissning. Johan och jag. En blivande familj. Galet.

Vi sågs igen senare på kvällen, när han hunnit smälta känslan av overklighet något, och hunnit ta en öl och prata med sin bästa vän. Jag var glad att han fått tillfälle att anförtro sig till någon nära, och glad över det mottagande hans vän givit nyheten. Johan var fortfarande lite i chocktillstånd, men han såg glad ut och vi sov som vanligt omslingrade. Hans armar som en förlängd länk av kärlek omkring mig.

Idag har jag känt mig mer gravid än igår. Magen spänner, brösten ömmar och jag tycker att mitt tillstånd måste vara uppenbart för alla i min omgivning. Jag berättade igår för Mimi och mamma, idag för Stella och Lena. Jag vill berätta för alla. Samtidigt som en känsla av skrock och framförallt den stora rädslan för missfall gör att jag får tvinga mig att vara tyst. Johan pratar mycket om missfall. Han skulle bli ledsen om det hände, och jag med. Nu när jag börjar förlika mig med tanken på ett barn vill jag bara att allt ska gå vägen. Jag kommer att oroa mig för tusen saker, men just nu vill jag bara att de första tre månaderna ska ha passerat så att jag kan få luta mig tillbaka en stund. Johan hade surfat på graviditetssiter idag och jag har just gjort detsamma. Vårt barn heter embryo och håller på att bilda vitala organ. Inne i min kropp. Det är helt helt galet. Och så fantastiskt.

Johan berättade för sin mamma idag. Hon började precis som min storgråta. Och blev sen alldeles till sig av glädje över att bli farmor.. Jag är så positivt överraskad av alla som hittills fått vetas reaktioner. Inga fördömanden, inga för kort tid, för ung. Bara glädjen i ett barn. Farmor skickade mig ett Tack Julia på sms. Jag log. Det kändes fint att hon ska bli farmor till mitt barn. Just nu bara en liten halv ärta i min livmoder.

2007-06-11

Overkligt. Osannolikt. Kl 15:07 och jag har varit gravid i exakt tre timmar. Eller enligt en familjesajt som min syster kollade, fem veckor. Men jag har vetat om det i tre timmar. Bara jag och min syster vet det ännu. Jag var tvungen att berätta om mina misstankar för någon och det var hon som rådde mig att gå till Apoteket och köpa ett test. Jag gjorde testet på jobbtoan. Kunde inte vänta längre. Mina händer började skaka när jag såg de blå strecket träda fram, med all önskvärd tydlighet. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det blev något mellanting.

Jag antar att jag är mest glad. Ett barn är ju alltid någonting positivt, och det är ju inte konstigt att bli gravid när man är 31 och ett halvt. Jag hade ju fruktat att jag inte kunde bli med barn, det där vet man ju aldrig. Det som skrämmer mig och som gör mig osäker just nu, det är Johans reaktion. Vi har ju bara varit tillsammans i tre månader, och han är fyra och ett halvt år yngre än jag. Men vi har känt varandra i nästan sex år och jag tror att jag känner honom väl nog för att veta vem han är. Och att jag vill vara med honom. Och det känns inte konstigt att se honom som pappa till mina barn. Men redan nu.. Tänk att ett av dem är två millimeter stort och väntar i min mage. Själv väntar jag på att klockan ska bli fyra, så vi kan gå från jobbet och jag kan få dela min hemlighet med honom. Jag kan inte jobba, har ingen som helst koncentration. Vill bara att arbetsdagen ska ta slut så att jag sluta låtsasjobba få berätta för honom. 26 minuter kvar. Till domen. Hjäääälp.