Igår kväll körde Johan och jag vår första hemmakväll framför tv:n på mycket länge. Vi åt varma mackor och kantarellsoppa och hade det sådär mysigt som bara vi kan. Molnandet i min mage som kommer och går satte igång med full kraft och plötsligt slogs jag av en känsla. Tänk om jag inte ÄR gravid? Tänk om jag såg fel på det där testet. Tänk om det bara är mensen som är sen och nu på väg. Känslan när livmodern utvidgar sig är nästan precis som mensvärk, så tanken var väl inte helt orimlig. Men den skrämde mig, mer än jag trodde att den skulle. Vad vansinnigt att ha gått och berättat och ställt in sig på det och så bara var det ingenting. Men så avtog molnandet, ärtan lade på plats igen och jag sprang på toa för sjuttifjärde gången och kände mig lugn igen. Och så somnade vi båda i soffan framför CSI och det känns skönt att det inte bara är jag som aldrig kan se slutet på ett program.
Johan berättade för sin syster igår. Hon är ju även min vän, så rent egoistiskt tycker jag att det är skönt att hon vet. Hon blev nog till och med mer chockad än han själv blivit vid vid beskedet. Men glad när chocken lagt sig, och jag fick ett gulligt sms senare på kvällen. Tänk att jag fått en ny familj nu. Och tänk att jag på tre ynka månader gått från "ensam" till en soulmate och en blivande liten familj. Lucky me!
På lördag ska jag på min första nyktra tjejmiddag (någonsin?). Det blir ett spännande experiment och vi får väl se hur länge jag står ut. Jag är inget bra på att fejka penicillinkurer, så jag får berätta som det är. Men sen ska jag inte berätta för någon mer, nu vågar jag inte utmana ödet mer. Jo, just det. Förutom 18 personer vi ska dela hus med i Toscana. Nackdelen med att varit en evig partypingla är att ingen kommer att tro någonting annat än bulle i ugnen när jag för en gångs skull spottar i glaset, så det är väl lika bra att säga som det är. Sola får man tydligen inte heller, för då kan man få pigmentförändringar som aldrig går bort. Så, nykter tjockis i skuggan, hey that's me!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar