1,5-årsåldern

Jag har lite kommit ur det där vardagsbloggandet och lite funderar jag på om det är dags att lägga ned denna blogg... Saknar att skriva välformulerade och eftertänkta inlägg, nu känns det mest som att jag rafsar ned lite rabblande stolpar när jag kan klämma in det... Samtidigt är det en skön kanal och jag skulle nog sakna att skriva. Jaja, vi får se...

Det är mycket med vardagen, som sagt. Till det tillkommer att en 1,5-åring (fast han är faktiskt 1 år och 8 månader nu om man ska vara noggrann) är oändligt mycket mer krävande än en bebis. Ibland får jag påminna mig själv om att vi dessutom hade en liten bebis när Nadia var i denna ålder, men det känns helt overkligt. Jag kan förstå att den tiden känns lite suddig nu i efterhand, då handlade det verkligen mest om att överleva Nadias alla raseriutbrott. 

Elias är ju inte så arg, utan oftast glad och blir arg bara i korta stunder men han är väldigt PÅ och klåfingrig och klättrig och känns helt livsfarlig ibland. Och man hinner liksom inte se efter honom varje sekund... Imorse när jag kom ut i köket stod han och slevade sylt direkt ur burken (mycket nöjd! Mindre nöjd när jag tog bort den). Nästa gång jag kom dit stod han och bet på osten... Ett heltidsjobb att ha koll på honom, tur att han går på dagis om dagarna... 

Där säger de iallafall att han är en riktig glädjespridare och att han älskar att dansa och sjunga. Och det märks även här hemma där han går runt och sjunger med ljus stämma: "acka di, acka di" (Lilla snigel akta dig) och "bäbä bia bam" (bäbä vita lamm). Otroligt gulligt!

Käkar leverpastej rätt ur burken. Med kniv...

Och lite gullighet behöver man för ibland blir man snudd på galen, som när vi skulle äta mysig födelsedagsmiddag med Ing-Mari och Henning härom kvällen och han inte satt stilla en minut, utan höll  på att trasha stället... Min puls var inte att leka med efter den kvällen! 

Ett stycke ilbatting på hemväg 

Idag jobbade jag nästan halvdag och gick och hämtade Nadia först, innan vi plockade upp de andra. Jag kan verkligen sakna att hinna umgås en och en med mina stora barn, det hinner jag nästan aldrig, så då får man ta såna här små stunder och njuta av dem. 

Fast det tar ju lite tid att komma någonstans när ens sällskap plötsligt flyger upp i diverse gatlampor...

Tid

Pustar lite i glappet mellan läggningar. Äter en macka av nybakt filmjölkslimpa och vilar hjärnan och ögonen med mobilen. Jag vet inte om det är för att jag så nyligen varit på semester men ibland tycker jag att vardagen känns lite övermäktig. Ibland kan jag tänka mig tillbaka till min tid på Gästrikegatan, då tiden verkligen var min egen och jag disponerade den fullt ut. Vilken ofantlig jäkla lyx med så mycket egentid. Nu, med tre ungar, heltidsjobb (och jag vet att jag tjatar om just detta faktum, men det är första gången sen vi fick barn som vi båda jobbar heltid, vi har alltid jobbat deltid båda två, om inte en varit föräldraledig), livet är ett sånt extremt pusslande. Varenda mathandling, social aktivitet, träning, städning, tvättvikning, nagelmålning... ALLT planeras in på minutnivå. Det är väl tur att jag är en person som egentligen gillar planering, men jag gillar inte riktigt känslan av noll flexibilitet.

Men ändå. Ändå så hinner vi ju. Jag hinner träna iallafall tre gånger i veckan, hinner upprätthålla ett någorlunda socialt liv, hinner umgås med mina barn och klämma serier med min man på kvällarna. Johan hinner gå på sina AIK-matcher och spela en del matcher själv. Jag bara önskar att jag hann mer. Hann träffa mina vänner ännu oftare, han träna fem pass i veckan, hann ta en långsam promenad hem från jobbet när vädret var fint, hann ha ett välstädat hem utan prylar överallt... Hann tänka djupa, filosofiska tankar och inte bara på det allra ytligaste praktiska. Kanske någon gång i framtiden? Kanske snart...? Kanske (mest realistiskt) om cirka tio år...? Pust.

Tillbaka i vardagen

Det var mysigt att komma hem till barnen igen, när jag landat och duschat i onsdags eftermiddag. Först hämtade jag Nadia, som blev helt till sig av lycka och kastade sig runt min hals och vägrade släppa taget. Sen Olivia, som gjorde detsamma, och så slutligen Elias som reagerade precis som vanligt och inte på något särskilt överdrivet glatt sätt. Jag antar att små barn har mindre utvecklad tidsuppfattning och att han helt enkelt inte fattat att jag hade varit borta längre än vanligt. Och det var faktiskt ganska skönt, för det var honom jag oroat mig mest för, men det hade verkligen inte varit några problem. Mest jobbigt var det nog för Johan, som ju förstås fick ta alla läggningar, lämningar, hämtningar och matlagning och det blir ju en del av de varorna med tre barn, på tre olika ställen. Men det hade gått galant förstås, och även det var extremt skönt att höra (jag fick ju rapport under tiden såklart).

Och på tal om tre olika ställen så fick vi beskedet att Elias fått plats på en ny förskola till hösten, den som vi hade som förstahandsval. Den ligger bara ett kvarter från oss och framförallt åt rätt håll. När Olivia börjar i skolan till hösten så blir annars dagis åt fel håll, eftersom skola och jobb ligger åt andra hållet, så detta blir mycket bättre. Nu blir det ju visserligen en ny inskolning och hade vi varit jättenöjda med Elias nuvarande förskola så hade vi förstås funderat en extra sväng över att byta, men eftersom den nuvarande är okej men inte så mycket mer än så, så blir det nog bättre på detta vis. Och enklare logistik i vardagen är inte att ringakta!

Vardagen, den mullrade igång på noll sekunder förstås. Så är det ju när man har barn, ingen tid att låta upplevelser sjunka in eller dröja sig kvar i reseminnen, utan slam dunk tillbaka i matlagning, städning och  tjat. Men så är ju mitt liv, och jag älskar ju de där stökiga ungarna. Igår morse insåg vi att det var städning den dagen och inte dagen efter som vi trott, så förutom det vanliga morgonroddet så fick vi racerplocka i lägenheten. Jag tycker alltid lika synd om den som städar hemma hos oss, och snacka om att vi får valuta för pengarna för det hinner bli rejält dammigt och skitigt på två veckor, även om vi försöker hålla undan och skurar handfat och sånt under tiden… Men lika jobbigt som det var att få undan på morgonen (framförallt i barnens rum som hinner nå nya nivåer av stökighet dagligen – var kommer alla småpryttlar ifrån?!?!), lika härligt var det att komma hem till en skinande lägenhet efter jobbet. Om vi blir rika någon gång ska vi utöka till städning varje vecka, det skulle behövas…

Så tillbaka i vardag, jobb och träning. Har en ihållande förkylning som jag ju inte direkt vårdat på sista tiden, så jag fortsatte att strunta i den och gick och tränade mitt gamla favoritpass på SATS Spårvagnshallarna på onsdag lunch. Så skönt att kontoret på mitt nya jobb nu flyttat in till city så att jag kan köra det igen! Och idag ska jag lunchträna igen. I helgen kanske jag kan klämma in ett pass också, annars har vi Nadias märkestagning på gympan på lördag och en hel del tvätt som behöver tas tag i. Som sagt, från takchampagne till tvättberg. Livet på en pinne. Eller i alla fall i en tvättkorg. 

Ett försök...

Nu har jag inte mindre än tre utkast till New York-inlägg i bloggen (som inte mindre förvirrande nog heter ”New York” alla tre) och jag ska banne mig skriva klart ett av dem, men för att inte tappa bloggfrekvensen helt så kommer här en snabb uppdatering.

Jag är hemma nu sedan ett par dagar, och vardagen rullade ju igång från minut ett, precis som det är när man har småbarn. Resan var underbar, såklart, men ännu mer fantastiskt än att besöka New York, var att få umgås så mycket med Malin och Åsa. Det är sällsynt i mitt liv med sån total kvalitetstid med nära vänner och nu hemkommen känner jag mig tankad med kompisenergi, skratt och snack. Det var så välbehövligt, till och med själva flygresan kändes som välinvesterad tid! Inte ens förseningen på sista flyget hem kändes jobbig. Och jag tror att det mest minnesvärda ögonblicket var en halvtimme på taket i slutet av en solig lördag. Där satt vi på Åsas takterass i solnedgången, nyduschade och osminkade (tyvärr, kände jag när jag sen såg bilderna av min glåmiga nuna…) såg ut över det glittrande Manhattan där solen snart skiftade färg och sakta gick ned bakom skyskraporna. Allt medan vi smuttade på ett glas kall champagne och bara njöt! 

Livskvalitet.... Och nya World Trade Center i bakgrunden. 

Laddar om

Klent med blogginlägg vare här! Det har bara gått i ett sen vi kom hem - puh! Och innan jag hunnit berätta klart om förra resan så laddar jag för nästa... Tidigt imorgon bitti åker Malin och jag för att hälsa på vår Åsa i min andra hemstad (iallafall i hjärtat...) New York. Jag har inte riktigt lyckats ladda om ännu, just nu har jag mest lite ångest över att vara borta från barnen så länge (främst Elias som jag aldrig varit ifrån mer än en enstaka natt) och att att lämna Johan med allt rodd, men jag vet ju att det kommer att bli toppen. Bara resan ska bli skön, att få sova när man vill och bläddra i en tidning när man känner för det... 

Och jag tror nog att jag kommer att kunna öka bloggfrekvensen de närmaste dagarna, har en känsla av att jag kommer att vakna timmar före mina kära vänner på morgonen, det är sällan jag sover längre än till sex nuförtiden. Helt galet..

Vi fick ärva världens sötaste pyjamas av Sebastian härom dagen, Elias var så fin i den!

Och Nadia kapade åt sig en kofta och skapade en bolero. 

Slutligen, ännu en Olivia-outfit. Hon gjorde en luring med att ha kortärmad randig på långärmad randig och var mycket nöjd över det tricket. 

Hemma igen

...och tar några små badrumsselfiesar för att iallafall påminna mig själv om att en liten brun nyans piggar upp litegrann...

Varför ser det ut som att jag har Nivea på läpparna?!

Det var lite tufft att komma tillbaka till jobbet och jag har känt mig stressad hela dagen. Johan var borta på kvällen så jag tänkte ta ett bad och softa lite men jag blev bara stressad så jag gick upp och jobbade och målade naglarna istället. Nu har jag iallafall betat av lite och kan somna med gott samvete. 

Resan hem igår gick bra men man är ju rätt mör efter en sådan heldagsresa. Tolv timmars resande från dörr till dörr innan vi var hemma, när ska de uppfinna en sån där knapp så att man bara kan teleportera sig?! Otroligt slöseri med semesterdagar att behöva lägga två av sju på själva resan! Kom igen nu, framtiden!

Elias somnade innan planet startat (det var försenat så vi fick stå och vänta rätt länge) och vaknade när vi gick upp i luften och sen var han vaken hela resan (4,5 timmar) och vägrade sitta någon annanstans än i mitt knä. När han inte var uppe och sprang i mittgången förstås och lekte med någon av de tio andra bebisarna som var med på planet, samt socialiserade med någon av personerna omkring oss. Uppskattat mer av vissa än andra... 

Denna man var snäll nog att visa Talking Tom på sin padda och som belöning ropade Elias pappa pappa åt honom på flygbussen hem sen, när han (stackarn...) råkade hamna bakom oss igen. 

Ska berätta mer om resan senare (och då inte själva flygresan) men nu måste jag soooova....

Påsk i Israel

Min vy just nu:

Ligger på stranden i ett soligt men lite blåsigt Tel Aviv. Otroligt skönt ändå med sol och ljus! Det är vår här och samma sköna känsla i solen som när våren anländer därhemma. Lite kyligt på kvällarna och i skuggan men varmt ovh härligt i solen. Dock badförbud på grund av stora  vågor men vattnet är kallt (tror jag, har inte ens känt efter...) och vinden fläktar såpass mycket, så det gör inget. 

Jag ligger långt efter med bloggandet men vi kom hit i onsdags eftermiddag, efter stt ha gått upp mitt i natten (02:40 ringde klockan) och åkt flygbuss, flygplan, tåg och buss. Våra barn är ena riktiga troopers när det gäller, resan gick hur bra som helst!

På kvällen innan solen gått ned lämnade vi barnen med mamma och gick ned till stranden, Johan och jag. Det blåste ganska mycket men det var såååå skönt att bara ta en kaffe i lugn och ro och njuta av havet och varandras sällskap.

 

I torsdags körde vi en liten utflykt till ett ställe där det skulle finnas massa barnaktiviteter på grund av påsklovet. Men när vi kom fram efter en lång promenad längs strandpromenaden, var allt som fanns en karusell. Barnen blev lite besvikna men de åkte karusellen (utom Dylan som vägrade), vilket nog var roligast för Elias, och sen åt vi lunch där. Efteråt hittade vi en stor lekpark precis bredvid och där roade de sig kungligt. 

Promenaden dit

På eftermiddagen hängde vi på stranden (utom Johan, som stannade hemma och jobbade, stackarn) och på kvällen gick vi och åt en mycket avslappnad middag utanför ett pizzaställe där man beställde pizzabitar så stora som man ville ha dem och betalade per vikt. Jättegott! 

Pizza & Cola - good stuff!

I fredags åkte vi hela stora gänget till Jerusalem för att fira påsk hos min morbror Maurice som bor där sen massor av år. Mamma hade lagt massor av tid och energi på att fixa allt från minivan och tre bilbarnstolar till övernattningslägenhet fem minuter frön Maurice. I lägenheten fick både vi och Mimi och Dylan plats och dessutom fanns en fin lekpark bara några minuter bort och där tillbringade vi en hel del tid. 

På kvällen fick vi fira riktig judisk påsk med massor av olika ceremonier som vi faktiskt visste vad de stod för, eftersom Johan läst på Wikipedia... Men av de hebreiska bönerna förstod vi inte ett ord. Det var en rolig upplevelse iallafall, även om jag själv känner mig rätt främmande till de religiösa traditionerna. Mysigt iallafall att träffa släkten och eftersom min kusin Sarah var där med sina tre barn blev det alldeles lagom simmigt och stökigt och inte alla stelt. Barnen kämpade på länge men var glada att få gå hem och sova sen...

Nästa dag år vi frukost, hängde i parken och åt sen lunch hos Maurice och Jocelyne igen, innan vi begav oss på en marathonpromenad ned till gamla Jerusalem. Det var så otroligt vackert med landskapet och de gamla byggnaderna och väldigt kul att besöka. 

Nu tillbaka i Tel Aviv för några dagar innan vi åker hem, usch det går för snabbt! Oliven kräktes imorse och har legat däckad idag, typiskt nog. Stackars Johan passade på att jobba och har fortfarande inte varit på stranden...