Bucket list

1.

   

bucket list

A list of things to do before you die. Comes from the term "kicked the bucket"

Från Urban Dictionary. 

Om jag tänker till lite har jag mer avancerade saker än detta jag vill göra med mitt liv, men på sista tiden har jag kommit på några saker jag skulle vilja aktivera mig med inom de närmaste åren. Spontant kommer jag upp med detta - utan inbördes ordning:

1. Åka på en träningsresa. Normalt sett är jag ju inte så mycket för organiserade resor men någon gång skulle jag vilja åka på en träningsresa. Helst utan att känna någon annan och bara ha fokus på välmående, träning och hälsa en hel vecka, gärna på något fantastiskt ställe.  

2. Börja klättra. När jag fyllde 30 fick jag en klippklättringskurs av mina vänner, Det var superkul (och svårt!). Efter det bestämde jag mig för att börja klättra, och körde inomhus på vägg några gånger tillsammans med några andra kursdeltagare, men sen rann det ut i sanden. Jag skulle vilja testa igen!

3. Börja rida. Jag gick på ridskola som barn och har alltid sett hästen som mitt favoritdjur. Jag är dock lite skeptisk till den hierarkiska stallvärlden och det är ju så satans dyrt, men jag skulle nog gärna göra ett nytt försök på ridskola. Skulle även kunna tänka mig att göra detta ihop med de stora barnen, men återigen: dyyyrt...

4. Gå en kurs i Beteendevetenskap. På en extern workshop i förra veckan kom vi in på diskussioner om vad som triggar olika beteenden. Jag insåg, precis som när jag kort kom in på detta ämne när jag pluggade marknadsföring, att jag går igång totalt och att beteendevetskap är det jag tycker är allra roligast med att jobba med reklam. Så när jag får lite mer tid och energi ska jag se om jag kan hitta en distanskurs och l'ära mig mer. 

Det var det lilla det... På den stora listan finns en massa resemål och äventyr, att bo utomlands, att jobba med någon form av välgörenhet... Men den får jag återkomma till. 

Vad har ni på era bucket lists?

Elias rum

Nu har vi bott i vår lägenhet i snart två år, och känner oss helt hemmastadda. Även om vi ju av olika anledningar (främst barnafödande och försäkringskasseekonomi) inte är helt klara med allt - till exempel vill ha en ny tv-bänk och så småningom nytt köksbord och stolar och så lite annat småfix. Men på det stora hela känner vi oss ganska klara med hemmet. Med ett stort undantag: det lilla sorgebarnet som varit vårt arbetsrum/extrarum. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra av det när vi flyttade in, så först tänkte vi gästrum/musikrum och jag ville gärna ha en extrasäng och mjuka mattor. Men så behövde vi ju en plats för skrivbordet så då tänkte vi arbetsrum. Men sen fick vi ju Elias och då blev det inget av de planerna mer än att vi ställde skrivbordet där, så rummet blev mest ett skrotrum... Även efter att vi flyttat in Elias från vårt rum in i arbetsrummet så blev det bara ett skräprum med spjälsäng (stackars Elias..) men förra helgen hände något...

Pia och Pelle som precis flyttat till ny lägenhet kom och tog över de skivor som Johan och Pia ärvt från sin pappa och som stått i en hylla hos oss, orörda eftersom skivspelaren inte funkar. Hos dem fick de ett nytt hem och används till och med, win win för alla. I synnerhet för Elias som nu får ett rum som iallafall nästan ser ut som ett barnrum. Jag flyttade om i rummet medan Johan var på fotboll och de stora barnen lekte hos en kompis och använde hyllan till att ställa Elias saker i. Han har ju mängder av leksaker som han ärvt från systrarna. 

Skrivbordet får stå kvar tills vidare, vi har ingen annanstans att ha det. Gardiner önskade sig Elias i födelsedagspresent (JOHO då!) från sin farmor, så dessa håller på att sys. 

En myshörna för sagoläsning och gos. Den fina pläden som Mimi virkade till Olivia fick äntligen komma fram igen.

Tanken är att vi ska tapetsera där inne också, jag har spanat in denna tapet men den är förskräckligt dyr.. Kan det stämma att det skulle kosta typ 6000 att tapetsera ett enda (litet) rum?! Vi får se hur det blir med den saken, om jag räknat fel eller om det får bli en annan tapet. Ny matta ska det också bli, den nuvarande är en tillfällig lösning för 100 spänn från Ikea...

Veckan gick

...och egentligen har jag författat på ett annat inlägg hela veckan men jag är ju så jäkla trött på kvällarna att jag aldrig orkar skriva klart (ytterst oklart hur inlägget om Stressmorgonen nypublicerades också...).

Jag börjar på en ny kula helt enkelt. Denna vecka blev det höst. Den inleddes med buller och brak - bokstavligen! - med åska och hagel i söndags och sen dess har det regnat och varit skitkallt. Från t-shirt till dunjacka på en dag, helt galet! Jag fick panikleta gummistövlar och vantar i måndags (men bara till barnen, själv kom jag dyngsur och iskall till jobbet..) och inser att våra struliga morgnar inte direkt underlättas av försöken att lokalisera gårdagens ytterkläder, ibland har de kommit med hem från dagis och skola, ibland inte...

De morgnar vi kommer iväg utan bråk får de varsin stjärna i kalendern. Kommer vi dessutom iväg 7:45 som jag siktar på, får de dubbelstjärna, men det händer inte så ofta... Svårväckta på morgonen är de också, tänk att man efter alla år med galet tidiga mognar ska behöva kämpa för att få dem ur sängen... Men jag förstår dem fullt, känner precis likadant själv!

Min lilla skidtjej. 

Och min stora skoltjej. Tur att vi köpte jacka härom dagen!

Själv har jag hunnit med att träna lite på lunchen den här veckan, och det behövdes verkligen. Efter två veckors uppehåll beroende på förkylning och sedan flera lunchmöten märker jag hur snabbt jag tappar styrka och form nuförtiden. Är det åldern eller bara den relativt nyförlösta kroppen? Hoppas på det senare... Det blev hursomhelst ett tokjobbigt pass i onsdags som gjorde ont i hela kroppen och lämnade mig helt matt resten av dagen och en Shape idag, träningsvärken till trots. 

Igår kväll var jag ute och träffade mina fina Stella och Lina på Pelikan. Supermysigt som alltid och jag var duktig och höll mig till det där enda glaset jag hade lovat mig själv. Jag är så trött ändå just nu, Elias har börjat vakna på nätterna, och jag bara orkade inte med tanken på att dessutom vara bakis. Och tänk att jag kunde visa lite karaktär för en gångs skull!

Idag efter jobbet åkte jag till Danscompagniet vid Fridhemsplan och plockade upp alla barn, Johan skulle iväg på herrmiddag. Olivia har börjat på barndans och det verkar jättebra! Imponerad av henne som vågade ge sig in i gruppen som redan dansat ihop några gånger och köra på ensam utan föräldrar, det sa läraren också när hon kom fram efteråt och att Olivia var duktig. Vi har ju alltid tyckt att hon har dansen i kroppen och det känns kul att hon får dansa på "riktigt" nu, den där streetdancen var nog inte riktigt hennes grej. Men det kommer att bli lite roddigt när Nadia börjar gympa på onsdagar (bara en vecka kvar med gips nu, sen vila i två) men det är väl bara att inse att det är så det kommer att vara framöver...

Nu håller barnen på att klä av sig inför läggning och jag låter dem klara sig själv en stund medan jag försöker skriva klart detta. Elias sover redan. Det senaste roliga är att borta tänderna på oss andra med sin tandborste...

...och sig själv! Det vill säga de kvällar vi kommer ihåg det, vill säga, det är inte direkt alla. Stackars unge...

Stressmorgon

För första gången denna vecka så lämnade jag båda barnen på morgonen, och gud vilken stress. Satt på jobbet nu med hjärtat bultande och den där stirrigheten vilel inte riktigt släppa taget. Av olika anledningar har jag bara behövt lämna ett eller inget barn denna vecka och det är verkligen skillnad. Att ha den där tiden att passa i skolan och behöva klämma in Olivias lämning innan medför en viss stress, i synnerhet som Nadia varit lite krånglig att lämna och då vill jag inte komma försent så att hela klassen blir försenad. Även om barnen inte alls är bråkiga på morgonen just nu (mega-peppar peppar på den...) så tar allting en sån evig tid och det spelar liksom ingen roll när vi går upp på morgonen. Nu hann vi i tid tack vare att jag satte båda barnen på cykeln (Nadia på pakethållaren, Olivia ståendes på ena pedalen) och småsprang hela vägen ledandes cykeln, men jag var ju helt slut efteråt.. Ja ja, det är ändå en viss skillnad på att stressa med eller utan bråk, så det får man väl vara tacksam för! Men undra när vi ska behöva gå upp när även vinterkläder ska på....

Igår när jag hämtade Nadia hos hennes klasskompis Paulina så stod en blåsorkester utanför Hemköp och körde för fullt. Häftigt!

Helg

Lördagkväll som känns som söndag och visst är det då skönt att det trots allt bara är lördag! Men jag känner mig lite trött efter att vi var hos min faster Mysan på middag igår kväll och idag hade vi ett litet bonuskalas för Malin, Erik, Nora och två veckor gamla Ines. Nora hade blivit så ledsen över att de missade Elias kalas i söndags så vi ordnade ett extrakalas för dem och även denna helg kunde vi njuta ute på gården. Även Oskar som var ensam med Folke slöt upp, och förstås Olivias ständige vapendragare, grannen Rufus. 

Vår gård är en fantastisk oas av lugn mitt i stan (men bara på helgerna för på vardagarna kryllar där av högljudda dagisbarn som hörs ända upp till oss på våning fem) och vi har alltid mysigt när vi väl pallrar oss ut dit. Mysigt också att få se lilla Ines, två veckor gammal, och heeeeelt ofattbart att Elias var sådär liten för ett år sen!

Vi plockade lite äpplen för att baka paj. (fast sen rullade några iväg, några gnagde Elias på och inte blev det nån paj inte...)

Öppnade paket 

Så grillade vi korv på engångsgrill och åt sedan kakor som återstod sedan förra kalaset och en köpt prinsesstårta. 

Elias var mycket intresserad av Ines och ville gärna pussa på henne. Så gulligt!

Klappa lite...

Med Elias händer det massor just nu. Orden börjar bubbla och hittills kan han: tack, mamma, pappa, lampa, banan (inte för att något låter exakt så ordagrant..). Han fattar så himla mycket, det är så roligt att se! Jag sa "Kan du klappa, Elias?" och trodde han skulle klappa händerna men då strök han sig själv över kinden och sa "mmmmm" och det repeterade han varje gång vi sa så. Sötunge! Han tar en strumpa som han hittar på golvet och lägger den på sin fot, han vet att han kan börja gråta för att få lite sympatier om någon råkar komma åt honom eller putta till honom och han babblar oavbrutet och obegripligt. Han är lite stökig nattetid just nu och vaknar och ska ha välling minst en gång, oftast tidig morgon och vad gör man inte för att få sova vidare.... Å andra sidan är han helt galet lättlagad både på kvällar och dagar, i med napp (efter välling på kvällen) och gå därifrån så somnar han bums. Vilken lyx det är!

Nadia har utvecklat ett fantastiskt ordförråd och snappat upp en massa vuxna uttryck, man häpnar över hur stor hon låter ibland. Samtidigt, och som en skarp kontrast, bryter hon ihop och skriker som en liten bebis för allt möjligt just nu. Precis som Olivia, som alltid vrålgråter för minsta lilla och aldrig kan bita ihop. Det är mycket bråk här hemma nu, jag känner att jag har kort stubin och inte har tålamod med allt tjafs. Det värsta är städning, så fort de behöver städa sitt rum ska det bråkas och gråtas i timmar först och ofta är det riktig kaos därinne. Vi behöver komma på något bättre system, hur gör ni andra?? Tar gärna emot lite råd...

Kläder

Idag avslutar jag min fjärde jobbvecka och jag måste säga att jag har haft lite svårt att komma in i work mode igen... Känner mig fortfarande ganska mossig i skallen och inte särskilt effektiv. Men där det märks som mest utåt är nog på mina kläder. I den hörna där jag har mitt skrivbord är kollegerna så piffiga att jag på min höjd kan mäta mig med dem när jag är iordninggjord för att gå på bröllop. Märkeshandväskor och Acnestövlar en masse trängs med Hunter-gummistövlar under skrivborden och håren är alltid perfekt friserade. En enda av deras outfits kostar nog ungefär lika mycket som min årsbudget för kläder. Själv kommer jag till jobbet med fläckar på kläderna som jag upptäcker först på plats och det är sällan jag orkar byta gympaskorna mot högklackat. Jag känner mig konstant som andra klassens luffare, men inte på något coolt eller casual sätt, bara sunkigt.

För lite känner jag det som att jag tappat bort min egen stil på vägen. Jag känner mig utklädd och inte alls bekväm i mina gamla kläder och i högklackat känner jag mig som en stapplande cirkusartist. Jag handlar lite sporadiskt här och där men ingenting passar ihop och min egen stil vet jag inte riktigt vad den är längre.

Idag blev det helsvart, då känns det iallafall inte helt fel. Och en grå, ärvd men ganska snygg jacka. Och ta mig tusan men nu ska jag byta till högklackade stövletter på jobbet. Närmare tio år gamla, men ändå... 

Ett år!

Idag, på självaste valdagen, fyller Elias ett år. Vi hoppas vi får tillfälle att fortsätta fira ikväll...

Vi sjöng inte för honom på sängen imorse och inte fick han någon tårta. Det kändes inte som att han skulle uppskatta det så vi sjöng vid frukosten och så gjorde jag hans macka i hjärtform. I present fick han en trumma och en badleksak, mer blev det inte för han har ju redan ett helt rum fullt av ärvda leksaker. 

Trumman var poppis, precis som vi trodde. Den här lilla killen älskar musik, det är fantastiskt kul!

Efter lite bak av hallongrottor och morgonlur av födelsedagsbarnet gick vi ut i det vackra septembervädret för att rösta och äta lunch. 

Fick god hjälp med kuverten...

Sen gick vi hem och bestämde oss för att ha eftermiddagens kalas utomhus. Så medan jag bakade tårta gick Johan ner på gården och pyntade. Pyntet gick bättre än tårtbaket. Ute blev det jättefint men tårtbotten jag bakat dagen innan rasade ihop i bitar... Johan sprang och köpte en tårtbotten på Hemköp och jag skarvade lite med den hembakta (som var supergod men helt trasig...) men allt gick fel! En del från Kitchen Aiden ramlade ned i grädden  och vispade med, jag hällde dubbelt så mycket mjölk i vaniljkrämen som det skulle vara (Johan var tack och lov kvar i affären och kunde köpa mera pulver), spritsandet blev skitfult och hela golvet var fullt av smulor och spilld grädde. Puh!

"Världens bästa tårtbotten" my ass...

Till slut smetade jag ut nästan allt det jag spritsat och fick ihop en tårta som såg okej ut men inte var jättegod. Var helt stressad och försenad när gästerna kom men när vi bryggt klart kaffet kunde vi slappna av och köra lite härligt utekalas. Jättetrevligt och mysigt blev det! 

Får smaka tårta av morfar 

Älskad unge!

...som i sin tur gärna pussade på jämnåriga granntjejen Harriet. 

Hon var dock lite motvillig. 

Men Elias gav inte upp utan kröp efter henne och sen satt de där under äppelträdet. 

Och han gav sig på ett nytt försök. 

Som slutade i brottningsmatch. Harriet var inte överförtjust men Elias var nöjd. Vi får snacka om det där...

Fina presenter fick han!

Och nu sitter vi och kollar valvaka med nervösa sinnen och sockerstinna magar. Men min mage för exakt ett år sedan var nog ändå värre... Då kände jag mig som överkörd av ett tåg och kräktes och kräktes. Men var förstås lycklig över det fina lilla barn jag lyckats klämma ut, och ännu lyckligare är jag nu ett år senare, när jag fått lära känna detta ljuvliga lilla barn, vår älskade fina Elias. 

Viljestark

Lilla Elias, inte så himla liten längre. På söndag fyller han ett år och det är bara att konstatera att den lugna bebistiden är ett minne blott. Även om han oftast är glad och ganska nöjd börjar han utveckla ett jäkla humör. Som på bilden nedan, jättenöjd när han får en banan. Men bara så länge han får hela med skalet att hålla i. Bryter man av en bit och ger honom blir han tokig. Vrålar och ålar sådär som jag glömt att små illbattingarna gör. Hur har han kommit på det?! Samma sak vid påklädnad och blöjbyte, ålning deluxe. Och min iPhone vill han ha hela tiden och blir tokig när man tar den ifrån honom! Suck!! Kunde man inte fått ett litet medgörligt barn..? Hoppas att det inte blir värre än såhär iallafall, har fortfarande Nadias alla vansinnesutbrott i alltför färskt minne...

Varför får inte jag några chips??

Just nu sover han iallafall, och jag och de stora bakar för fullt tills hans födelsedag imorgon. Nadia kan ju inte göra så mycket med en hand men övar sig på att skriva med vänster...

Schackrutor på gång...

Färdigt resultat. 

Dramavecka

Nä, nu får jag ju sätta lite fart på bloggandet, dagarna bara rullar iväg och snart är den här veckan över. Det blev en konstig vecka.

På måndagen mådde jag dåligt redan när jag vaknade, en begynnande hosta och halsont värkte nere i bröstet. Jag duschade och lämnade barn och pallrade mig sen till jobbet, men blev hemskickad av smitträdda kolleger (helt förståeligt!) så då jobbade jag hemma resten av den dagen. Jätteskönt och mysigt att få se min lilla skrutt lite extra. 

Fastän lite klåfingrig...

På tisdagen mådde jag bättre och var på jobbet igen. Men på eftermiddagen ringde de från skolan och sa att Nadia ramlat från en klätterställning och skadat armen. "Det är nog ingen fara, men hon är lite ledsen" sa fröken Camilla och jag ringde till Johan och bad honom hämta henne. När han gjort det ringde han mig och sa att han ville åka in med henne till sjukhuset. "Hon fryser och kan inte lyfta armen"...

Jag kastade mig på cykeln - ibland är det bra att bo i stan - och mötte dem vid busshållplatsen. Där plockade jag upp Elias och vi gick och hämtade Olivia och även Rufus hängde med. Johan och Nadia fick vänta i ganska många timmar på Astrid Lindgren, på läkarundersökning, röntgen, läkarutlåtande och så gipsning. För det visade sig att armen var bruten, en fraktur ovanför armbågen. Vid gipsningen bröt Nadia ihop totalt och ville INTE ha fult, rött gips. Det tog Johan en timmes väntan på sjukhuset innan hon lugnat sig tillräckligt för att kunna åka hem. Då hade jag ringt runt för att se om någon kunde hämta dem, Johan bedömde det som omöjligt att sätta sig i en taxi med henne. Tillslut kom Henning och hämtade dem, och till middag kom min lilla ledsna skrutta hem med sitt stora gips. 

Jag fick ta en bild på gipset men inte på hela henne, av någon anledning skäms hon över sitt gips och vi fick kämpa för att lyckas få henne att gå till skolan igår (onsdag, dagen efter det hände, fick hon vara hemma). Hon vill inte ha kortärmat och hon vill inte ha någon uppmärksamhet eller några frågor. Men idag tog hon iallafall med sin röntgenbild för att visa upp. Men det var mycket gråt på morgonen om att hon inte ville gå - fredagar är alltid lite tuffa eftersom Olivia är hemma då. Visst hade vi kunnat låta henne vara hemma, men det kändes viktigt att hon kommer över tröskeln och går till skolan. Jag fick henne tillslut att gå med på att gå dit genom att jag lovade att vara med en stund på morgonen. Så jag satt med och lyssnade, imponerades över fröken Erikas lugn och tålamod med de barn som inte lyssnade och fick sen en liten klump i halsen när jag såg hur fröken Camilla tog sig an Nadia lite extra under sångsamlingen och och satte henne i sitt knä och satt och klappade på henne. Så jag lämnade henne med en värme i bröstet och jag tror nog inte att hon kunde vara i bättre händer. 

Nästa vecka ska vi till barnortopeden på Sabbatsberg (turligt nog ligger den ju tvärs över gatan från oss!) och röntga armen för att se hur länge hon behöver behålla gipset.