Grannsämja och tvätt- och utelördag

Inatt var det inte främst barnen, utan grannarna, som störde vår nattsömn. Precis som förra helgen hade de fest i lägenheten (där det bor ett par unga killar, tror jag...) tvärs över farstun. Fest får man ju ha när det är fredagskväll, men eftersom de inte har balkonger i de lägenheterna, skulle det ned på gatan och rökas stup i kvarten. Åtminstone förutsatte Johan och jag att det var det som lät, när de passade på att pausa utanför vår lägenghet och vråla till varandra. Barnen som sover allra närmast ytterdörren vaknade inte, däremot Johan och jag. Ett antal gånger. Mitt i natten skulle de visst vidare för då skränades det hur länge som helst. Tillslut fick jag nog och drog på mig ett par jeans och en tröja och gick ut och sade till. Jag nöjde mig inte med skränisarna i trapphuset utan stack även in huvudet genom den öppna ytterdörren, där jag fick syn på lägenhetens ägare. Tänkte att vi skulle slippa oväsen inte bara denna natt, utan även framöver. Visst känner man sig som jordens gnällkärring men den lilla sömn jag får vill jag inte vara utan! Och bättre än att ligga i sängen och muttra, är det ju att muttra till den som har förmågan att förändra läget. Så det gjorde jag och sen blev det tyst..

Idag har vi en heldag av tvätt och fix och sen kommer Mimi och Dylan hit och barnvaktar, medan Johan och jag ska gå på fest. Nu börjar Johans kompisar fylla 30 och eftersom jag nästan aldrig varit med när de varit ute, så ville jag verkligen följa med ikväll. Tur att söta syster kunde! Och hoppas att de små liven sköter sig...

.

Dining out

Igår kväll var det middag med Hanna, Cissi och Sara. Jag var trött som en gnu efter den jobbiga natten innan, men bet ihop. Ville verkligen inte ställa in när alla för en gångs skull kunde precis samma dag. Och jag vet ju att man aldrig ångrar sig när man har trevligt.

Så Johan och jag lade Olivia och sen pussade jag de tre hejdå och pep iväg bort till Kungsholmen där vi sågs på Mäster Anders. Kött, pommes och bea. Mmmmmm. Och trevligt sällskap förstås! Och ett glas överprissatt vin till det... Min strategi nu när jag inte dricker så ofta är att köpa gott vin men det är tydligen inte alltid dyrt är lika med bra. 130 kr för ett ganska litet glas Côte de Rhone var lite magstarkt, insåg jag i efterhand, för det var verkligen inget speciellt.

Preggo-sidan...

..och vi som kunde njöt av vin till maten . Skål!

Kom hem vid halv elva och kröp till kojs. En ganska okej natt följde, helt utan raseriutbrott! Dock måste vi nog sätta på spjälskyddet på Nadias säng igen, för hon tappar ned napparna på golvet hela tiden och blir jättearg när hon inte har en napp i handen och en i vardera hand. Även Olivia tappar nappar nattetid och jag kan inte fatta att de inte kan stoppa i dem själva, det som går så bra på dagarna... Istället får stackars Johan springa... Inga bråk imorse heller och vilken skillnad det är med harmoni på morgonen (även om den snabbt bröts när jag skulle brottas med all nyfallen snö och en vagn med alldeles för små hjul). Men nu hoppas vi på att bättre nätter ska följa framöver!

.

Trött

Trött, trött, trött är dagens ledord. Och snö. Hur kan det vara snöstorm igen?! Nu får det räcka... Det är också just vad jag skulle vilja säga till min äldsta dotter. Enough! Hon genomför någon form av föräldrarterror nattetid just nu. Somnar utan problem på kvällen, trött efter dagis, men vaknar mitt i natten, VANSINNIG. Bara vrålar "jag vill komma neeeeeeeeeeeeer" men det spelar ingen roll om hon är uppe eller nere, i sängen eller på golvet, hon är bara okontaktbart arg och vet nog inte själv vad hon vill. Två nätter i rad har hon fått somna om i vår säng, men vägrar komma till ro innan hon fått välling. Det känns som att vi är tillbaka till bebisstadiet igen, men det är ändå bra att hon plötsligt kan somna i vår säng, och vad sjutton gör man inte för att få sova lite...

Sen är allt frid och fröjd till ungefär klockan sju, när hon vaknar igen. Sju är ju nästan sovmorgon för oss, så det klagar jag inte över, men att vakna av ytterligare ett raseriutbrott... Detta ålande lilla hala skrikmonster som helst av allt vill ligga på golvet och sparka fötterna så att grannarna måste vända sig i frustration i sina sängar. Jag börjar på allvar oroa mig för att de ska ringa socialen...

Olivia, hon passar ju på att ta sovmorgon när Nadia är som argast. Ironiskt nog, för det innebär väl att vi aldrig kommer att få sova. När Nadia kommit ur detta (må det gå snabbt), blir det väl Olivias tur att konstra. Gäääääääääääsp.

.

.

Glass

Det här med att jobba kommer inte att vara fördelaktigt för min figur. Dels sitter jag mer på en dag än vad jag sammanlagt tidigare gjorde på en vecka, och dels har vi ett glassproblem. Vi har Hemglass som kund och får beställa hur mycket glass som helst. Gratis. Och den där jäkla frysen står precis där jag sitter.

Vi fick leverans härom dagen och jag och min kollega som beställt glassen gick ned och hämtade upp nio kassar var. Mina armar var långa som en apas när vi fyllt frysen till bredden, och jag var tvungen att pusta ut med inte en, utan två glassar. Idag har jag också ätit två. Jag älskar glass. Tur att vi har gym på jobbet, men det kommer krävas ungefär varannan dag för att kompensera för detta glassintag.

Hår

Hon är lustig, Nadia. Det allra mesta som man vill göra med henne, är bara att glömma om hon inte själv är med på det. Och det är hon sällan. Prova något klädesplagg, få henne att leka där men inte där, inte kliva i gruset etc.. Säger jag någonting, gör hon exakt tvärtom.

Men på ett plan är hon helt medgörlig, och det är förvånande nog håret. Varje dag får jag kamma hennes hår och sätta upp luggen i tofs, utan att hon opponerar sig. Ofta vill hon ha "meeeja tofsar" så då blir det ibland två till. Idag tänkte jag klippa hennes toppar efter badet (har tänkt det ett tag eftersom håret vuxit så mycket men aldrig klippts), men försökte göra det i smyg eftersom jag inte trodde att hon skulle gilla det. Men det gick förstås inte att lura henne. "Mamma klipper håret" sa hon bara förnöjt med en blick bakåt och stod alldeles stilla. Hon är inte heller ett dyft håröm, så det kanske bidrar. Hon har ärvt sin pappas trasselhår (och jag själv har ju inte heller direkt något lätthanterligt rufs) och ser ut som en höbal i skallen varje morgon. Men hon rör inte en min när man fastnar med hårborsten, eller när hennes lillasyster grabbar tag i en näve hår.

Men nu gäller det väl att gömma alla saxar så hon inte får för sig att utföra nästa klippning själv...

.

Solsaknad en måndag

Jag är inte så bra på att blogga som jag varit. Eftersom jag sitter framför datorn hela dagarna på jobbet, är jag inte det minsta sugen på att knäppa på den när jag kommer hem på kvällen och barnen lagt sig. Dessutom är Johan och jag inne i världens Mad Men-marathon just nu, så det blir bara dvd på kvällarna för oss...

Nadia är inne i en påfrestande fas igen. Vi hade ju sluppit galna raseriutbrott ett tag, men nu verkar de vara tillbaka igen. Två stycken hanns det med imorse innan dagis, och tillslut bara bände jag på henne kläderna och tryckte ned henne i vagnen, och först då lugnade hon ned sig. Men jag kände mig trött redan innan veckan börjat, dessa fighter tär någonting alldeles fantastiskt på en. Dessutom fick vi höra att hon bitit en liten kille på dagis idag, i kinden. Jag blir så ledsen och trött av att höra det. Just när man säger att hon blivit så snäll och duktig på att interagera med andra barn och aldrig slåss längre... så kommer ett sånt här bakslag. Hoppas att hon lär sig kontrollera dessa drifter snart, hon vet så väl att det är fel och det märks så tydligt att hon skäms efteråt.

Vi har också lite stökiga nätter just nu, med barn som turas om att vakna. Och även om det är Johan som tar nätterna kan jag inte låta bli att vakna och ofta tar det en stund innan jag somnar om. Jag har aldrig längtat så till våren som jag gör nu. Lite ljus, lite sol, lite värme, lite energi är saker jag skulle behöva påfyllnad av. Jag är SÅ färdig med vintern nu.

Ja detta var ju ett föga muntert inlägg men jag lämnar er med några bilder från den gångna veckan (förra alltså):

Fadderfar (Nadias) Kalle kom förbi och lekte lite (sen blev han tydligen kräksjuk, hoppas att det inte var våra små glin som smittade...)

Matade Nadia med Korvstroganoff och makaroner


Igår kom Thea över och lirade lite gitarr med Nadia


Olivia utgjorde beundrande publik

Men roligast av allt var babyskyddet, tyckte samtliga tre tjejer. I synnerhet under paraplyt, tyckte Thea...

.

Frukostbarn

Såhär söta var mina små gryn innan jag gick till jobbet härom dagen...

Lördagshängig

Veckorna bara försvinner, nu i snabbare takt än någonsin. Att jobba 80% passar mig perfekt, och jag tycker att jag hinner med familjen trots att jag jobbar. Men jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna jobba heltid igen... Den allra största skillnaden är nog att man verkligen inte jobbar mer än man ska (ännu iallafall), utan att jag verkligen ser till att gå när jag slutar. Förut var ju 100% sällan bara 100.

Igår var vi iväg hela familjen på Elins kombinerade 35-årsfest och inflyttningsdito. Vi kom förstås först trots att Nadia trilskats vid påklädningen. Det var en trevlig tillställning och barnen höll sig på gott humör rätt länge. Men vid åtta halv nio gick Johan hem med Olivia som började bli mycket trött och med facit i hand borde jag följt med. Men Nadia lekte så bra och hade så kul. så jag drack lite mer vin och hade trevligt. Men det tog bara en kvart innan hon plötsligt bara bröt ihop. Så jag fick bända på pyjamas och overall på en VRÅLskrikande unge som var sådär helknäpp som bara hon kan bli. Vi hann väl väcka halva kvarteret men hon tystnade så snabbt vi kommit ned på gatan och satt lite skamsen i vagnen och pekade på saker. Hon ville gärna bli sams och pussas, men jag försökte sen förklara för henne att mamma blir ledsen när hon skriker så och så vidare. Oklart om det gick fram.

Hon har haft en del sådana där utbrott på sistone, efter ett skönt långt uppehåll. Nu har det hänt mitt i natten sista tiden (våra stackars, stackars grannar...), så jag kan inte längre gå in till henne på natten eftersom hon blir så förtvivlad när jag går. Johan får köra nätterna istället, och jag tar de tidiga morgnarna.

Lördagskväll nu och jag känner mig ruggig. Vi var iväg och överraskningsfirade min pappa som fyller 60 om några dagar, och när vi började närma oss hemgång började jag känna mig frusen och med begynnande huvudvärk, halsont och allt det vanliga. Jag har inte varit sjuk på minst ett år, klarade mig som ensam familjemedlem från kräksjukan både förra gången och denna, så det är väl min tur nu... Nadia är också hostig och snorig så det är väl hennes små härliga kyssar som smittat.

Barnen är badade och lagda och Johan är iväg och köper pizza med bea. Jag väntar i soffan med en filt omkring mig och känner att många fler knop än detta blir det nog inte idag...
.

Mobilprojekt

Jag fick en ny mobiltelefon härom dagen, och var ju tvungen att ta en bakgrundsbild på familjen. Det gick sådär...

Första försöket. Rätt okej men pappan ser lite psykotisk ut...

Och försök nummer två gick inget vidare. Då var det slut på det fridsamma knäsittandet


Med ett barn gick det bra. Men jag ville ju ha båda...


Nadia blev jättearg för att hon ville vara bakom kameran och inte framför



"Skratta, Nadia!" sa jag och då gjorde hon det. Nästan iallafall.

Så då fick de sätta sig i mitt knä istället och där var det inga problem. Fast inte så bra bild.

Den här var bättre. Men är det ego att ha sig själv på mobilen...? Den får duga tills vidare. Eller så byter jag till den översta ändå. Vi får se.

.

Klättersäng

Igår kom pappa över och fixade till Nadias säng. Äntligen är det gjort! Hon tyckte det var jättekul när hon kom hem från dagis, och klättrade in och ut ur den massor av gånger. Min förhoppning var lite att hon ska känna sig mer bekväm och inte fången i den och få lite mer ro. Men det gav iallafall inget genomslag på kort sikt, hon vaknade skitförbannad halv sex

imorse... Stackars våra grannar...

.

Irritationsmoment

Jag har ett stort irritationsmoment som förföljer mig varje morgon just nu. När jag lämnat Nadia på dagis går jag längs Kungstensgatan mot jobbet. Längsmed trottoarerna på min rutt ligger mängder med gamla uttjänta julgranar som folk bara slängt på gatan. På min väg från hemmet till jobbet går jag förbi inte mindre än tre lämningsplatser för julgranar, innan jag ens lämnat Vasastan. Många av granarna ligger bara ett par kvarter från lämningsplatsen utanför Vi-butiken och det står även granar vid returstationerna.

Det gör mig så arg! Jag blir fruktansvärt irriterad på folk som skiter i konsekvenserna, sitt eget ansvar och hela det där tänket att "det tar väl någon annan hand om". Jag tror på allvar att en civilisation börjar med varje individs ansvar och slutar när alla skiter i småsakerna. Det är så lätt att säga att "vaddå, barnen i Haiti har inte riktigt tid att fundera på om plasten från den enda flaska vatten de har fått tag i, återvinns". Nej. Men vi har. Och på något sätt blir det liksom vårt ansvar att göra det vi kan. Det krävs inte mer än att tänka på vad som händer med sakerna när man själv är klar med dem. Eller så är det bara jag som börjar bli kärring... Irriterar mig gör det likväl.

Idag var det iallafall inget lämna Nadia på dagis. Även om hon var pigg igår kväll och inte kräkts mer än en gång mitt på dagen (i soffan, hurra...) fick hon stanna hemma med Johan och Olivia. Olivia verkar tack och lov bara fått en lätt version och kräktes inte mer än ett par gånger på söndagsmorgonen. Värre var det däremot med pappan som började må dåligt igår kväll och sen hade en jobbig natt. Jag skämdes lite att lämna honom hemma med båda barnen, men man får inte vabba när en är föräldrarledig och dessutom har jag möte hela eftermiddagen som jag måste vara med på. Själv mår jag fortfarande bra och hopppas att det håller i sig!
.

Kräkkalas

Igår hade vi inga andra planer än att lämna recycling. Efter det tog vi en promenad hem till pappa och Titti, som hade Dylanhelg och hängde lite med dem. Eftermiddagshänget blev till en spontan middag och massa lek för de tre barnen, främst de två äldsta förstås. Olivia imponerade med att ta TRE steg! Vid sjutiden knatade vi hemåt och båda barnen slocknade snabbt i vagnen. När vi kom hem skakade vi av oss det värsta slasket utanför dörren - i detta klimat är det ingen höjdare att tvingas ha vagnarna inomhus, vi har hela lägenheten konstant full med grus, hur vi än dammsuger - och stoppade ned ett barn i taget i sängen. När vi lagt Olivia och tog upp Nadia ur vagnen vaknade hon till och kräktes plötsligt rakt ut. Lilla gumman. Vi torkade, tvättade av henne, bytte pyjamas och lade henne i sin säng där hon snabbt somnade.

Men vi hann inte sitta länge i soffan innan vi hörde henne hosta och sen ropa. Då hade hon förstås kräkts ned hela sängen och Johan började rycka alla lakan och täcken. Vi bar in hennes säng till oss men sen bäddade vi ned henne i vår säng, lagd på plastat blöjunderlägg och handduk och med hinken redo. Och den behövdes, för så fort hon slumrat in med oss på varsin sida, vaknade hon, gnällde, hostade och kräktes. Jag vet inte hur många gånger vi sprang in och ut och tömde och blötte en liten handduk som hon ville att vi skulle torka henne med. Så fort hon kräkts klart gnydde hon "torka" och så fick vi torka munnen och kinderna med den våta handduken. Lilla älsklingen.

Hon sov mellan oss och natten gick okej, med bara några små kräkincidenter. Vid sex vaknade Olivia och Johan gick till henne och plötsligt hörde jag honom ropa. Nu var det visst hennes tur. Så det var bara att addera till tvättberget (som fått påfyllnad under natten av pyjamasar och handdukar) med fler lakan och bäddmadrasser. Klockan sju gick jag ned i tvättstugan och tvättade allt det kräksiga. Turligt nog var det inte bokat söndag klockan sju... När jag kom upp igen lade vi Olivia och sen somnade vi tre andra på soffan och sov ett par välbehövliga timmar.

Olivia kräktes inte lika mycket som Nadia, och Nadia har inte kräkts någonting mer idag. Men båda barnen är hängiga och klena och just nu ligger Nadia på soffan bredvid mig och sover framför Saltkråkan och Olivia gör detsamma (minus Saltkråkan...) i Nadias säng som står kvar i vårt rum. Johan och jag har hittills klarat oss och håller alla tummar för att det fortsätter så. Det blir nog inget dagis imorgon för Nadia dock..

.

Läggning och gryningsvaknande

Galna små ungar. Bara för att jag häromdagen konstaterade att det flyter på riktigt bra, att Nadia är mycket mindre arg och att rumsdelandet går riktigt bra, så har vi förstås fått ta en del fighter nu. Det jobbigaste just nu är att vi är tillbaka till gryningsvaknandet, från att Olivia nu börjat somna om efter vällingen. För nu är det Nadia som vaknar. 05:45 punktligt hela förra veckan men nu har hon börjat vakna ännu tidigare; fem eller halv sex, och väcker Olivia också. Hon blir vansinnig om man försöker lägga om henne, och med Olivia i rummet och med att hon klättrar ur sängen, har det blivit omöjligt att ta den fighten. Så det är bara att bita ihop och kliva upp. Men Nadia är ju så trött sådär tidigt, precis som vi, och några gånger har det hänt (som på bilden ovan) att hon somnat på soffan framför Laban eller Pippi eller något av det som går varmt på tv:n hos oss dessa tidiga helgmorgnar.

Det går bättre nattetid dock, från att barnen turats om att vakna så sover de iallafall just nu hela natten, om man nu inte räknar fem som natt. Men det vet man ju inte hur länge det varar. Och jag kan inte säga hur trött jag är på att sitta och sjunga "Ett gammalt, fult och elakt troll" tills Nadia somnar. Men vi måste, för ingenting annat funkar. Tur att vi är två som kan lösa av varandra!

Men jag ska inte negga för mycket, för vi har kommit till riktigt bra läggrutin med båda i rummet. Olivia får först välling i myshörnan av en av oss som sen lägger henne i sin säng och går därifrån. Då somnar hon på två sekunder, har aldrig varit med om maken. Hoppas DET håller i sig iallafall. Sen får Nadia sätta på sig blöja och pyjamas alldeles själv och så får hon välling i vår säng medan vi läser massor av sagor. Plötsligt ÄLSKAR hon att läsa saga, från att bara varit intresserad av att demolera böckerna efter bästa förmåga. Det är ett stor framsteg, må jag säga! Sen tar vi in henne i rummet, samlar i hop rätt antal nappar och sjunger den förhatliga sången tills hon somnar, vilket brukar bli en fyra fem elaka troll. Men Johan sjunger i slow motion, så för honom blir det oftast bara två.

En komplettering till gårdagens inlägg skulle varit att Olivia inte vet var lampan är, eftersom vi liksom inte riktigt hinner sitta och titta efter lampor nuförtiden. Men så testade jag några gånger igår kväll att säga "var är lampan?" och peka på lampan och sen dess pekar hon upp i taket när hon får frågan. Hon är mycket läraktig, den lilla!
.

Olivias framsteg

Stackars andrabarnet. Medan vi registrerade och rapporterade om Nadias minsta lilla framsteg i princip i samma ögonblick som det hände, inser jag att Olivias framsteg passerar i princip obemärkta på internet...

När hon fyllde nio månader råkade jag läsa ett gammalt blogginlägg med en summering av vad Nadia kunde i samma ålder. Så snabbt som sjutton övade jag Olivia i att klappa händerna (fast det kunde hon ju redan, men nu på uppmaning) och vinka. Hon är ju snabb så hon lärde sig utan problem. "Göra prutt" fick bli Nadias grej, så det hoppade vi över. Säga "Titta" har vi inte riktigt övat på men hon sa det till Pia en gång.

Däremot kan jag meddela att hon nu tagit sina första steg! Hon tog det första redan för några veckor sen och nu tar hon ett steg lite då och då och blir allt stadigare. Igår kom jag på att vi ju kan använda gåvagnen så den racade hon iväg med tills Nadia snodde den... Johan får öva på dagtid!

.

Lämnarna

Jag har blivit medlem av en ny grupp. En inofficiell men mycket frekvent förekommande grupp vid namn Lämnarna. Det är vi som ägnar morgnarna åt att pressa ned våra barn i dubbel fleece och overall, hålla reda på vantar, halsdukar och mössor, innan vi stressar iväg med handväskan/laptopen hängandes över vagnens handtag med någonting jagat i blicken. Lämnarna som likt lämlar forsar i jämna strömmar över stadens trottoarer med barnens färgglada overaller som lyser upp våra egna gråsvarta beklädnader, och som efter lämning och puss, inkognito hetsar iväg till våra arbetsplatser.

För mig är det här en helt ny värld. Jag känner mig mer vuxen än någonsin tidigare när jag kliver ut genom porten med vagnen på morgonen och fogar mig till lämmeltåget av lämnare. Imorse var det inte favoritfröken som var där när jag skulle lämna, utan en av de nya, och jag fick för första gången uppleva det jobbiga i att lämna ett gråtande barn. Inte alls roligt, men jag känner ju Nadia så väl att jag känner mig ganska säker på att det gick över snabbt. Själv tog jag en promenad till jobbet, vilket kommer att gå betydligt snabbare när man slipper halka runt på isberg av varierande storlek...

.

Jobb

Min första jobbdag var inte så bra. Jag fick så galet ont i magen och blev illamående på söndagseftermiddagen och det höll i sig hela natten och hela dagen därpå. Dessutom vaknade barnen en hel massa på natten och även om det var Johan som hade skiftet så vaknade jag och hade svårt att somna om. Var helt groggy och illamående när det var dags att gå upp på riktigt. Jag lämnade Nadia på dagis och gick sen till jobbet, där dagen inleddes med ett informationsmöte gällande vår skadade kollega. Det var inget muntert möte. Vår vd berättade att det var positivt att han klarat de första 3 dygnen och jag fick en klump i halsen. Jag hade nog inte fattat att det var så allvarligt. Sen hade vi möte i teamen också och eftersom han ingår i mitt nya team, var det extra känslosamt för oss. Min närmsta chef grät öppet och vi var många som satt och petade oss i ögonen. Usch, nu håller vi alla tummar.

Sen försökte vi ändå skaka av oss känslan och jobba lite. Jag hade inte så mycket att göra och illamåendet släppte inte på hela dagen. Kaffet som jag sett fram emot mer än något annat, kunde jag inte ens tänka på. Trött var jag också. Så jag var ganska glad att få gå hem och mötas av en superentusiastisk Nadias "MAMMAAAAA!!!!!" och en glatt krypandes Olivia. När vi lagt barnen så kröp jag ned i sängen, mådde fortfarande riktigt dåligt. Johan kröp efter och så kollade vi på lite Mad Men på datorn men jag bara somnade så han kollade på något annat och jag fortsatte sova. Vid tio gick vi och lade oss på riktigt och sov oavbrutet tills Olivia vaknade för välling klockan fyra, och sen till Nadias sedvanliga revelj klockan sex. Då kände jag mig faktiskt ganska utvilad och mådde tack och lov bra igen.

Så idag var en mycket bättre dag! Nadia är så duktig på att klä på sig själv nu och även om det tar ett bra tag så har vi ju tid när vi går upp i ottan, och det är väldigt skönt att slippa bråka tidigt på morgonen. Lämningen gick som alltid bra och sen tog jag min kalla power walk till jobbet. Jag sitter så himla bra, omgiven av sköna människor så det är kul! Och så kom jag igång lite med lite arbetsuppgifter, fick upp min kartong med gamla kontorssaker från källaren och plötsligt kändes det som att jag jobbade på riktigt igen!

Johan har helt smält in i rollen som hemmapappa och är så söt och mån om att det ska vara fint hemma när jag kommer hem och planerar middagar och är nu på god väg att börja ta körkort. Det ska nog bli en bra vår det här!

.

Jo..

...jag jobbar ju nu som ni vet. Kommer inte att sluta blogga för det, men om ni vill hänga med på vad som händer hemma hos oss på dagtid så rekommenderar jag att ni kollar in på Johans blogg, som han nu blåst liv i igen!

Sista kvällen...

Tre veckor utav familjesamvaro näranog 24/7 passerade på ett kick. Vi har firat jul, nyår och gjort en del stora framsteg i familjelivet. Barnen delar rum, Nadia går utan blöja även utanför hemmet, våra middagar involverar plötsligen fyra personer och är aningen kaotiska. Men trevliga och jag känner faktiskt mer än någonsin att det verkligen blivit en familj av oss. Familjen som liksom varit allt mitt liv kretsat runt de senaste åren, tänk nu ska jag utöka kretsen och börja tänka professionellt igen.

För plötsligt sitter jag här och det är sista kvällen innan jag ska rycka upp mig och bli en arbetande människa igen. Det känns konstigt. Jättekonstigt. Förutsättningarna kunde varit bättre. En kollega råkade ut för en allvarlig trafikolycka i torsdags och ligger i koma. Jag har tänkt mycket på honom och hans familj dessa dagar. Jag vet att jag kommer att komma tillbaka till en arbetsplats präglad av sorg och oro. Det är svårt att tänka på triviala saker som "vad ska jag ha på mig?" och "undra om det kommer att innebära några kundförändringar för mig?" men de tankarna poppar förstås upp lite då och då ändå, även om de känns tämligen oviktiga i jämförelse.

Men nu börjar nya tider för vår familj. Det blir jag som lämnar Nadia på morgonen och Johan som hämtar. Johan som får brottas med en liten tjej som inte vill gå hem, som får handla och planera middagar och jonglera tvåbarnsvardagen medan mamman drar in brödafödan...

Kortsiktigt känns det mycket bra att gå tillbaka till jobbet, men det långa perspektivet skrämmer lite. Är det 30 år framöver som gäller nu...? Hursomhelst ska det bli lite spännande att byta liv. Jag hoppas att jag kommer ihåg hur man gör när man jobbar, och att jag inte försöker ta med mig kolleger in på toa eller torka dem runt munnen och säga "duktig" när de äter upp...

.

Vinter

Förra helgen hade vi Dylan från lördag till söndag. Vi hade fått biljetter till Disney on Ice, men kände oss så osugna så vi gav bort dem och bestämde oss för att gå ut och åka pulka istället. Vi laddade med varm choklad och kaffe i termosar, bylsade på alla barnen utom Dylan som tack och lov kan klä sig själv, och begav oss ut! Här kommer lite bilder...

Hela gänget på väg...

Dylan redo för backen

Upp och ned i backen medan solen gick ned...

Många vändor för Dylan och Johan innan den sistnämnde tröttnade (bra fart hade de...)

Varm chokladpaus. Chokladen var varm, inte pausen...

Kaffe till de stora

Nadia skulle promt ha sin lilla Kånken på sig

Hemväg. Nu både mörkt och kallt...

Tillbaka hemma i värmen igen...

En annan dag i parken

Systrar i pulka

Gunga är kul! Även på vintern.

Olivia har inte fått gunga så mycket men tycker också att det är jättekul!

Hög fart ska det vara!

Flätor

En dag hade jag flätor, vilket jag typ aldrig har. Det var ett nytt fenomen för Nadia, som osså ville ha fätoj! Så det fick hon och här kommer några bilder på en tjej som har lite svårt att sitta still...

This too shall pass!

Brrrrr, det är KALLT nu! -15 stod termometern på både imorse och igår och ändå har vi passat på att ta små promenader med våra barn båda dessa dagar. Det är iallafall bra mycket lättare att dra barnvagn i denna kyla, jämfört med i snömodd. Igår promenerade vi ned till Gallerian och köpte oss en videokamera, vilket vi länge tänkt göra. Vi hade bylsat på barnen med underställ och fleece under overallen och båda somnade snabbt i vagnen. Vi hade tänkt ta tuben, men ute sken solen och kylan kändes mest fräsch, så Johan sprang upp och tog på sig långkallingarna som han glömt, och så gick vi. Väl inne på Gallerian vaknade barnen och då var det inte lika skönt med varma kläder längre. Väldigt gnälligt blev det innan vi handlat klart, men först åt vi en god och mysig lunch tillsammans på Tures. Då var båda barnen på toppenhumör och det var så mysigt! Men sen var vi tvungna att handla mat och då var det inte kul längre. Olivia störtgrät och Nadia gnällde. Vi skalade av lager efter lager och tillslut blev de nöjda. Det är liksom grejen med detta väder, man får välja ute eller inne...

Lunch på Tures i Gallerian. Barnvänligt ställe med massa barnstolar, gott om plats och GOD mat! Dessutom mycket smarrigt bröd att tugga på, vilket uppskattades av dessa två...

Idag begav vi oss ut igen, för vi var bjudna på middag hos pappa vid den barnvänliga tiden 14. Först promenerade vi till Daglivs för att inhandla ett nytt förråd nappar efter den senaste tidens hungriga svarta hål och sen tog vi oss över Kungsbron in till City. Båda barnen sov igen djupt i sina vagnar, kanske kylan som får dem så trötta? Fast då blev det lite väl kallt, tyckte vi, så vi hoppade på bussen sista biten. Hos pappa och Titti åt vi en som alltid superb kött- och potatismiddag tillsammans med Mimi och Dylan samt Tittis barn och barnbarn. Det var jättetrevligt även om vi blev lite avbrutna av Nadia som nu prompt skulle bada efter middagen.

Vyn över Sankt Eriksbron denna kalla vinterdag (mobilkameran...)

Sen stoppade vi barnen i pyjamas och satte på alla klädeslager igen och promenerade hem. Båda somnade men Nadia vaknade när vi kom hem och ville ABSOLUT inte somna om. Hon fick komma upp en stund igen... men sen höll vi på i över en timme att lägga henne. Rekord och inte ett positivt sådant. Hon måste klättrat ur sängen 25 gånger, och vi sjöng och sjöng och testade alla möjliga metoder innan hon tillslut ÄNTLIGEN gav upp. Puh! Tack och lov och otroligt nog sov Olivia sig igenom allt detta - hon kontrar med att sova bättre än någonsin just nu. Men så vet man ju att vi kommer att springa en hel massa inatt igen så det är kanske lika bra att gå och lägga sig nu. Jag längtar tills denna fas är över. Försöker tänka som ett citat som Lina har på kylen: "This too shall pass". Och det ska det väl. Snart, hoppas jag!

.

Potträning del 2

Nadia har verkligen blivit superduktig på att gå på pottan. Hemma har hon aldrig blöja, utan springer självmant på pottan när det behövs. Eftersom hon sällan har ro att sitta mer än tre sekunder, blir det många besök eftersom hon liksom inte hinner klart. Så vi torkar och tömmer, torkar och tömmer. Senaste framsteget är att hon nu går med på att ha byxor och inte måste ta av sig dem varje gång det är pottdags, utan faktiskt kan dra ned dem och så upp igen. Med tanke på alla våra påklädnadsbråk känns det skönt. Hon har också börjat sova middag utan blöja, mest för att vi råkade glömma och märkte att hon höll tätt...

Men nu är frågan hur sjutton man kommer vidare med sin potträning mitt i smällkalla vintern?! Det är ju inte riktigt så att man vågar riska och bara köra utan och så kissar hon på sig i overallen och fyra lager kläder... Måste vi vänta till våren? Jag är lite rädd att intresset för pottan ska avta, denna lilla dam gör ju som bekant precis som hon själv vill..

.

Ingen vidare natt...

Jag skulle nog varit mindre kaxig igår, för natten som följde var inget kul. Från att ha sovit hela nätter nästan varje natt ganska länge, har Nadia nu börjat vakna massor och blir dessutom så arg när man lämnar rummet. Inatt kom hon upp massor av gånger, väckte Olivia med sina skrik och allt var tidvis aningen kaotiskt. Det var visserligen Johans natt, men vi behövdes båda två och ibland fick jag gå in för att lugna också. Halv sex bestämde sig Nadia för att det var färdigsovet men efter lite välling i vår säng ville hon gå och lägga sig i sin säng igen och sov en halvtimme till. Men däremellan hann förstås inte jag somna.

Jag vet inte varför våra barn inte gillar att sova i vår säng. Alla andra barn verkar ju älska att sova i föräldrarnas säng, men varken Olivia eller Nadia kommer någonsin till ro hos oss. Visserligen rätt skönt att få ha sängen i fred, men ibland vore det mysigt och lite praktiskt.

Hoppas nu att detta ska gå lite bättre framöver, men det är verkligen en annan stress när barnen väcker varandra. Det var någonting jag aldrig kände förrän vi fick två barn. Nu ska jag strax väcka Johan och få sova lite själv. Skönt.
.

Rapport från första natten...

En snabb rapport efter två läggningar och en natt med två småtjejer i samma rum. Det går bra faktiskt! Nadia vaknade vid två inatt och då fick jag gå och sjunga lite (det var mitt "nattskift") och sen vaknade Olivia halv fem och fick välling. Vi hade varit smarta och laddat med varmvatten i en termos så att det skulle gå supersnabbt att göra välling och inte vid något av de två tillfällena då det vaknades väckte den vakna den sovandes.

Ikväll blev det lite knas med läggningen för Olivia, som plötsligt börjat sova bara en gång om dagen, var toktrött vid halv sju medan Nadia var pigg och bubblig. Vi gjorde då misstaget att ändå försöka lägga dem samtidigt, vilket bara resulterade i att Nadia höll Olivia vaken. Så när Olivia somnat och Nadia fortsatte ligga och babbla och sen börja klättra ur sängen och komma upp, fick hon vara uppe ett tag. Hon var på strålande humör och det slog mig att hon faktiskt varit himla glad och rolig sen de där små kriserna under julen. Det är bara när vi ska klä på som det bråkas, men ju mer man låter henne "vara duktig" och göra saker själv, desto bättre går det. Hursomhelst, hon blev förstås arg när det var dags att sova sen klockan åtta, men efter några inspringningar och sånger somnade hon och Olivia vaknade aldrig till trots att Nadia lät en del.

Natten nu blir intressant, eftersom det är Johans natt och hon alltid blir så arg när det är han som kommer in. Men det ska nog gå bra och hursomhelst känns det här sååå rätt. Och vilken njutning det var att få gå och lägga sig med lampan tänd, slippa smussla och smyga och sen kunna ligga och läsa. Aaaaah. Jag tror bestämt att det är sängdags igen!
.

Ett svart hål

Ett svart hål måste finnas någonstans i vår lägenhet. Detta är fyllt av hårsnoddar och mängder, jag menar mängder av nappar. Nu senast Nadias favoritnapp "Lila" som försvann igår. Dessutom har i detta hål en av de surt förvärvade bra-vantarna hamnat. Helt borta är den, hur vi än letar. Och dessa är förstås helt slut på Stadium så nu får Nadia gå med dåliga vantar som ramlar av ändå. Hoppas det hinner bli lite mindre kallt tills nästa vecka då hon ska börja dagis igen.

Men den stora frågan är förstås, VART tar allt detta vägen?? Var ligger detta hål och hur kan vi undgå att hitta det trots att vi både bildligt och bokstavligt dammsuger hela lägenheten i jakt på nappar och vantar. Jag blir inte klok på det.

.

Rum för barn

Idag bestämde Johan och jag oss spontant för lite förändringar i vårt föräldraliv. Det var dags att flytta ihop barnen i samma rum. Dags för att Olivia är över nio månader (Nadia har sovit själv sedan hon var sex månader), för att vi har en vecka gemensam ledighet kvar, med mindre konsekvenser av störd sömn, och för att vi helt enkelt vill ha vårt sovrum tillbaka.

Den enkla delen var inredningen. Vi flyttade in Olivias säng och flyttade på myshörnan, som nu ser lite annorlunda ut. Det lilla lilla rummet utan knappt en rät vinkel (det är lägenhetens gamla kök, därav lite konstiga vinklar och vrår) bjöd på en utmaning, och trångt blev det, men bra!

Vi beskådar och provligger resultatet.

Ett litet mjukisdjuraltare med en av Mias fina tavlor (snart till försäljning på en sajt nära dig...)

Spännande, tyckte Lilla O

Första gemensamma vällingen!

Den stora utmaningen nu blir förstås att få barnen att somna utan att störa varandra, och att vi får springa en del på nätterna för att stoppa i nappar och så vidare, istället för att bara sträcka ut en hand.


Nadia har varit lite mindre krånglig på sistone, förmodligen för att vi bestämde oss för att inte acceptera att hon ville att jag (bara jag, absolut inte pappa) skulle stå och sjunga "Luffballong" hela nätterna. Men det är annorlunda nu när hon kan ta sig ur sängen själv, och det får vi anpassa oss till. Vi behöver få tag i en planka för att staga upp sängen när vi tar bort ena sidan (även om det ska erkännas att det känns mer lockande att bygga lock på spjälsängen...) och sen kommer hon slippa att klättra halvsovandes.

--------------

Vi har nu precis avklarat vår första gemensamma läggning, och visst var det så att precis när det ena barnet höll på att somna så började det andra väsnas och väckte det andra och det tog en stund och många sånger att få dem att tystna. Men nu är det tyst och det känns otroligt bra det här, men fråga mig igen klockan tre inatt... Fortsättning följer!


.

Badstrejken är över!

Facket meddelar att den stora badstrejken nu är över. Vad som föranlett detta plötsliga slut är inte känt, ej heller strejkens ursprungliga anledning. Arbetsgivaren låter meddela att man inte gått med på några avtalsändringar eller nya förmåner. Slut meddelande.

.

Nyårsafton

Lite nyårsbilder!

Barnen piffade och klara laddar med lite mellanmål

Johan roddar stereon och Spotifylistan medan Nadia gör akrobatkonster och Olivia försöker höja volymen

Jens och Johan påbörjar middagen

Lina leker med matchande Nadia och Alma

Nadia kollar potatisgratängen och käkar salta pinnar

Johan putsar oxfilén

Ta-da!

Alan med sin lilla nykläckting

Jenny festar loss på Ramlösa

Och jag fick provhålla lilla plutten som omedelbart somnade. Och jag blev nästan sugen på en sån där liten till. Nästan.

Sötaste paret Back

Hela familjen kollar in fyrverkerierna

Skål på tolvslaget!

Gott nytt år, käraste älskling! (lite mindre glada i hatten än vad bilden gör gällande...)

.