Framåt marsch!

Och så bara släppte det! Jag vet inte om Nadia var inspirerad av bebisarna från dagens BVC-träff med mammagruppen, men när vi kom hem tog hon sikte på Tummen-dockan hon fått av gammelfarmisen, och KRÖP! Framåt! Med stadiga kryptag framåt, armarna i givakt och de bara knäna taktfast följande... Och den glädjen! Vid en tidpunkt på dygnet då hon normalt är tjurig och gnällig bara strålade hon och skrattade och kröp runt i hela vardagsrummet. Det värkte av stolthet och glädje i mitt lilla mammahjärta men jag var lite ledsen att Johan missade det. Som tur var filmade jag när den första euforin lagt sig. Men nu hoppas jag att hon inte glömt bort hur man gör till imorgon...

Svampig hösthelg på landet

Igår kom vi hem från en riktigt riktigt skön landethelg. Eftersom Johan skulle behöva repa för Byrårocken på söndagen, åkte vi redan på fredagen och så jobbade Johan från landet. Landet ifråga var Johans mamma Ing-Maris sådant på Ljusterö. Kära svärmor kom och hämtade oss på fredag förmiddag, fast då satt jag fortfarande i väntrummet hos doktorn och väntade på att få komma in för att kolla Nadias hosta. Läkaren lyssnade bara snabbt och sa att det såg bra ut och eftersom vi redan hade fått ett recept på hostmedicin utskrivet när Nadia var liten så kan man konstatera att det var en och en halv timme bortkastad tid. Oh well.

På landet bara hade vi det skönt. Medan Johan jobbade tog Ing-Mari och jag med oss Nadia i bärsele på ryggen och begav oss ut i skogen. Nadia tröttnade snabbt på att sitta i selen, trots att jag tycker att det är ett så praktiskt sätt att bära henne på, tycker hon själv inte att det är så skoj utan började snabbt knorra. Men så fort hon slapp selen och blev buren eller fick sitta på marken när vi plockade svamp, stornjöt hon och åt löv och kottar med god aptit. Så alltmedan mängder av enträgna mygg surrade runt våra huvuden, plockade vi svart trumpetsvamp för glatta livet och fyllde två korgar. Sen tog vi oss hemåt och Nadia somnade i farmors famn och sov hela vägen hem genom skogen.

Väl tillbaka i stugan lagade vi middag; grillade och gjorde god svampsås. Nadia somnade sött i resesängen i lillstugan där vi sov, och efter ett par glas rödvin gjorde jag detsamma i soffan framför tvn med brasan sprakandes i bakgrunden.

Nästa morgon tog Ing-Mari Nadia klockan sju och Johan och jag fick sova vidare. Lyx! Vid nio gick jag upp och åt frukost och hämtade Nadia och vid tio somnade vi allihopa och sov till tolv! Mera lyx! Sen begav vi oss ut i skogen igen, denna gång även Johan. Att plocka svamp med sin mor beskrev Johan träffande som att fiska med ekolod. Hon ledde oss till alla bästa svampställena och gick framför oss och pekade "där är en kantarell", "och där"... Mig passade det förträffligt, det är ju så mycket roligare att plocka svamp när man hittar svamp! Och vilka ställen hon hade hittat då! I en backe stod så mycket trumpetsvamp att vi blev alldeles yra. Det tog liksom aldrig slut, hur vi än plockade. Nadia tröttnade igen snabbt på selen, men verkade trivas gott i skogen. Hon satt i mossan och stirrade storögt på träd och blåbärsris och gjorde sitt bästa för att äta så många löv hon hann innan vi plockade ur dem ur munnen på henne. Och på vägen hem somnade hon iallafall i selen när jag satt den på magen, och när vi kom hem var jag alldeles våt av svett från den lilla magkaminen.

Då åt vi ännu en god middag, och avslutade med att i mörkret och den tilltagande blåsten ta ett skönt dopp i den vedeldade tunnan som stått på hela dagen. Efter det blev det Irish coffee och dessert i morgonrock framför brasan. Sen somnade vi sött och sov ända till kvart över sex då Nadia signalerade revelj. Frukost, ihoppackning av tusen utspridda barngrejer (och ändå lyckades vi glömma hälften) och sen begav vi oss mot färjan och tillbaka till stan, fastän det bar mig emot och jag gärna hade stannat lite till. Men när vi kom hem så var det ändå rätt skönt att det var dag och vi behöll landetkänslan genom att rensa svamp, plocka fästingar (tre på mig, en på Nadia) och klia på mängder av myggbett.

Paj

Som botemedel mot min plötsliga energilöshet gjorde jag det enda rätta och gick och träffade en god vän. Denna vän var Lina, inte bara god utan bäst. Nu även med världens finaste bula på magen, som om punktligheten sköts har en vecka kvar till landning. Där fick jag både kärlek och äppelpaj och kände mig på betydligt bättre humör när vi tog bussen hem igen på kvällen. Senare kom Elin ned och så körde vi en riktigt tjejig syjunta eftersom båda våra killar var borta och vi kände för lite sällskap. Så jag sprättade och sydde om fåran på Nadias gardiner och Elin sydde örngott och linnen till Thea. Hon var lite mer effektiv än jag som mest fokuserade på den delikata päron- och chokladpajen. Det blev en riktigt pajig dag.

Idag hade vi en mysig dag med besök av mammalediga kolleger. Jag hade lagat blomkålssoppa med parmesan och bakat bröd och vi hade en riktigt bra dag! Försökte hålla Nadia borta från de andra bebisarna så gott det gick, för hon är fortfarande riktigt förkyld. Imorgon tror jag att vi ska gå till doktorn för hon hostar så hjärtskärande smärtsamt nätterna igenom. Vi ska till landet i helgen och det vore skönt om hon kunde få lite hostmedicin innan så hon kanske kan sova bättre. Det ska för övrigt bli otroligt skönt att komma från stan några dagar och andas frisk luft och plocka lite svamp.

.

Low on juice

Idag har jag ingen energi. Nadia är sjuk igen och hostar och snorar som bara den. Jag hade tänkt att vi skulle hålla oss hemma hela dagen och att jag skulle passa på att använda hennes middagslurar för att städa och fixa hemma i lägenheten. En stökig lägenhet gör mig stressad, främst tror jag för att jag själv tappar taget och börjar stöka ned något hejdlöst när det ändå är stökigt. Och imorgon kommer mammalediga kolleger på lunch, så jag kände lite press när Nadia somnat. Men jag orkade inte. Bara lade mig i sängen med en tallrik kall tortellini och tänkte på allt som borde göras. Tittade ut på den knallblå himlen och tänkte att jag åtminstone borde vara ute och gå. Och på de prickiga fönstren och tänkte att jag iallafall borde tvätta fönster. Men gjorde ingetdera, utan drog täcket över huvudet och somnade tills Nadia pep i sitt rum och så var chansen att uträtta stordåd förbi för idag. Men inte känner jag mig piggare för det.

Fredag och lördag

I fredags gjorde vi vårt bästa för att lösa bag in box-problemet genom att bjuda över våra grannar Elin och Emil på vin. Då hade Elin och jag först mötts upp i parken och konstaterat att vi var mer sugna på fredagsvin är gungor. Så vi hittade ett ställe som tog emot oss och våra tjejer och medan Nadia och Thea käkade majskrokar och dunkade leksaker i bordet (tills vi fick tillsägelse...) tog vi oss ett välförtjänt glas. Vi fortsatte festen hemma hos oss sen, med en paus för läggning av våra tjejer, och sen med våra killar också. Johan kom hem med en chili från Saddle and Sabor som var så stark att det rykte ur öronen på mig. Det blev iallafall en trevlig kväll med massa rödvin och vi spisade gamla LP-skivor och pratade strunt, medan småtjejerna sov utan ett knyst, Thea välbevakad av babywatchen.




Nästa morgon klockan halv sju när Nadia vaknade var vi lagom kaxiga, men hon hade iallafall sovit sin första natt helt utan avbrott så vi turades om att leka med henne medan den andra sov. Vid halv tio gick vi upp båda två och klädde på oss för att ta en fika på Ritorno. Det har blivit mitt absoluta favoritcafé - inte för att fikat är så fantastiskt, utan för den sköna och kultiga miljön och de sköna gamla skinnsofforna som perfekt rymmer en lekande sjumånadersbaby med följe. Mitt emot oss satt skådis-Torkel med en sjal-turban på huvudetoch repeterade teaterrepliker på hög volym. Hade läst i Vi i Vasastan att detta även var hans favorithak och minns att jag sett honom där några gånger tidigare. Nadia blev inte direkt star struck utan åt sin burkmat med glada rop och gegg, utan att bry sig om att hon störde viktiga repetitioner medan delar av Sveriges skådespelarelit skickade onda blickar.


.

Effektivitet

Ibland får man till det och hamnar i någon sjuk effektivitetsloop. Det hände mig idag. Efter att gett upp planerna på att få sova och lekt lite på lekmattan, klädde jag på Nadia och gick ut för att handla. Johans kusin Pyret skulle komma på lunch och jag har varit sugen på att laga moussaka i flera veckor, så jag tänkte passa på nu. Vi gick till Daglivs där jag insåg av Nadias alltmer kippande ögon att det gällde att vara snabb. Så jag plockade på mig varor i rekordfart, packade vagnen full och skyndade hemåt. Nadia fick sitta helt upprätt utan napp men började så smått dråsa bort ändå. Eftersom det inte ingick i min plan att hon skulle sova i vagnen, utan att hon skulle sova när vi kom hem så att jag kunde laga mat under tiden, pladdrade jag oavbrutet för att hålla henne vid liv. Hon tittade på mig med trötta ögon och jag försökte med "ja visst är det jobbigt när någon för oväsen när man bara vill sova" men kunde inte riktigt känna hämndens sötma, utan kände mig bara elak.

Jag lyckades med mitt uppdrag iallafall och när vi kom hem somnade hon på en halv sekund och sov i en timme. Så jag moussakade mig för glatta livet och passade även på att laga två olika sorters barnmat i ett alltmer osigt kök, eftersom ljudet av köksfläkten gör mig stressad... Nadia vaknade lite lägligt någonstans mot slutet av moussakan, så jag klämde in mellis till henne också.

Le lunch

Sysslingar!

Så kom Pyret och lilla Myra och Johan i flygande fläng från jobbet. Moussakan var god, så god att den fick bli middag också, och sällskapet trevligt. Riktigt skön lunch, och kul att lära känna min nya "extended family" lite bättre. På eftermiddagen gick vi ut med Thea och Elin en stund och lekte sen med tjejerna på vårt köksgolv en stund. De är roliga de där två. Sju månader gamla och de tävlar redan om leksaker som de rycker ur händerna på varandra...

Lektjejer

Chillar lite bara

Morgonpigg

Imorse klockan sex bestämde sig Nadia för att det var färdigsovet. Hon har vaknat den tiden de senaste dagarna, men då fått en liten frukostvälling och somnat om. Så icke imorse. Johan stapplade upp och gjorde välling men när den var uppdrucken hördes bara joller och klagan i omgångar. Jag gick in några gånger och stoppade i nappen som omedelbart spottades ut. När jag till slut kom in och hon låg längst ned i sängen med båda benen helt utstuckna mellan spjälorna, drog jag en suck och gav upp. Klockan var ju redan sju då, rena eftermiddagen. Så hon fick komma upp och leka och sitter nu på golvet på ett strålande humör och storskrattar, ålar, snorar, kastar leksaker i en skön blandning. Jag upptäckte igår att hon lärt sig sätta sig upp själv och nu gör hon det hela tiden. Stora tjejen.

Det är med lite nostalgi jag inser hur stor hon blivit och nu när vi börjat ge henne välling på morgnarna verkar det vara slutammat för den här gången. Sen någon månad tillbaka har jag bara ammat på morgonen men jag tycker inte att hon blir mätt utan måste äta igen bara efter någon timme. Så även om jag nog trott att jag skulle amma några månader till verkar det inte bli så. Har försökt ge henne en liten slurk på eftermiddagen, men hon blir bara förbannad och vill inte ha. Så ja, det får väl vara bra med tuttandet för den här gången, men lite sorgligt känns det allt. Förmodligen mer för mig än för henne.

Det är så nära nu...

Handflatorna platta framför kroppen. Knäna i backen. De bara tårna nedborrade i golvet som spjärn. Blicken fixerad framåt. Målet ett litet gult träägg någon meter bort. Siktet inställt, syftet klart. Redo för avfärd. Go! Men färden tar en inte framåt som man trott, utan i motsatt riktning. Hur hårt man än försöker, så kommer man bara bakåt. Ju mer man kämpar, desto längre bort befinner sig målet. Tacka fan att man blir frustrerad efter ett tag och svär om universums motsträvighet och elementens djävulskap. Men jag ger inte upp. Snart kommer krypandet att ta mig framåt. Det måste ske. Och det måste ske snart.

Okej, sammanbiten med målet klart

Ägget utom synhåll men fortfarande vid gott mod

Vafan är detta?


Pffffft. Jag ger upp. För den här gången.

Friday, lovely Friday

Ikväll är det fredagskväll och jag skulle egentligen dricka fredagsöl med mina gamla New York-roomiesar. Men Tove åkte till Grekland, Fia skulle visst på teater och Karin behövde plugga. Så istället för att haka på Åsa och Malin bestämde jag mig att stanna hemma med en snorig och hängig liten Nadia. Hon har delat dreggel med lite förkylda barn på sistone så jag antar att det drabbat henne nu.. Hoppas det går över snart, hon sov inget vidare inatt, hostig och täppt. Hursomhelst så hade Nadia och jag en skön förmiddag i höstsolen tillsammans med Lina och hennes fina mage som inte har så långt kvar. Lökpappa Jens kom också och gjorde oss sällskap på uteserveringen vid Nytorget där vi satt och njöt av en latte i solen. Sen gungade vi lite i Vasaparken med mamma som kom och umgicks lite. Vilken skön dag! (även om vi fick gå hem och dricka välling med en hängig lilltjej ganska snabbt)

Så på kvällen blev det mys med snor-Nadia och, så fort hon lagt sig, med fin-pappa Johan. Vi lagade en riktigt maffig fredagsmiddag bestående av lammstek, indränkt i balkongodlad rosmarin och vitlök, ungsbakade rotsaker (potatis, morot, palsternacka, rödbeta och som kronan på verket fänkål, adderar god arom och är ju så gott!) och så en sås på cognac och rödvin. Ojojoj. Vi passade på att öppna en av våra cirka 25 dunkar rödvin som står i klädkammaren kvarblivna från bröllopet och som vi inte riktigt vad vi ska göra av (sälja?) eftersom vi nästan aldrig dricker vin hemma. Desto lyxigare att nu krana upp ett par glas och nu sitter jag här och känner mig lite lullig i soffan (ursäkta eventuella stavfel) eftersom vinintaget nuförtiden är ganska minimalt. I synnerhet jämfört med tidigare singelliv. Oh my god. Är jag samma människa??

Hursomhelst slände jag ihop ett filbröd också för att ha nybakat till frukosten. Om jag vore en riktig och helt nykter bloggare skulle jag lägga upp receptet här, men jag orkar inte... Lät gott iallafall och enkelt som sjutton. Nej nu ska jag tillbaka för att fortsätta njuta av en fantastiskt mysig kväll tillsammans med min MAN - känns fortfarande konstigt att säga det, men lite fint på nåt sätt. So long, cowboys. Fniss.

Goda grannar och långa kvällar

Thea och Nadia på öppna förskolan

De längsta timmarna på dagen är de efter Nadias middag fram till läggdags, dvs mellan ca fem och sju på kvällen. Då går jag först mest och väntar på att Johan ska komma hem, och kvällar som idag när han repar, går jag bara och väntar på att lilla fröken ska gå och lägga sig. Hon är lite kinkig på kvällarna och även om hon är på bra humör så länge hon blir underhållen och lekt med, vill hon inte sitta ensam och leka utan mina händer är bundna hela kvällen av en liten halvkinkig bebis. Idag fick vi tiden att gå genom att bada balja - något som hon sedan hon lärde sig sitta plötsligt tycker är jättekul - slå på brickan till matstolen, och bajsa...

Annars har dagen varit aktiv och trevlig. Vi började tidigt imorse med fika och öppna förskolan med Elin och Thea. Det är så turligt att ovanför oss bor en med mig jämnårig tjej, Elin med en dotter, Thea, som är ganska precis jämnårig med Nadia. Eller rättare sagt fem dagar äldre. Att ha ett grannbarn att leka med och en granntjej att hänga med är helt perfekt för oss båda. Nu när kidsen börjar bli lite större och vädret lite skruttigare är det perfekt med lite leksällskap för både mor och dotter när eftermiddagen börjar bli lite lång. Enda smolket är att de förmodligen inte kommer att bo kvar så länge till eftersom de bor i en tvåa, så det där med att turas om att hämta och lämna på dagis som hade varit så perfekt, samt springa upp till sin lekkompis på egen hand, är nog tyvärr att glömma. Men vi får njuta så länge det varar.

Idag gick vi iallafall till öppna förskolan där det var sångstund för småttingar. Det är alltid lite trevligt att träffa andra föräldrar (mammor oftast med såna här små) och barn och få se sin bebis interagera med andra. Vår lilla Nadia är inte den försagda typen börjar jag inse, utan verkar vara en sådan som tar för sig. Hursomhelst sjöng vi (jag) små sånger och jag har haft en båtlåt i huvudet precis hela dagen. Sen gick Nadia och jag och handlade för farmor skulle komma på lunch. Lagade smarriga bullar av kycklingfärs, quinoa, fetaost, oliver, vitlök och nån indisk kryddblandning, efter ett recept jag kommit på helt själv. Och vi pratade och fikade och lekte med Nadia och passade på att beställa bröllopsbilder som farmor ville ha. Hon är go min farmor. 86 och ett halvt år och världens piggaste och mest äventyrliga lilla dam, alltid med en hoper historier i bakfickan och spännande rese- och kulturplaner att berätta om.

Sen gick vi ut en sväng med Elin och Thea och gick sen upp till dem och lekte och fikade lite innan det var dags att gå ned och äta middag. Och slå ihjäl de där två timmarna efteråt. Och nu är min dagscirkel sluten och nu börjar Vänner!

Välling

Senaste hitten i Nadias liv heter välling. Förmodligen är denna bidragande till hennes nyfunna nattsömn och mättar fint. Igår sade någon att välling bara finns i Sverige, lite lustigt! Hursomhelst intar hon den helst i sin Harley Davidsonflaska och gärna med ett fast grepp med båda händerna. Väldigt sött.

Magdalena Ribbing

Moralkärringarnas urmoder måste heta Magdalena Ribbing. Sällan får man sig så mycket fördömanden och förlegade åsikter till livs som när man läser hennes vett- och ettiket-kolumn i DN Söndag. Nu under sommaren har det till stor del handlat om bröllop, så jag har ändå läst med ett visst intresse. I söndags stod där om svarta kläder på bröllop och efter lite raljerande om hur svart singnalerar sorg och absolut inte är ok på bröllop, stod följande att läsa: "En ny trend, riktigt tråkig, är tärnor i svarta klänningar - det förekommer lite varstans numera och ska väl se tjusigt fräckt ut, kanske. Effekten blir att tärnorna markerar sorg. Det kanske inte var meningen?"

På vårt bröllop hade några svart klänning och det berörde mig inte det minsta. Jag kan inte för mitt liv tänka mig att de bar svart för att markera sorg över vårt äktenskap??! Och en formulering som "tjusigt fräckt" säger ju ganska mycket om hur förlegad denna tant är, samtidigt läses och hullslukas dessa åsikter av tusentals och det är lite skrämmande kan jag tycka. I synnerhet som det i våras stod om att amma offentligt och hur hon jämförde att amma vid bordet med att byta blöja på detsamma. Läskiga kärring, hoppas att din moraliserande generation försvinner med dig och att vi slipper fördömanden och sådan total motarbetan mot tolerans och naturlighet. Vad hände med att låta folk vara sig själva?

På vårt bröllop hade som sagt några svart, några jeans, några hatt, någon leopard, Sandras lille son Diego bar klänning och min farmor byxor. Herrugud (som jag inte tror på), mig gjorde det bara glad att se att folk bar det de kände sig bekväma i och att de känner oss tillräckligt väl för att veta att den största äran de kunde göra oss som brudpar, var att komma som sig själva.

Dagens boktips

Nadia somnade som vanligt vid halv tio för sin förmiddagslur, och istället för att ta itu med lägenheten som ser ut som något ur en krigsfilm, kröp jag ned i sängen igen och läste klart Bitterfittan. En bok med suggestiv titel där igenkänningsfaktorn var hög och som väckte många tankar om jämställdhet i familjelivet. Kärnfrågan är "Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?" Jag kunde inte låta bli att självrannsaka men kände mig ändå ganska tillfreds med resultatet, även om jag också känner igen mig i den klyschiga kvinno- och mammarollen. Hursomhelst väldigt läsvärd och ikväll ska jag pracka på Johan den.

Föräldraledighet

En sak gör mig förbannad. Det är små beklagande leenden från vissa andra mammalediga - som inte känner vare sig mig eller vår familjesituation särskilt väl, när de får klart för sig att jag ska börja jobba om ett halvår medan de själva ska vara hemma ett helt år till. Det gör mig så irriterad, främst för att de inte fattar hur oändligt mycket viktigare jag tycker det är att Johan tar de åtta månaders pappaledighet han ska, än att jag får ytterligare ett halvår. Den tiden kommer att göra så mycket mer för honom, Nadia, mig och vår relation än om jag varit hemma ett halvår till. Och hur glad jag är att jag har en man som inte tar tre sommarmånader med OS som pappaledighet och tycker att han är jämlik, utan en som verkligen vill dela lika (även om det i praktiken inte riktigt blir 50/50) och tycker att det är lika självklart som jag att man ska ta tillvara på detta unika tillfälle att få betalt för att vara hemma med sitt barn.

Lördag och söndag i Köpenhamn

Resten av lördagen gick i mättnadens känsla. Efter vårt bufféslampande blev jag liksom inte hungrig igen på hela helgen, men äta är ju en sådan stor del av en storstadsweekend så vi klämde ned både lunch och middag även den dagen. Vi hade ju blivit rekommenderade några restauranger vi gärna ville pröva. Så vi åt goda brunchburgare och asiatiskt till middag medan Nadia åt ur ett sinande förråd av majskrokar och smörgåsrån. Däremellan var vi hemma på hotellet och sov en lång middag alla tre. Fördelen med vår uppgradering var att vi fick ett extra rum, ett litet konferensrum slash vardagsrum med bord och stolar som hade varit helt meningslöst om det inte varit för att vi kunde ställa in spjälsängen där, och på så sätt kunna titta på tv och mysa ifred när Nadia sov. Och jag hade ju varit orolig för att hennes nya sömnrutiner skulle rubbas men hon sov som en stock både dag- och nattid. Överhuvudtaget var hon en ren glädje att resa med, på ett strålande humör och lockade till sig leenden och gulligull vart hon än kom.

Grötfrukost in bed (för den av oss som inte festade loss på buffén)

Det här med att resa med barn i Köpenhamn var en lite intressant upplevelse. Man skulle nog kunna säga att det är en ganska barnovänlig stad, om det nu inte vore för att danskarna är så coola med barn. Överallt blev vi väl emottagna och inte en gång möttes vi av sura miner när vi kom med vår högljudda bebis, barnstol och kladdiga kex och blev placererade bredvid ett gäng med coola köpenhamnsbor. Däremot var det rent praktiska ganska svårt. Ingenstans fick man ta med barnvagnen in, lite komisk faktiskt var åsynen av gigantiska barnvagnar (för danskarna hade de största barnvagnar jag sett, riktiga rymdskepp!) med sovande barn i parkerade på gatan utanför butiker och restauranger. Vi var inte riktigt lika coola utan tog med oss vår bebis in. Problem nr två var att det ingenstans fanns skötbord. Så vi har på akrobatiska sätt suttit på toastolen och bytt på den minimala golvytan nedanför och alla varianter som kan tänkas. Det gick ändå helt ok tills vi sista dagen fick ont om blöjor och fick börja ransonera.


På söndagen checkade vi motvilligt ut, efter ett familjebad i badkaret. Vi har ju bara dusch och balja hemma så vi ville passa på, och Nadia tyckte att det var riktigt kul att bada kar. Jag plockade ihop alla gratisgrejer jag kunde hitta, här skulle kostnadseffektiviseras! Så det blev förutom en hel del små flaskor även små bomullsförpackningar, servettpaket, nagelfilar, sykit, skoputsarkit.. Hade gärna norpat en majig badrock också, men det stod i prislistan att de kostade 995 DKK så det kändes lite magstarkt. När vi kom ned i receptionen tänkte jag att jag ändå skulle dubbelkolla att inte frukost ingick i det saftiga rumspriset så tjejen kollade och sade att jo, det ingår för er. Jihoo sa vi och knallade bort mot restaurangen. Vi var inte riktigt lika promiskuösa denna gång utan åt mer normala mängder innan vi begav oss ut på en sista cph-promenix. Några timmar senare var det dags för en sista lunch, som vi intog på uteservering i Nyhavn, tillsammans med ett glas vitt för min del. Lite syndigt lyxigt med vin mitt på dan, men jag fick betala för det med en huvudvärk som höll i sig resten av eftermiddagen och större delen av kvällen. Har helt klart legat av mig.

Bada kar!

Coolaste badankan (95 DKK enligt prislistan)

Pappadotterbad med snyggaste morgonfrillan

Sen var det dags att ta Metron mot Kastrup och på något sätt lyckades vi felberäkna tiden, och vad vi tyckte var i god tid, blev plötsligt världens stress för att alls hinna checka in i tid. Och självklart möttes vi av världens kö till incheckningen och alltmedan kön kröp fram i snigelfart tickade klockan på i allt snabbare takt. När det var 25 minuter kvar tills vårt plan skulle avgå trängde jag mig fram i kön med Nadia på armen (ivrigt stoppad av små tanter med ååååååh och glada leenden) och frågade när incheckningen till Stockholm stängde (det var flera flighter i samma incheckningsdisk). "Det planet är inställt" sade danskan bakom disken. "Du skojar" sa jag som hoppades att min dåliga danskaförståelse spelat mig ett spratt. Men allteftersom kön fortsatte att snigla sig fram nästan hoppades vi att det skulle stämma, för nu var vi nära att missa vårt plan. Och visst stämde det. Vi fick vänta ytterligare 2,5 timme på nästa och fick generösa 150 DKK att spendera på middag. Det räckte till en och en halv portion totalt smaklös pasta bolognese.

Men ska man vara fast på en flygplats måste Kastrup vara det bästa alternativet. Till att börja med var vi tvugna att få tag på blöjor, vi var inne på den sista nu och Nadia hade stånkat misstänkt en stund tidigare. Och visst sålde de små reseförpackningar i tidningsaffären. Problemet var bara att det fanns två versioner, 3-6 kg eller 12-25 kg och inget däremellan. Vilka 25-kilosbarn bär blöjor??? Är man inte typ 12 år då? Min systerson Dylan väger 12 kg, är fyra år och har inte haft blöjor på flera år. Oh well. Det fick bli de stora ändå, som när vi satte på dem räckte Nadia till armhålorna och lite obehagligt liknade en vuxenblöja av den sort jag sett perverterade män förvandlade till jättebebisar på Stina Dabrowski för en massa år sen.

Sen hittade vi ett lekrum. Nadia som började bli lite trött och kinkig i vagnen piggnade till på ett ögonblick vid åsynen av överdimensionerade legobitar och satt ett bra tag under glada skrik och lekte. Mest kul hade nog pappa Johan ändå. Min kleptomansida kom fram igen och jag var enormt sugen på att sno med oss ett par legobitar (för de finns inte att köpa bekräftade ett besök i Lego-butiken nedanför). Men Johan tyckte att jag var pinsam och han hade nog rätt för jag vågade inte. Ångrar mig lite nu...

Tjiho, lego!

Roligast av alla hade pappan...

Sen åt vi den äckliga pastan och så var det dags för boarding. Naddisen somnade igen vid start och sov tills de tände lyset vid landningen.

Vilken härlig helg! Även om vi mest ätit och sovit var det liksom det som var poängen. Att bara få umgås med min lilla familj, verkligen effektivisera hotellvistelsen (för visst är det värt lite extra när man tillbringar såpass mycket tid på hotellrummet) och bara ha det skönt. Tack mina älsklingar för en superduperhelg!

Lesson learned in luxury

Okej, två saker har jag hittills lärt mig under denna resa. Ett: åk på dagen när du åker med barn. Varför valde jag ett flyg som skulle vara framme mitt i Nadias middagstid och en timme före läggning?? Det blev dessutom en obehaglig chock när vi kom till Arlanda och det stod "cancelled" på den stora ljustavlan. Checkin-tjejen bekräftade att vårt flyg var inställt och när jag suckade och kände mig lite gråtfärdig sade hon med barsk stämma "ja men det är väl bättre än att det störtar!". Ja naturligtvis. Också bättre än terrorattacker, kärnvapenkrig och våldtagna barn. Jag kan komma på en hoper saker som alla är oceaner sämre än ett inställt flyg. Men också bättre saker, som ett flyg som avgår i tid. Istället blev vi iallafall incheckade på nästa flyg som skulle gå två timmar senare. Jag och Nadia slog ihäl tiden så gott det gick med att köpa fika på Robert's Coffee - 59 kr för en ostmacka och 37 för en latte, tack och lov för vouchern på 75 kronor som inte ens räckte till kaffe och macka... Där hade de iallafall en barnstol så Nadia kunde sitta och äta brödkanter och kasta leksaker på golvet medan jag småläste i min nyinköpta pocket Bitterfittan - recension kommer!

Tillsist var det så äntligen dags för ombordstigning och tyvärr var det free seating, vilket ändå fungerade ok för oss barnfamiljer som fick sitga ombord först. Klämde ned oss i den tråna bänkraden näst längst fram och Nadia som varit på toppenhumör började omedelbart storgråta. Trångt och varmt och jag kände medpassagerarnas besvärade blickar. Som jag dock inte brydde mig så mycket om, jag gjorde ju ändå mitt bästa för att trösta mitt barn. Men innan planet ens hunnit starta tystnade Nadia och somnade med ansiktet mot mitt bröst. Hon sov igenom hela starten och en halvtimme till och jag kunde till och med ta upp min bok igen.

På heta Köpenhamns flygplats väntade vi länge vid fel rullband på bagaget som förstås aldrig kom. Undra om min andra lärdom var att läsa skyltar ordentligt, jag kan faktiskt inte komma ihåg vad det nu var mer jag lärde mig... Fick tillsist väskan och vagnen och knallade ut och blev mötta av Johan. Han hade redan ringt och berättat att han hjälpt några italienare i receptionen som blivit av med sitt bagage och som tack för tolkningshjälpen hade vi blivit uppgraderade till en svit på vårt redan lyxiga hotell. Och när vi kom fram insåg jag varför hans kolleger gjort den min de gjort när han berättade att vi skulle bo på Skt Petri. Riktigt schysst designhotell med alla de lyxiga produkter och mjuka morgonrockar som hör fina hotell till. Tyvärr ingick inte frukost i det dyra priset så imorse gjorde vi vårt bästa för att äta för 175 DKK var... Johan äter ju bara bacon så det blev en del och jag som är bufféhora plockade massa tallrikar fulla men eftersom ögonen är större än magen åt jag i vanlig ordning bara upp hälften. Men gratis internet finns det iallafall även om vi skrattat gott åt priserna i minibaren.

Men nu är det dags att se Köpenhamn i dagsljus för första gången denna resa!

Sandlådepremiär och så

En mindre positiv bieffekt till Nadias nya nattrutiner är en vansinnigt morgonpigg tjej. Jag har ju varit van att få sova iallafall till halv nio och ibland ända till halv elva, men nu verkar det vara slutsovet på morgonkvisten. Kvart i sex satte fröken igång imorse och nu klockan tjugo över åtta har jag varit uppe i vad som känns som en hel förmiddag och börjar nästan bli sugen på lunch. Men det är det ändå värt för att få sova på nätterna och framförallt vid läggningstid då man bara kan lägga henne i sängen, sjunga en sång och gå därifrån. Till skillnad från tidigare timmar av vaggande. Yihaa.

Igår var det premiär i sandlådan. Halvkul tyckte Nadia och inte ens sanden var särskilt god att äta och spottades snabbt ut med en min av avsmak. Jag tyckte det var lite skönt att sitta där i solen iallafall, så hon fick bita ihop och äta kex med sandiga fingrar. En liten komisk sak som jag har noterat med tanke på bilden, är att så fort Nadia har sina blå Converse på sig så säger folk "han" och "lilla pojken" till henne (inte igår när hon hade klänning och mamelucker, men annars). Jättelustigt. För vi fick dem i rosa på hennes releaseparty men jag gick och bytte dem mot blå som jag tycker är finare. Men tydligen är det bara killar som får ha blå Cons. Och grejen är att jag inte kan bestämma mig för om jag tycker att det är värt att rätta dem som säger fel eller inte. För det spelar ju faktiskt ingen roll om okända människor tror att min dotter är en kille. Könsroller och fack har man ju liksom nog med ändå i livet. Tja, bara en liten fundering.

Igår kväll när jag till min förtrytelse upptäckt att jag sovit förbi bästa gamla Vänner-avsnittet lyckades jag hålla mig vaken framför Gordon Ramsey, som jag faktiskt tycker är rätt underhållande. Johan och jag har typ sett alla avsnitt av Kitchen Nightmares och även om man börjar kunna konceptet vid det här laget tycker jag att det är lite kul att se honom skälla ut snorkiga köksmästare och som genom ett under få den krisdrabbade restaurangen på fötter igen. I varje avsnitt... Sen gick jag och lade mig i sängen med en hög med tidningar och passade på att måla naglarna för att riktigt komplettera bilden. Somnade sött mitt i tidningshögen och vaknade inte förrän Nadia tappade nappen mitt i natten.

Nu ska det packas lite inför Köpenhamn! Det är en del barnmat och vällingar som ska med. För sånt finns ju förstås inte att köpa därborta. Danska bebisar äter säkert bara smörrebröd och dricker Tuborg i nappflaska. Tydligen har vi råkat boka ett riktigt lyxigt hotell, vilket ska bli asskönt! Kan vi inte vara ute på barer sent på nätterna kan vi iallafall sitta inne lite ståndaktigt. Hörs efter helgen, adios amigos!

Cheap Thursday

Johan har tjuvstartat med att åka till Köpenhamn redan idag och imorgon kommer Nadia och jag efter. Jag tillbringar en gräsänkekväll i soffan och festade loss på resterna av en Camembert på Digestivekex till middag. Det ironiska var att jag köpt middag men inte för mitt liv kunde uppbringa nog energi för att laga till den. Det ännu mer ironiska var att det jag köpt var grillad kyckling. Hur lat måste man inte vara för att inte orka laga till grillad kyckling?! Jag åt iallafall min ost och mina kex, för min Johan har den enorma karaktärsbristen att han inte tycker om illaluktande ostar. Inte heller tycker han att brödprodukter kan kallas middag. Jag som skulle kunna leva på mackor till frukost, middag, lunch... Så jag revolterade lite i min ensamhet, men kan nu ett halvt kexpaket senare (det blev Bregott när osten tog slut...) erkänna att jag mår lite illa. Försökte släta över det hela med en nektarin men säsongen måste vara över för den var inte heller särskilt god.

Precis såhär såg min rumpa ut... not.

Idag tog jag mig i kragen och gick in på Weekdays och köpte ett par jeans. Har varit inne några gånger tidigare men vänt i dörren, eftersom jag inte riktigt kände mig hemma med barnvagnen där bland alla pinnsmala rocktjejer i nedre tonåren. Men nu när alla mina schyssta jeans brakat sönder i rumpan var det dags att investera i ett par nya och med tanke på mammaekonomin kändes Cheap Monday som ett bra val. Jag började med ett par i stl 29 i vidd. Det har jag i mina Seven. De gick efter lite stånkande över höfterna men inte mycket mer. Drog ned tröjan långt eftersom ingen personal fanns att skåda, och hämtade ett par i stl 30. Samma sak igen. Pust och stånk och inte en chans att få igen dragkedjan. Skam den som ger sig. Ned med tröjan igen och hämtade ett par i stl 31. Nu var jag liksom i utkanten av de storlekar som överhuvudtaget existerade och 25:orna hånskrattade åt mig från sin stora hög med "normala" storlekar. 31:orna gick igen efter ett smärre motionspass i provhytten och nu var det bara längden kvar. För kortväxta jag behöver ju 30 i längd och hur förnedrande det än känns att vara större på bredden än längden, ville jag inte ha korviga ben därnere. Men då fick jag veta att längd 30 endast görs i väldigt få exemplar och att 32 är minsta normala storlek. Men det ska sägas att tjejen i butiken var supertrevlig och erbjöd sig att lägga upp dem på en halvtimme, så jag slog till. Även om det verkligen fick mig att fundera över normer och om jag som varken är superfet eller tokkort kan ha svårt att hitta storlekar, hur är det inte då för den som är ännu kortare och ännu tjockare? Jag är iallafall nöjd över att äntligen ha köpt ett par jeans och hoppas att de töjer sig lite efter några användningar.

Nigella

Igår råkade Johan och jag slå på tvn lagom för att se Nigella laga bread pudding på sitt vanliga vad hon nog skulle kalla "lustfyllda" manér som jag snarare tycker känns lite porrigt och småäckligt. Brödpudding måste vara något typiskt brittiskt påfund som såg riktigt vidrigt ut. I denna version skulle man ta dagsgamla croissanter (som väl består av en 50% smör redan från början kan jag gissa) och riva sönder dem, och sedan hällde hon på vispgrädde, smör, socker och äggulor. In i ugnen och så fick man någon vansinnigt onyttig historia som hon åt på sitt lite lagom slemmiga sätt med halvslutna ögon och stönande läten. Och i vanlig ordning filmades hon sen i mörkret när hon kom nedsmygandes i kimono (fortfarande piffad med smink och hår förstås), tog ur den kalla puddingen ur kylen och hällde ovispad vispgrädde ovanpå. Och åt hela kalaset direkt ur formen i ljuset av kylskåpet. Usch. Undra om det döljer sig ätstörningar bakom de plutande läpparna. Jag blev iallafall illamående.

Fru Duktig

Igår kväll tog jag mig i kragen gick och körde att spinningpass. Jag fick med mig Frida också, annars hade jag säkert inte kommit iväg. Men nu var det dags! Jag körde ju både spinning och pump rätt långt in på graviditeten och var i helt okej form då. Men nu... PUH. Vågade inte ta ut mig till max för då hade jag väl kräkts på cykeln framför. Men det var så skönt! Och motiverande, jag vill verkligen komma igång igen nu! På måndag ska Frida och jag testa att lämna in Nadia och Walter på mini-Sats, alltså barnpassningen. Funkar det finns det ju inget som hindrar att jag tränar minst ett par gånger i veckan.

Och imorse var jag också lite duktig och sydde klart gardinerna och satte upp dem. Johan hade bänt ihop och tejpat lite på stången så det gick att få ihop de två delarna. Foto kommer, tyvärr glömde jag ta ett "före"-foto. Kan väl inte påstå att sömmarna är sådär jätteperfekta om man tittar nära, men på håll ser det helt okej ut!

Idag skiner solen, Nadia sover morgonlur och jag borde väl passa på att duscha och göra mig i ordning, men ligger i sängen med laptopen i knät och har det lite skönt. Kollar på bröllopsbilder på Facebook som min söta kusin Sofia som var mingelfotograf lagt upp. Det ligger en del på www.juliaochjohan.se, kommer fler!

Höstens första dag

Även om egentligen hela augusti bjudit på lite halvdant väder, är det först nu det på allvar känns som höst. Jag har liksom hållt andan fram till bröllopet i hopp om fint väder, och nu har jag släppt taget. Idag började Johan jobba igen efter semestern, och Nadia och jag mötte min granne Elin som ju har en fem dagar äldre tjej, Thea, och gick på sångstund i öppna förskolan i Vasaparken. Det var kyligt ute och kändes lite som första dagen i skolan med Nadia som en liten kaxig ettagluttare som satt och gormade sig igenom sångstunden. Hon skrämde ett och annat mer försagd barn men var på gott humör trots att hon inte hunnit sova middag innan. Kanske för att hon glatt sin mor med att sova ända till halv nio och vi båda var ganska pigga och glada.

Vårt gardinprojekt kraschlandade igår kväll när vi insåg att gardinstången vi köpt var för lång, och inte som andra normalt funtade människor väntade och gick och bytte den, utan gav oss på att försöka knipsa av den, vilket resulterade i att den visst gick av efter lite kamp, men nu inte går att trä in i varandra. Så trots att själva gardinerna nästan är färdigsydda ligger de där på golvet och filtarna hänger kvar framför fönstret. Men jag ger inte upp, ikväll ska bändas och kämpas. Och i värsta fall får vi väl köpa en ny stång. Det är lite oekonomiskt att vara en slarver.