Vad ska man säga...?

Åh vad jag hade hoppats att nästa inlägg skulle innehålla ordet "såld". Att jag skulle få fira min födelsedag i morgon med ett glas champagne. Att jag skulle få åka till New York i nästa vecka och känna att jag med gott samvete kunde lämna detta med lägenheten bakom mig. Men icke. I detta förbannade j-a lägenhetsprojektet ska det tydligen gå troll och jag kan varken skriva det ordet eller känna mig mindre bekymrad än för en vecka sen. Snarare tvärtom. För visningen gick bra och flera spekulanter visade riktigt stort intresse och någon sa till och med att det var bra pris. Och så gick dagarna och vi hade en visning till och igår på dagen avvaktade alla spekulanter och igår kväll kom ett sms från mäklaren att inga intressenter fanns kvar. Så vi var tillbaka på ruta ett och jag kände återigen magontet komma krypandes. Så pratade jag med mäklaren ikväll och han föreslår att vi kör ny visning till helgen. Det känns iallafall bättre än att behöva vänta till efter jul men inte är det kul och jag bara undrar om jag någonsin ska få blicka fram ur detta mörker.

Visningssöndag

Så var det dags igen. Visningssöndag. Vi har både fasat för och längtat efter denna dag, det senare bara för att komma lite närmare ett försäljningsmål. Som alltid under denna evighetslånga process har vi fått fantastisk hjälp av vår omgivning. Johans mamma var här på måndagen och småfixade saker och målade i lister, hennes man Henning kom på onsdagen och lagade vår duschkabin som gett efter igen, trots den lilla reservdelen, och idag när vi hade visning fick vi som vanligt ställa upp spjälsängen, alla städgrejer och barnstolar till Mia och Krille. Och Frida kom och hämtade Nadia som fick tillbringa en lycklig heldag hemma med Walter och Olivia fick till sin lycka hänga hemma hos faster Pia. Och Johan och jag städade järnet fram till tio minuter innan visningen skulle börja, och gick sen ut och åt lunch tillsammans med Olivia (som åt två tuggor på en macka, samt en pepparkaka).

Så har vi överlevt ännu en visningssöndag, men konstaterade båda att det inte är själva visningen, utan veckan som kommer efter som är den jobbigaste. Nu ska vi försöka leva så obemärkt som möjligt och vara redo att visa lägenheten flera gånger, och dessutom ha nerver inför en budgivning vi hoppas ska ta fart. Nu kör vi. Hoppas.

Just nu

Är det inte konstigt hur summan av alla synder likväl som allt jobbigt alltid verkar vara konstant? Jag menar att när en sak är elände så känner man alltid att allt annat vore toppen om det bara inte var för den saken. Men sen när man inte har kvar det jobbiga, eller före det jobbiga dök upp, då kände eller känner man minsann inte att allt är så problemfritt. Är ni med på vad jag menar? För att konkretisera lite: Jag går runt med känslan att om det inte vore för detta eviga lägenhetselände så skulle allting vara toppen just nu. Barnen är mestadels glada och snälla, de har vuxit och utvecklats och bråkar mycket mindre, Johan fin som alltid, träningen tuffar på riktigt bra (trots en bråkig axel som jag ”tränar runt”) och jag har en härlig kollega som jag tränar mycket ihop med på luncherna, jobbet faktiskt riktigt kul och rätt utmanande (trots 11 år på samma företag!) och jag är omgiven av härliga människor både på jobbet och privat. Jag känner mig nöjd och tillfreds i det stora hela. Om det bara inte vore för det där lilla kliandet i och med lägenheten.

På söndag är det som sagt dags för visning igen. Jag kan inte säga hur mycket jag hoppas att detta är sista gången (och jag tror heller inte att jag behöver det till läsare av denna blogg), men samtidigt inser jag ju att den förmodligen kommer att följas av en eller ett par till. Men SEN. Snälla käre gode någon, låt detta vara klart sen, jag klarar inte mer! Igår när barnen var på teatern passade jag på att handla lite pimp till lägenheten i form av badrumstvål och doftljus som luktar fantastiskt gott av kanel och apelsin, men kanske lite starkt. Vi får se. Sen gick jag för att köpa blommor bara för att upptäcka att gladiolussäsongen är över. Vafalls?! Vad ska vi nu ha för höga blommor på golvet i vardagsrummet, någon som har några förslag?! Jag önskar att jag gjorde allt detta för att pimpa en lägenhet för vår egen skull och inte bara för att få en såld, men det är bara att bita ihop igen. Jag har ont i käkarna varje morgon för att jag biter ihop nattetid.

Imorse vid frukosten övade vi på lite julsånger som Olivia fått på papper från dagis. Jag får smått ångest vid tanken på jul och lucia. Vår jullåda står allra längst in i vårt överfyllda källarförråd och jag kan inte ens tänka hur vi ska bära oss åt för att få fram lucialinnen och pepparkaksdräkerna… Otroligt onödigt att köpa nytt, jag förtränger helt enkelt alla tankar på jul och lucia och ber till högre makter att nästa vecka vid denna tid ska allting vara löst och jag kan börja andas och tänka framtid igen. Till dess lever jag i nuet och försöker att helt njuta av allt det där andra som känns bra just nu, och jag vet inte om det är oroväckande att jag är så bra på förträngning men det funkar i alla fall ganska bra. 

Katt-onsdag

På Nadias avdelning på förskolan var det idag dags för en fest och maskerad som de planerat och laddat för i flera veckor. Nadia har pratat om denna varje dag, om hur de gjort girlanger (eller volanger enligt henne...) och bakat bullar och skulle få leka dansstopp. Nadia ville vara katt och ringde själv upp farmor och bad henne sy en dräkt. Denna kom levererad färdigsydd i veckan och Nadia hittade med min hjälp kläder som passade till katten. Imorse gjorde jag en ansiktsmålning som hon först grät bort för att jag inte gjort exakt som hon tänkt sig, så vi fick tvätta bort och göra om från början och då blev hon nöjd. Det blev ändå lite randigt när hon slog huvudet i dörrhandtaget och grät över det och sen kliade hon bort halva nosen på väg till dagis. Men men...








På Olivias avdelning var det inte maskerad men såklart hon också skulle få en ansiktsmålning. Hon valde fjäril.


På väg till dagis...


...och på väg hem. Hon ser lite ledsen ut på bilden men berättar bara väldigt initierat och detaljerat om festen.


I soffan före läggning. Hela kostymen fortfarande intakt genom både teater och middag, men lite bedagad och trött partyprinsessa.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Helg

Som alltid var det skönt att välkomna helgen och jag gillar dessa småsofta helger då man inte har så mycket andra planer än att äta... Igår skulle vi göra det tillsammans med Hanna och Fredrik med barn. Fredrik har efter fem år tydligen aldrig varit hemma hos oss, så vi passade på att bjuda hem dem en sista gång. Johan och jag handlade (förstås) på Köttbaren på väg hem på fredagen och så resten på Stor-Ica på Dalagatan, men vi fick ändå göra en ganska stor kompletteringshandling på Skit-Ica på lördagsförmiddagen. Nadia och jag gick och handlade medan Johan och Olivia gick till Systemet. Nadia fick hjälpa till att panta lite flaskor - med en storkonsument av Coca Cola i familjen blir det några tomflaskor på en vecka..

Utanför ICA stötte vi på fina familjen Digertz, Nadia bästa dagiskompis Emilias familj. Vi stod länge och snackade med dem medan Nadia och Olivia sprang runt runt. Så kom Johan och Olivia och sen mötte jag min kompis Sofia, en annan dagiskompis till barnen och så lite annat folk. Står man utanför ICA St Eriksplan tillräckligt länge träffar man på hela Vasastans befolkning...



Innan handlingen hade barnen och jag lagat pannacotta med halloncoulis. 6 portioner räcker perfekt till fyra vuxna och lika många barn. Jag brukar göra barnens i små shotsglas (eller vad det är, vi dricker inte direkt shots hemma så ofta.. läs aldrig).


Vi vuxna fick någonting som heter Alessiokyss till. Ser ut som en misslyckad macaroon men är hundra gånger godare än dessa något överskattade bakverk. Mer som en liten chokladbiskvi.



Efter att ha lekt vilt, bråkat en del och vänt upp och ned på barnens rum landade de i soffan framför Djungelboken. Efter en stund satt alla och ritade.

Vi vuxna drack vin och åt före pannacottan butcher's steak med svampsås och hemmagjord pommes (fast man gör den i ugnen) och så rostade paprikor. Mycket gott och en väldigt trevlig kväll som av naturliga skäl inte slutade så sent. Så idag är jag ganska pigg och tänkte gå och träna. Nadia hostade mycket nu på morgonen, en djup hosta som lät som att den gjorde ont. Hoppas hon inte tänkte bli sjuk igen...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Barnskor och lite New York

Ibland får man jonglera lite i livet. Idag på jobbet sitter jag och försöker få iväg nordiska årsplaner till min stora hårvårdskund och sitter och räknar och kollar att allt stämmer när telefonen ringer. Tror att det ska vara en av alla dessa mediesäljare men det är en kille som ringer på min annons på Blocket. Så samtidigt som jag försöker räkna klart och snygga till i excel för att kunna hålla min deadline, försöker jag minnas vad jag lagt ut för saker och till vilket pris, och får sen ringa hem och be Johan mäta skor. Hursomhelst är jag glad att någon ringde på denna annons, den enda annars som hört av sig är folk som undrar över Hestra-vantarna jag lagt ut för femtio spänn. Är de hela och rena? Kan jag skicka dem? Jag orkar inte förklara att de är så hela man kan förvänta sig till det priset och att det inte är värt en femtiolapp för mig att paketera och gå till posten, utan säger bara att de är sålda... Lat, jag?!

Mer barnskor i fokus idag när jag fick höra att det var halva priset på Vincent och gick dit på lunchen, istället för att träna, och köpte allvädersstövlar. Och vinterkängor till Nadia som hon vägrade prova... Och så finskor till årets första julklapp. De får stanna på jobbet tills vi sålt lägenheten, visning nästa söndag och då MÅSTE det ske.

Dessa blir bra i slask och rugg

En rolig sak just nu är annars att jag ska få åka till New York i början av december. Åker med en kund och ska projektleda en resa som är en vinst i en Facebook-tävling vi gjort. Vi ska äta middag med Sofi Fahrman och massa annat kul och jag ser enormt mycket fram emot detta! Har vi bara sålt lägenhetseländet ska jag shoppa som att det inte fanns en morgondag. Nästan iallafall.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Dagarna långa, men veckorna korta

Ibland känns dagarna märkligt långa, trots att tiden går så vansinnigt snabbt på hösten och veckorna bara rullar förbi. Nu när jag snart är redo att lägga mig känns det som en evighet passerat sedan jag gick upp i morse. Att ställa klockan är ju ett relativt nytt fenomen för oss, men nu vaknar vi mer sällan av barnen än av klockan (på vardagarna alltså...). I morse ställde jag den extra tidigt eftersom vi skulle ha utvecklingssamtal på förskolan klockan 8:15. Nadia själv ville inte gå upp utan gick och lade sig flera gånger igen. Och sen när hon äntligen ätit frukost tog det en evighet att välja kläder och tårarna rullade när inte rätt tröja var bland de rena kläderna. Klockan tio i åtta var hon fortfarande inte påklädd och jag insåg att vi inte skulle komma ens i närheten av i tid till samtalet, utan skulle behöva dela på oss. Men så lyckades Johan lirka på henne en annan tröja, jag trollade fram flätor i håret och klockan 8:16 var vi på plats på förskolan.

Detta utvecklingssamtal gällde Nadia. Den gång om året då detta sker fyller det mig alltid av samma känsla av stolthet. På förskolan är de förstås inte lika stolta eller imponerade av vårt barn som vi, men de kunde ju förstås medge att hon har väldigt lätt för sig, är extremt kunskapstörstande och kan hjälpa de andra barnen som ännu inte "knäckt koden" att skriva bokstäver. För Nadia kan vid fyra och ett halv års ålder skriva nästan obehindrat, även om hon ibland kommer och frågar om vissa ljud och skriver ihop alla ord till ett långt. Som mamma är jag iallafall omåttligt stolt (och även över att hon är en bra kompis som är glad och snäll, förstås!). Vi har haft lite funderingar på om hon borde få börja skolan ett år tidigare, dels för att hon är född tidigt på året och så för att hon är så tidig och verkar ha så lätt för sig. Men nu har vi bestämt att vi inte ens tänker försöka (har ingen aning om hur man ens skulle gå tillväga), hon kommer att hinna vara vuxen och duktig hela livet, varför ska vi "bestjäla" henne på ett år av barndom? Plus att jag tror att hon nog kan behöva ett år till på förskolan, så kan hon få vara lite störst ett tag. Och att hon inte hamnar alltför långt framför Olivia, ett år är ju det de har mellan sig, och det får fortsätta så. Känns helt rätt!

Andra saker som också slår mig är hur Nadia inte bara i utseendet utan även som person är en sådan kombination av mig och Johan. Hon har exakt samma disträ beteende som Johan. Allting hon gör tar en evighet, men kan man låta henne sköta saker i sitt tempo så blir det ofta bra tillslut. Inte  helt lätt för en stressbulle och implementerare som jag att handskas med dessa två på rätt sätt alla gånger... Från mig har hon ärvt vad pedagogen Linda kallade "parabolöron" - hon kan sitta och pyssla med sitt men så hör hon någon som säger något någon annanstans och bara måste lägga sig i "Det var inte alls så!". Oj, vad jag kände igen mig...

Ja och sen kom en hel arbetsdag med mitt vanligt runtspringande och knattrande på datorn. Och så en lunchdragning hos en tidning som serverade jultallrik - det var jag inte redo för - och goodiebag. Jag har fått så ont i axeln senaste veckorna, jag tror jag tränat lite för hårt och skadat något. Jag har varit hos naprapat två gånger och lovade henne igår att ge mig på en Ipren-kur med tre tabletter om dagen. Några gånger idag har jag tänkt att jag ska gå ner i receptionen och hämta mig en Ipren men så lika snabbt igen är den tanken bortflugen. Inte klokt hur man kan glömma saker så snabbt, visst inte bara övriga familjemedlemmar som är disträ... Fick i mig en tablett nu på kvällen iallafall, får göra ett nytt försök på tre imorgon.

Hastade iallafall iväg och hämtade barn vid fyra, Johan skulle bort på herrmiddag så vi var ensamma hemma vi andra. Olivia ville vara med mig och laga mat, vilket hon är väldigt intresserad av för närvarande, men så ville hon gå och lägga sig och vila i sin säng en stund. Det hör inte till vanligheterna och när jag en stund senare gick in och kollade hade hon somnat. Då tog jag fram tempen och den visade på 39,2. Hon vaknade till och ville inte ha någon middag, men det tror jag mest berodde på att Nadia slapp äta middag när hon var sjuk förra veckan. Jag ringde iallafall Johan som var kvar på jobbet och bad honom ta med min dator hem (ännu en fördel med att jobba på samma jobb...) så det blir någon form av Jabbande för mig imorgon.

Nadia och jag åt middag ensamma och sen ritade vi teckningar ihop och när jag lagt henne så kollade jag på Hela Sverige bakar på Play. Så klyschigt, jag vet, men jag tycker ju att det är så bra! Nu har Oliven precis vaknat till och fått lite flytande Panodil och jag ska ta och krypa till kojs efter detta ovanligt långa och detaljerade inlägg... Godnatt!

Gäsp

Hemma i soffan i horisontalläge efter en kväll ute med tjejerna igår. Vi drack en Cosmo på Miss Voon och åt middag på Zink Grill, mycket härligt. Jag bangade ju som vanligt vidaregången men kom hem strax för ett och är ändå rätt trött idag, i synnerhet som jag varit ensam med barnen sedan lunch och haft en aktiv dag.

Vi har både varit på besök hos Thea och Elin och sen på sagostund på Bokspindeln med Hanna, Astrid och Axel. Det var ungefär tio gånger så mycket folk denna gång som sist, helt packat. Men en fin saga, Manne gräver ett hål, med både musik och rörliga bilder på en projektor. Mycket uppskattat bland barnen, Axel var så trollbunden att han inte ville gå på toa utan kissade på sig... Boken var fin, vi köpte den både därför och för att stötta de tre författarna.



Sen gick vi och fikade allihopa (Hanna köpte ett par strumpbyxor till Axel att byta till...) och efter det gick vi och handlade lördagsgodis och sen hem och äntligen softa lite...



- Posted using BlogPress from my iPhone

Lillskrutta

Efter en hysterisk mötesonsdag fick jag avbryta dagens sista möte och ta mig till Miniteatern för att hämta upp barnen som gått dit med Emilias mormor. Nadia var trött och ledsen och hade ont i huvudet sade hon. Jag fick hjälpa henne på med alla kläder, vilket inte var helt enkelt eftersom lampan hade gått sönder i den lilla källarlokalen och det var en större utmaning än vanligt att lokalisera överdragsbyxor, fleecar, vantar, mössor och så vidare... När vi kom hem kröp Nadia upp i soffan och drog en filt över sig och där låg hon sen resten av kvällen utan att vilja ha någonting annat än vatten. En titt på tempen visade nära 39 grader och det blev en tidig kväll utan middag för Nadia, medan Olivia gormade om att hon också hade feber och var sjuk och hade ont överallt...


Imorse hastade jag iväg på ett tidigt kundmöte men sen kom jag hem och löste av Johan eftersom jag behöver jobba hela dagen imorgon. Handlade lite på vägen och Nadia fick en stor glass som hon dock bara åt några tuggor av. Hon är verkligen ingen sötgris, till skillnad från Olivia som är mer som jag...

Nu sitter jag och jobbar medan Nadia designar kläder i Toca Bocas värld.. Rätt mysigt att jobba hemma med henne, hon är på ett strålande humör och en riktig gullunge, sin feber till trots. Jag har det mysigt här hemma och jobbar på effektivt...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Familjelördag

Igår var det dags för familjelördag. Det var så länge sen vi gjorde något specifikt för barnens skull och eftersom alla pysselsaker är i källaren och Nadia längtar efter att pyssla, så bestämde vi oss för att ta oss till Etnografiska muséet och deras pysselverkstad. Vi var där vid samma årstid med Dylan (och en liten Nadia och en ännu mindre Olivia)  för tre år sedan och kring Día de los Muertos är det pyssel med fokus på dödskallar och skelett hos dem.

Redo för avfärd

Det var trångt på bussen men de flesta skulle nog till Tekniska Muséet mitt emot så vi fick plats utan problem. På med förkläden för stora och små. 

Nadia exalterad under instruktionerna

Olivia och pappan ritar längs skelettmallen. Vi stora fick hjälpa till med att rita och klippa...

Olivia dekorerar sin dödskalle

En hel buffé av pysselsaker - kul! 

Tekniska pappan fixar sprattel till sprattelgubben

Nadias skelett under arbete...

Klockan 14 var våra två timmar slut och nästa gäng skulle släppas in. Det här var ett toppenställe och har pysselverkstad varje söndag för 50 kronor per barn. Rekommenderas!

Vi var iallafall vrålhungriga och gick över till Tekniska Museet för att äta lunch i deras restaurang. Sen såg vi att det fanns en Brio-utställning bredvid så vi kilade dit trots att vi inte betalt något inträde, men ingen sade något... 

Vi fikade lite...

och barnen lekte med både stora och små Brio-tåg. Förutom detta fanns det en stor hörna med massor av tågbanor att bygga och leka med och dessutom mängder med Brio nånting för stora barn att bygga fordon av. 

Sen stack vi hem till pappa för att äta middag och hade en mysig kväll som alltid. Det var länge sen vi sågs.

Även farmor/gammelfarmor kom dit och hängde lite med barnen när de lärde sig klockan i en iPad-app... 

Mysig dag och mysig kväll och vi kom inte hem förrän sent på kvällen, men barnen höll hela vägen hem på tunnelbanan...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Tandläkaren

På väg till jobbet efter att ha börjat dagen med det årliga tandläkarbesöket. Jag älskar att gå till tandläkaren. Den trygge och pedagogiske tandläkaren Claes som jag gått hos sedan jag var tonåring, min mammas tandläkare från början. Som lyssnar, förklarar och låter mig titta i spegeln medan han metodiskt rotar runt i min mun. Och så tandsköterskan Inger-Lena som trots sitt svenskklingande namn är amerikanska och lika betryggande hon med sina stora gester och varma sätt. Hon sitter och håller tummarna för att jag inte ska ha några hål och när jag var där som gravid med inflammerat tandkött satt hon och strök mina händer under hela behandlingen. Jag flyr verkligheten där en stund i den trygga och välbekanta mottagningsmiljön och nästan låtsas att de två är min mamma och pappa och jag en liten liten flicka utan några problem i världen. Och när jag får en ny tid i november nästa år är tanken nästan svindlande. Om ett år. Svindlande och hoppfull. Om ett år. Jag försöker behålla det perspektivet ett tag. Detta var välinvesterade 725 kronor, helt klart. Jag längtar till om ett år..
- Posted using BlogPress from my iPhone