Veckorna bara försvinner, nu i snabbare takt än någonsin. Att jobba 80% passar mig perfekt, och jag tycker att jag hinner med familjen trots att jag jobbar. Men jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna jobba heltid igen... Den allra största skillnaden är nog att man verkligen inte jobbar mer än man ska (ännu iallafall), utan att jag verkligen ser till att gå när jag slutar. Förut var ju 100% sällan bara 100.
Igår var vi iväg hela familjen på Elins kombinerade 35-årsfest och inflyttningsdito. Vi kom förstås först trots att Nadia trilskats vid påklädningen. Det var en trevlig tillställning och barnen höll sig på gott humör rätt länge. Men vid åtta halv nio gick Johan hem med Olivia som började bli mycket trött och med facit i hand borde jag följt med. Men Nadia lekte så bra och hade så kul. så jag drack lite mer vin och hade trevligt. Men det tog bara en kvart innan hon plötsligt bara bröt ihop. Så jag fick bända på pyjamas och overall på en VRÅLskrikande unge som var sådär helknäpp som bara hon kan bli. Vi hann väl väcka halva kvarteret men hon tystnade så snabbt vi kommit ned på gatan och satt lite skamsen i vagnen och pekade på saker. Hon ville gärna bli sams och pussas, men jag försökte sen förklara för henne att mamma blir ledsen när hon skriker så och så vidare. Oklart om det gick fram.
Hon har haft en del sådana där utbrott på sistone, efter ett skönt långt uppehåll. Nu har det hänt mitt i natten sista tiden (våra stackars, stackars grannar...), så jag kan inte längre gå in till henne på natten eftersom hon blir så förtvivlad när jag går. Johan får köra nätterna istället, och jag tar de tidiga morgnarna.
Lördagskväll nu och jag känner mig ruggig. Vi var iväg och överraskningsfirade min pappa som fyller 60 om några dagar, och när vi började närma oss hemgång började jag känna mig frusen och med begynnande huvudvärk, halsont och allt det vanliga. Jag har inte varit sjuk på minst ett år, klarade mig som ensam familjemedlem från kräksjukan både förra gången och denna, så det är väl min tur nu... Nadia är också hostig och snorig så det är väl hennes små härliga kyssar som smittat.
Barnen är badade och lagda och Johan är iväg och köper pizza med bea. Jag väntar i soffan med en filt omkring mig och känner att många fler knop än detta blir det nog inte idag...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar