Tråkfia

Från partypingla till soffpotatis, så kul har jag blivit den senaste månaden. Jag har alltid varit en kvällstrött typ med förkärlek för soffsovande, men nu börjar det nå extrema nivåer. Jag KAN inte hålla mig vaken på kvällarna, och gårdagskvällen tog priset. Johan och jag gjorde (eller snarare stekte) köttbullar med gräddsås för att tillfredsställa någon konstig nyck hos mig och landade sen framför Seinfield. Trots att det är en av mina favoritserier har jag nog inte lyckats hålla mig vaken genom ett helt avsnitt någonsin. Och denna kväll var värre än någonsin. Jag sov och sov och sov och lyckades bara långsamt klättra mig upp till ett någorlunda vaket tillstånd när jag såg hur Johan lite uttråkat satt och tittade på mig där jag låg valkraschad i soffan. Stackarn, han har ett sånt tålamod med mina tidiga kvällar och ännu tidigare morgnar att jag blir helt tårögd.

Och nu är jag supersugen på köttbullar i gräddsås igen...

Nästan semester

Snart, snart semester. Egentligen skulle idag varit min sista arbetsdag, men nu blir det flyg istället för bilresa ned, så vi tjänar några dagar och åker först fredag. Dubbla känslor. Visserligen är jag extremt redo för semester, men å andra sidan har jag inte riktigt jobbat klart före semestern, så några extradagar att avsluta gör att jag slipper stressa idag. Men nu sjönk blodsockret som det gör med rekordfart nuförtiden och jag känner mig extremt sugen på den där poolen..

Nykter gravidbakfylla

Det gick riktigt bra att fira nykter midsommar, och jag tröttnade faktiskt inte före de andra i festsällskapet. Även om jag tvingades vara tråkig och avbryta en efterfest i min och Johans säng vid halvtvåtiden. Men dessförrinnan hade jag både ätit sillunch, lekt lekar, och fyllebadat i en rund pool, helt nykter. Jag var lite orolig över att behöva fejka penicillinkur, men folk är visst mer självupptagna än man tror, för ingen märkte att jag drack Pommac till middagen och sen ingenting. Jag lyckades dock känna mig lika bakisseg som de andra på midsommardagen, och när vi kom tillbaka till stan shoppade Johan och jag en näringsrik middag på 7Eleven, bestående av Salta Katten, Hallon- och blåbärssmoothie och cola (han) och kolabulle, Ben &Jerrys-glass och äppel-Mer (jag). Denna intog vi medan vi slötittade på tv och Johan grät till Extreme Home Makeover. Jag undrar vem som har gravidhormoner här egentligen. Sen spillde han blåbärssmoothie i min fina franska aprikosfärgade soffa och såg ytterst skamsen ut, men jag bestämde mig för att jag tycker mer om Johan än min soffa och blev inte så arg fastän inte fläckarna gick bort.

Lilla ärtan frodas även om jag fortfarande får för mig att det inte är på riktigt. Eller som igår när jag tyckte att brösten krymt och oroade mig för att graviditeten upphört och ärtan på något sätt försvunnit in i kroppen. Men sen kom jag till sans igen, som vanligt. Igår berättade jag för min bror. Felix kom med den hittills skönaste spontana kommentaren: "Jippey!". Och imorgon går jag in i vecka 8.

Midsommarmorgon

Midsommarmorgon och jag vaknar tidigare än vanligt, den lediga dagen till trots. Det kan ha att göra med att jag slocknade klockan åtta igår kväll, när jag skulle vila lite i sängen... Men innan det åt Johan och jag en delikat middag på grannkrogen Byn, som serverade gigantiska crêpes med lammfilé (jag) och marulk (Johan). Mätt som en plätt lade vi oss i soffan och kollade på Vänner - de kör de bästa gamla säsongerna nu! - och sen lite middagssova i sängen. Johan låg och läste och bad mig när jag sent omsider kvicknade till, att minnas hans hänsynsfullhet nästa morgon när han själv ville sova.. Vilket är anledningen till att jag sitter här i köket och njuter av en liten ensamfrukost. Fast nu ska jag ta med tidningen och tekoppen och krypa ned igen.

Konstant hungrig

Jag har inte hunnit skriva på några dagar, för jag har faktiskt behövt jobba... Och ibland känner jag att jag är lite trött på konstanta gravidtankar, så jag tog ett litet break. Men nu är jag tillbaka!

I onsdags var ärtan och jag hos gyn som konstaterade att ärtan är for real och att jag inte var skendräktig (vilket tydligen är extremt ovanligt i Sverige, men man vet ju aldrig). Tur, för jag hade under de sista dagarna lite irrationellt fått för mig att jag bara inbillat mig. Men nu såg jag på ultraljudet någon liten skugga som tydligen var ärtan. Den låg i ett stort svart hål som tydligen är slemsäcken. Som tydligen är den där bubblan bebisen ligger i. Jag lär mig allteftersom här... Men jag lovar att inte bli alltför grafisk på denna blogg. Gudarna ska veta att jag fått min beskärda del av tjejmiddagar förstörda med livliga och alldeles för visuella beskrivningar av plågsamma graviditetskrämpor och smärtsamma förlossningar. Sån ska INTE jag bli!

Igår var jag på stor Ikea-dragning i Helsingborg. För mig verkade fokus dock ligga på mat snarare än inredning. Åt först frukost hemma, sen en macka på planet och sedan en tredje frukost hos Ikea. Klockan tio började mötet och klockan tolv var det lunch. Jag hade lite svårt att hålla mig vaken sedan jag på morgonen klarat av min egen presentation. Sen var det iallafall fika klockan 14 med te (för jag kan fortfarande inte dricka kaffe) och mjuk rabarberkaka. Och så lite godis för att hålla mig vaken under de sista presentationerna. Efter lunch hade jag lovat Johan som skulle ha middag färdig att inte äta någonting mer, men var ändå tvungen att ta en macka på flygplatsen. Och sedan god middag som min darling lagat när jag äntligen kom hem vid halv åtta. Och så en nektarin till efterrätt.

Kroppens funktioner jobbar starkare och tydligare än vanligt, och jag har blivit ganska duktig att lyssna på dem. Vilket innebär att jag sovit ett par timmar i soffan efter jobbet varenda dag den här veckan. Måste dock sluta lyssna på hungrigsignalerna en aning eftersom de är konstanta, och eftersom jag snart kommer vara lika bred som lång om detta fortsätter. Än så länge verkar dock alla kalorier hamnat i ärtan som tur är!

Superslappa söndag

Under söndagen fann jag mig återgå till någon form av spädbarnsstadium. Vet inte om det är meningen att graviditens första tid ska gå i samma tecken som första tiden efter en förlossning, men mycket mer än att äta och sova lyckades jag inte åstadkomma denna regniga söndag. Efter en fika med Rosie, och ytterligare ett avslöjande, kröp jag till sängs igen. Och där blev jag kvar resten av dagen, sov och vilade i omgångar, bara avbruten av besök i kök och på toa. Åt någonting helt kopiöst och så fort jag smält det översta lagret av mat, sjönk blodsockret och det var dags att fylla på.

Vid åttatiden på kvällen började jag tröttna på mig själv, letade rätt på en gnutta av min forna energi, och satte på mig träningskläder för att ta en powerwalk. Men så fastnade jag framför The Bachelor Rome - 25 högljudda amerikanskor i balklänning åker till Rom för att vinna en italiensk prins. Prinsen i fråga är av italiensk ätt, men uppvuxen i USA och tokamerikansk med plastiga kritvita tänder och skiktad frilla. De ständigt iiiiih-skrikande amerikanskorna är alldeles till sig vid tanken att få bli prinsessa PÅ RIKTIGT och tar till vilka metoder som helst för att utplåna konkurrensen... Ja ni förstår ju att jag hade svårt att slita mig ur soffan. Men när det tog slut tog jag mig samman och snörde på mig gympaskorna.

Ute var det ruggigt och duggregn. Men de små hårda dropparna kändes sköna mot mitt ansikte, och när jag fått upp farten längs Kungsholms strand, infann sig en ro i mina tankar. Slogs av att precis här gick Johan och jag på promenad för knappa två veckor sedan och pratade om vårt förhållande och hur pass seriöst det kändes. Det känns som en annan livstid. Även om inga tvivel fanns då, är det på ett annat sätt nu. Plötsligt är allt så självklart och tryggheten så komplett.

Första helgen

Första helgen som medvetet gravid. För exakt en vecka sedan vaknade jag efter Kanal 5-festen, torr i munnen, burlesquesminkningen vid knäna och med en dundrande huvudvärk. Nu vaknar jag istället med sprängfylld urinblåsa och ett par bröst som känns som de ska explodera. Om jag var morgonpigg tidigare, är det ingenting mot detta. Till Johans stora förtjusning. Not. Han väntar tålmodigt på att den där gravidtröttheten ska sätta in så att han kan få sovmorgon någon gång. 7:20 tyckte jag var ganska generöst denna söndagsmorgon.

Gårdagens tjejmiddag var så mysig. Vi grillade entrecôte och halloumi på gården och åt en god middag. Det går faktiskt att vara nykter, även om jag tyckte de blev lite högljudda när fjärde vinflaskan var avklarad. Men det var härligt att dela en kväll med New York-tjejerna, och att mötas av gåshud och och blanka ögon när jag berättade om lilla ärtan. Tänk att alla blir så glada. Det gör mig innerligt glad. När Johan släntrade in trött efter en heldag i studion möttes han av glada tillrop och "Hej pappa Johan". Efter ytterligare någon timme i köket skickade vi iväg tjejerna på krogen och gick och lade oss.

Idag är det söndag och det regnar. Det känns nästan skönt att få tillbringa en slapp dag hemma utan dåligt samvete. För även om jag är morgonpigg, börjar tröttheten nå mig på eftermiddagarna och jag har sovit mer i soffan än på länge. Denna eftermiddag ska jag tillbringa med mamma och syster. Härligt att bli lite omhuldad.

Vi firar tre månader idag...

Hemmakväll och funderingar

Igår kväll körde Johan och jag vår första hemmakväll framför tv:n på mycket länge. Vi åt varma mackor och kantarellsoppa och hade det sådär mysigt som bara vi kan. Molnandet i min mage som kommer och går satte igång med full kraft och plötsligt slogs jag av en känsla. Tänk om jag inte ÄR gravid? Tänk om jag såg fel på det där testet. Tänk om det bara är mensen som är sen och nu på väg. Känslan när livmodern utvidgar sig är nästan precis som mensvärk, så tanken var väl inte helt orimlig. Men den skrämde mig, mer än jag trodde att den skulle. Vad vansinnigt att ha gått och berättat och ställt in sig på det och så bara var det ingenting. Men så avtog molnandet, ärtan lade på plats igen och jag sprang på toa för sjuttifjärde gången och kände mig lugn igen. Och så somnade vi båda i soffan framför CSI och det känns skönt att det inte bara är jag som aldrig kan se slutet på ett program.

Johan berättade för sin syster igår. Hon är ju även min vän, så rent egoistiskt tycker jag att det är skönt att hon vet. Hon blev nog till och med mer chockad än han själv blivit vid vid beskedet. Men glad när chocken lagt sig, och jag fick ett gulligt sms senare på kvällen. Tänk att jag fått en ny familj nu. Och tänk att jag på tre ynka månader gått från "ensam" till en soulmate och en blivande liten familj. Lucky me!

På lördag ska jag på min första nyktra tjejmiddag (någonsin?). Det blir ett spännande experiment och vi får väl se hur länge jag står ut. Jag är inget bra på att fejka penicillinkurer, så jag får berätta som det är. Men sen ska jag inte berätta för någon mer, nu vågar jag inte utmana ödet mer. Jo, just det. Förutom 18 personer vi ska dela hus med i Toscana. Nackdelen med att varit en evig partypingla är att ingen kommer att tro någonting annat än bulle i ugnen när jag för en gångs skull spottar i glaset, så det är väl lika bra att säga som det är. Sola får man tydligen inte heller, för då kan man få pigmentförändringar som aldrig går bort. Så, nykter tjockis i skuggan, hey that's me!

Starting week 6...

Det är inte klokt vad alla bara förutsätter att man är på smällen, när man agerar lite skumt och har något att berätta. Så hade de ju aldrig trott för ett år sedan, och definitivt inte för fem år sen! Nu har jag ju knappt behövt berätta för någon med mina egna ord, eftersom de gissar ändå. Senast gissade papsen rätt. Han lät lite förvånad, som att han inte trodde att det var riktigt på riktigt. Konstigt, med tanke på att han började tjata om barnbarn när jag var 23 och på fullaste allvar tyckte att jag efter att jag fyllt 30 skulle gå ut på krogen och bara se till att bli på smällen... Jag är väldigt glad över att jag inte följde hans pedagogiska föräldrarråd.

Igår kväll stod jag framför spegeln i profil och tyckte att jag hade fått en liten utbuktning på magen. Inte för att ärtan kan synas ännu, men livmodern jobbar ju och växer för fullt. Det känns, den knorrar och vrider sig och känns lite som lättare tarmvred. Tror jag.

Igår gick jag in i vecka 6. Halvvägs tills att jag kan göra det officiellt. Längtar efter att få berätta för cheferna för att förklara varför jag är så tokigt omotiverad. För, satan så skönt att få slippa jobba ett år. Skulle nästan kunnat skaffa barn bara därför.

Svårt att hålla tyst

Tidigare idag berättade jag för Lina. Jag hade velat att hon skulle bli en av de allra första, men vi fick inte riktigt tag i varandra de första dagarna. Men det har ju faktiskt bara gått två dagar, även om det känns som en evighet. Men nu vet hon och sade fina, stärkande ord som värmer min lilla mage.

Och nu har jag precis spårat ut och berättat för Malin och Jenny B på msn. Jag kan inte jobba och jag KAN inte hålla detta för mig själv. Går det inte vägen med bebis kommer jag ju ändå berätta det för mina vänner, och det finns väl ingen prestige i detta. Även om jag måste erkänna att det känns lite kul att vara fertil när man inte trodde att man var det. Mamma, mormor och min syster brukar säga att kvinnorna i vår familj är som värphöns. Det kan man väl inte riktigt påstå när man blir gravid för första gången vid 31, men jag känner mig lite oförklarligt stolt. Och glad över att jag och Johan verkar vara en match.

Ikväll ska vi umgås en hel kväll för första och näst sista gången denna vecka. Lägligt nog tajmades den lilla graviditetsnyheten in med hans bands inspelning, och en väldigt uppbokad vecka. Men det gör inte så mycket. Det känns fint i magen ändå. Ärtan gillar honom också.

Dag 3

Nu har bloggen gått live. Den är hemlig för alla utom den innersta kretsen ännu. Hemlig är just vad jag känner mig också. Körde femkamp med alla cheferna på Grönan igår. Hela laget skulle få extrapoäng om varje deltagare körde Uppskjutet. Jag ställde mig utan att tveka med de andra i kön och köade i en halvtimme tills vi kom fram och jag såg en skylt med texten: "Din kropp kommer att utsättas för stora påfrestningar. Om du har något av följande besvär, avstå från åkturen". Och så en stiliserad bild på en överkryssad mage med ett foster i. Jag hoppade omedelbart ur kön, till mina medtävlandes stora förtrytelse, och kände mig som en riktig bangare resten av dagen. Jag ville nästan berätta för dem att ju är gravid och att det är därför, inte på grund av feghet! Men jag knep och bangade mig även igenom bergochdalbanan. Kändes inte som någon bra idé att lansera nyheten hos Sveriges skvallrigaste chefer.

Idag har jag bokat tid hos Mamamia för ett första besök. Jag får inte komma dit förrän efter semestern, för tydligen får man inte komma förrän tidigast i vecka 8. Så först ska jag sitta i Toscana och titta på när andra dricker rödvin, innan jag får gå på Nupp-tester och det ena med det andra. Jag har ingen aning om vad dessa förkortningar står för, men det lär jag väl få lära mig tids nog.

Jag kan inte dricka kaffe längre. Tog en cappuccino efter kundlunch på Lisa på Torget och kände hur ärtan grimaserade där inne. Tydligen vill den inte att min semester ska gå så mycket i njutningens tecken. Ingen carpaccio, ingen parmaskinka, ingen macchiato, ingen ost, inget vin, inget party, inga festcigg... This baby better be damn cute!

2007-06-12

Dag 2. Johan och jag satte oss i solen i Humlegården efter jobbet. Jag kunde inte vänta en sekund till att berätta för honom och lanserade nyheten innan våra rumpor knappt hunnit landa i gräset. Jag trodde nog inte att han skulle bli så chockad som han blev. Det syntes i ansiktet på honom hur tankarna fladdrade och han inte visste vad han skulle känna. Men trots chocken sade han allt det kloka, allt det rätta. Han sade saker som att han verkligen kunde se mig som mamma till sina barn och hur han tänkt tanken om barn, men kanske inte ännu. Precis som jag, Vi pratade fram och tillbaka, och förvirringen var tidvis stor och känslorna många och inte otvivelaktiga. Men när vi senare skildes åt, gick jag iväg med en känsla av förvissning. Johan och jag. En blivande familj. Galet.

Vi sågs igen senare på kvällen, när han hunnit smälta känslan av overklighet något, och hunnit ta en öl och prata med sin bästa vän. Jag var glad att han fått tillfälle att anförtro sig till någon nära, och glad över det mottagande hans vän givit nyheten. Johan var fortfarande lite i chocktillstånd, men han såg glad ut och vi sov som vanligt omslingrade. Hans armar som en förlängd länk av kärlek omkring mig.

Idag har jag känt mig mer gravid än igår. Magen spänner, brösten ömmar och jag tycker att mitt tillstånd måste vara uppenbart för alla i min omgivning. Jag berättade igår för Mimi och mamma, idag för Stella och Lena. Jag vill berätta för alla. Samtidigt som en känsla av skrock och framförallt den stora rädslan för missfall gör att jag får tvinga mig att vara tyst. Johan pratar mycket om missfall. Han skulle bli ledsen om det hände, och jag med. Nu när jag börjar förlika mig med tanken på ett barn vill jag bara att allt ska gå vägen. Jag kommer att oroa mig för tusen saker, men just nu vill jag bara att de första tre månaderna ska ha passerat så att jag kan få luta mig tillbaka en stund. Johan hade surfat på graviditetssiter idag och jag har just gjort detsamma. Vårt barn heter embryo och håller på att bilda vitala organ. Inne i min kropp. Det är helt helt galet. Och så fantastiskt.

Johan berättade för sin mamma idag. Hon började precis som min storgråta. Och blev sen alldeles till sig av glädje över att bli farmor.. Jag är så positivt överraskad av alla som hittills fått vetas reaktioner. Inga fördömanden, inga för kort tid, för ung. Bara glädjen i ett barn. Farmor skickade mig ett Tack Julia på sms. Jag log. Det kändes fint att hon ska bli farmor till mitt barn. Just nu bara en liten halv ärta i min livmoder.

2007-06-11

Overkligt. Osannolikt. Kl 15:07 och jag har varit gravid i exakt tre timmar. Eller enligt en familjesajt som min syster kollade, fem veckor. Men jag har vetat om det i tre timmar. Bara jag och min syster vet det ännu. Jag var tvungen att berätta om mina misstankar för någon och det var hon som rådde mig att gå till Apoteket och köpa ett test. Jag gjorde testet på jobbtoan. Kunde inte vänta längre. Mina händer började skaka när jag såg de blå strecket träda fram, med all önskvärd tydlighet. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det blev något mellanting.

Jag antar att jag är mest glad. Ett barn är ju alltid någonting positivt, och det är ju inte konstigt att bli gravid när man är 31 och ett halvt. Jag hade ju fruktat att jag inte kunde bli med barn, det där vet man ju aldrig. Det som skrämmer mig och som gör mig osäker just nu, det är Johans reaktion. Vi har ju bara varit tillsammans i tre månader, och han är fyra och ett halvt år yngre än jag. Men vi har känt varandra i nästan sex år och jag tror att jag känner honom väl nog för att veta vem han är. Och att jag vill vara med honom. Och det känns inte konstigt att se honom som pappa till mina barn. Men redan nu.. Tänk att ett av dem är två millimeter stort och väntar i min mage. Själv väntar jag på att klockan ska bli fyra, så vi kan gå från jobbet och jag kan få dela min hemlighet med honom. Jag kan inte jobba, har ingen som helst koncentration. Vill bara att arbetsdagen ska ta slut så att jag sluta låtsasjobba få berätta för honom. 26 minuter kvar. Till domen. Hjäääälp.