Fina lilla Olivia

Första vårhelgen

Tänk hur mycket lättare livet blir när solen börjar skina och man inte längre behöver bylsa på varken sig själv eller barnen. När man inte behöver planer för dagen, utan bara kan gå ut på morgonen och se vart dagen tar vägen. När man kommer hem på kvällen, alldeles trött efter att ha tillrbingat en hel dag ute i friska stadsluften och knappt suttit ned en minut, förutom vid kaffet i parken på morgonen, och lunchen på gräsmattan. Precis så har hela helgen varit och jag känner mig glad och brun om nosen nu när den är över.

I lördags morse skulle Johan på landetmöte och jag hade bestämt träff med Frida med familj i Vasaparken. Eftersom vi hade lite gott om tid på morgonen och ingen frukost hemma, bestämde Johan och jag oss för att ta en liten spontanfrukost ute hela familjen. Det är bara det att det är lite svårt att vara spontan med två småbarn och när vi äntligen fått alla fyra klara och kommit iväg med syskonvagnen, var det inte bara försent för frukost, Johan fick rusa för att hinna med sin buss och kom ändå försent till mötet. Själv köpte jag en macka och kaffe och gick ned till parken och lekte i minigolfbanorna med Nadia. Sen kom Frida, Fredrik och Walter med kaffe och muffins och vi fikade i solen och turades om att hålla våra små framfusiga kids borta från fotbollsplanen och farliga trappsteg. På detta följde en dag med mysigt sällskap och skoshopping (inte till oss utan barnen tyvärr) som avslutades med en spontanpicnic i parken, då även med Johan som mötat klart och kom och hängde med oss på filten.


På kvällen kände vi att vi ville hitta på något och ringde i ett infall våra gamla kolleger Sara och Tobbe. De var barnvakter och skulle grilla med grannarna på gården och vi var mer än välkomna att komma dit. Så vi packade återigen ihop hela familjen med filtar, rödvin, fredagskvällens överblivna chokladbollar (för jag åt bara två, duktiga måttfulla jag!) och andra necessiteter. Och så satt vi ute på gården på Kungsholmen och Nadia lekte med andra barn på gården, Olivia sov i vagnen och vi vuxna hade mycket trevligt med grillat och snack ända tills kylan tvingade hem oss vid elvatiden. Då sov barnen sedan länge gott under filtar i sina vagnar, men själv huttrade jag när vi vandrade hemåt i den svala vårkvällen. Det var visst lönehelg och det var fullt med fulla människor överallt och vi såg både väktar- och polisinsatser på vår korta väg hemåt över St Eriksbron. Och jag tänkte som så många gånger förr hur skönt det är att slippa vara en del av det där, att få vandra hemåt i vårnatten med sin fina fina familj och veta att de kommer att ligga där och snusa bredvid mig när jag vaknar nästa morgon. Även om det innebär att jag inte kan tillbringa en eftermiddag i vårsolen på en uteservering drickandes Dagens, och att jag kommer att bli väckt minst tre gånger den kommande natten och aldrig få sova ut på morgonen. Men det får väl bli när jag är medelålders med utflugna barn...

Slutligen, idag tog jag fram mina Lee caprijeans. Dessa kunde jag dra av mig utan att knäppa upp dem förra sommaren, och var tvungen att ha skärp för att inte tappa dem. Nu fick jag knappt igen dem. Jag är INTE vän med min mage och så kallade midja just nu! Får börja med höga knähopp bredvid sandlådan på dagarna...

Lite bilder från de senaste dagarna! (varav inget på Olivia, men de är tagna med mobilkameran ute och det blir inga bra bilder när hon ligger i vagnen. Bra bilder kommer!)

Mys i en gunga (i ca tre sekunder)

Hittat (snott?) hink och spade i sandlådan!

Såhär packat var det i paken när vi gick hem i söndags eftermiddag. Som tur var hade vi redan lekt i sandlådan på morgonen och slapp trängas.


Idag stötte vi på Walter i parken! Han hade på sig tröjan han fått av oss i ettårspresent och Nadia hade på sig tröjan hon fått av dem i ettårspresent. Välplanerat.

Gungeligung (tycker Nadia är suuuuperkul i en halv minut, sen astrist)

Idag åt vi thaimat till lunch i gräset

Nadia diggar thaimat. Bådar gott inför vinterns resa.

PS. Ni får ha överseende om det blir lite färre och lite längre inlägg för tillfället. Har svårt att få tid vid datorn, så när jag väl skriver passar jag på...

Fredagkväll

Fredagskväll ensam med barnen. Även om jag inte jobbar känns det lite extra festligt att det är fredag och jag har tillfälligt brutit min plan på att losa de sista sju kilona och bakat sjukt fula cocosbollar som står i kylen och stelnar till sig innan jag går loss på dem. Johan spelar fotbollsmatch och jag har lagt båda barnen och kollar på Så ska det låta. Lite panchovarning men ganska underhållande och dessutom är det inget annat att se. Kan ju fredagstablån vid det här laget... Olivia har inte helt lärt sig behålla suggreppet om nappen ännu, utan vaknar till lite då och då så att jag får springa och stoppa i den igen. Men det är bara bra för mig att röra lite på mig och bränna något smörgram. Fast så kom jag på att om jag flyttar hennes huvud lite så att hon inte ligger på sidan, stannar nappen kvar även om hon tappar suget. Man får inte vara dum!

Igår åkte vi in till Astrid Lindgren igen med Olivia. Vi tyckte båda att hennes hosta förvärrats de senaste dagarna och beslutade oss för att åka in igen. Om jag inte har missförstått hela det svenska sjukvårdssystemet så är man hänvisad till barnakuten om man inte vill gå till klåparna till husläkare som inte kan någonting om barn. Så vi åkte in vid åttatiden på morgonen och det var tydligen en bra tid, för vi var nästan ensamma där och fick bli undersökta på stört och träffa en läkare efter bara några minuters väntan. Och vilken bra läkare! Precis sådär som man vill att de ska vara, förklarande och tydlig utan att idiotförklara och få en att känna sig som en hypokondrisk hönsmamma. Han konstaterade att allt var bra med Olivia och att det inte går att göra någonting åt hostan mer än att avvakta. Jag kände mig nöjd och glad att vi åkte in, nu är det bara att avvakta och hoppas att den går över snart. Och jag tycker faktiskt att hon hostar mindre idag.

Imorse tog jag med barnen till parken. Nadia springer runt och säger små entusiastiska "Hej!" till precis alla, jag tror hon måste sagt hej hundra gånger idag. Det var en sån härlig dag, milt och varmt i luften och jag ser på min äldsta dotters ansikte att hon ärvt mammas pigment. Måste nog köpa solskyddskräm till henne. Eftermiddagen spenderade vi med att visa upp oss på kontoret och det var kul att träffa alla kolleger igen. Och sen mötte jag upp Cissi och promenerade hemåt och åt jordgubbar i Vasaparken medan barnen sov. Och nu väntar jag på att Johan ska ha spelat klart och komma hem och mysa med mig i soffan!

Lite om Nadia

Den här bloggen handlar fortfarande mest om Nadia eftersom hon är den som märks mest av mina barn och där det händer mest just nu. Igår konstaterade jag att PUH, hon verkar vara tillbaka i sitt vanliga glada jag igen! Visserligen med ett sjuhelvetes temperament, men glad nästan jämt och bubblande och fartig med glittrande ögon. Kanske var alla de där vredesutbrotten den senaste månaden hennes sätt att reagera på att vi fått tillökning i familjen, och hon konkurrens om föräldrarnas gunst. Och det är väl inte så konstigt att ett litet barn reagerar på grundläggande förändring i sin lilla värld. Men jag hoppas att det fortsätter såhär nu, det är ett rent nöje att hänga med henne på dagarna när humöret är på topp.

Pumpar och shoppar

Häromdagen gjorde jag bröstpumpspremiär med den nya elektriska lilla saken vi investerat i. Grymt bra, på bara några minuter och helt utan fysisk ansträngning hade jag pumpat ihop ett mål mat till lilltjejen, så jag lämnade henne hemma med far sin och tog med mig Nadia på sångstund i öppna förskolan. Hon är som klippt och skuren för sociala sammanhang, min lilla förstfödda. Kutar runt på sina små ben och säger hej till allt och alla, sätter sig på huk framför mindre barn och ska klappa på huvudet och leker helt utan föräldrars inblandning med alla leksaker som erbjuds. Det var mysigt att få tillbringa lite kvalitetstid bara hon och jag (och minst tjugofem andra barn med föräldrar...).

Efteråt mötte vi upp Johan för en sen lunch på ROOM och sen ville jag shoppa lite, jag har ju verkligen ingenting att ha på mig. På riktigt! Min Johan har så många fantastiska kvalitéer, men shoppningsällskap är inte en av dem. Han stod och såg så extremt uttråkad ut att jag rusade genom H&M på nolltid och rafsade åt mig några toppar och ett par jeans som jag provade hemma. För det börjar bli dags att komma ur mammabrallorna nu och jag är inte riktigt i form för mina gamla jeans ännu. Överhuvudtaget kan jag säga att jag saknar min gamla kropp. Inte gravidkroppen alltså, utan den pre Nadia. Min mage och midja ser inte riktigt ut som den gjorde då och jag tvingas tänka helt om i klädväg. Plötsligt känns alla mina gamla tröjor läskigt korta i midjan och ingenting passar längre. Så nu har jag bannlyst kakor och choklad på vardagar (och kan med stolthet konstatera att jag inte fikat på två hela dagar...) och måste se till att komma till gymmet snart. För även om det inte lär bli några 3-4 pass i veckan som förr, kanske jag kan försöka komma iväg någon gång i veckan iallafall...

.

Tid

Tiden räcker inte till. Ständigt registrerar jag saker som behöver tas itu med; ett sandlådegrusigt golv som behöver dammsugas, diskmaskin som behöver tömmas, leksaker som behöver plockas, släktingar som borde ringas, köksbänk som behöver slipas och oljas, ett blogginlägg som behöver skrivas, en hylla som behöver skruvas i... och så vidare. Så många borden. Och så mycket jag vill. Men mina händer är fulla jämt. Med två små barn är de tillfällen då man inte har en i famnen och en hängandes i byxbenen nästan obefintliga. Redan när vi bara hade ett tyckte jag att det var så mycket som inte hanns med, men då kunde man iallafall dela på sig för att få en barnfri stund. Nu har man alltid minst ett barn och det finns liksom ingen tid alls över. Man blir snabbt mästare på att göra saker med en hand. Jag noterar hur tiden fått ett helt annat värde, en ledig ensam halvtimme är en sällsynt LYX. Jag tror jag måste försöka sänka ambitionsnivån ett snäpp men det är inte så lätt..

Samtidigt är det så mycket kul också och oavsett så ser jag denna tid som en investering. Vi biter ihop och kämpar oss igenom vardagspysslet och njuter av roliga och jobbiga stunder för vi är en familj och kommer alltid att kunna njuta av det stora i det.

Olivia har vuxit mycket den här månaden som snart gått. Hon har vecklat ut den lilla spädbarnskroppen och blivit mycket mer medveten om världen utanför. Hon blir mer och mer olik sin storasyster till utseendet. De blå ögonen är vakna och kontaktbara och hon registrerar sin omvärld lite mer. Vikten närmar sig 4-kilosstrecket och hon har alltså gått upp 700 gram på knappt 4 veckor. Ansiktet har fått små föga klädsamma plitor, vilket tyder på att talgkörteln fungerar. Hon hostar mer nu tycker jag, men är piggare och jag hoppas att hostan betyder att slemmet kommer upp och att hon är på bättringsvägen. Ska fråga på BVC idag. (Det slutade med att vi hamnade på akuten på Astrid Lindgren igen. Men sjuksköterskan gjorde efter kontrollen bedömningen att det inte var någon fara och eftersom det var megaköer så bestämde jag mig för att åka hem igen)

Nadia har blivit så stor. Inte bara i förhållande till lillasyster, utan jämfört med sig själv. Tänk att man kan utvecklas så på ett år. Hon förstår nästan allt man säger känns det som. Hon älskar att hjälpa till och favoritsysselsättningen är att kasta Olivias använda blöjor i soporna. Hon kan själv gå och hämta papper och snyta sig på uppmaning. Däremot kan hon inte alltid uttrycka sin egen vilja och det gör henne enormt frustrerad när vi inte förstår alla hennes "bäh", "bah", "mäh" och "mah". Och hon leker och basar runt i ett tempo som gör mig andfådd. Hon äter all mat utom barnmat. Favoriten är att sitta med oss och äta precis samma mat som vi. Hon äter själv nu och även om det mesta hamnar på golvet och i haklappen och händerna används som hjälp, känns det som ett stort framsteg. Vi har helt hoppat över falukorv och köttbullar, fiskpinnar vet hon inte ens vad det är, eftersom hon tydligen föredrar rökt lax och lammstek. På sjukhuset hade Johan glömt barnmat så då fick hon äta av vår thaikyckling. Den var stark och hon fräste lite men åt med god aptit. Duktiga lilla tjej! Duktig (vilket förövrigt är ett ord vi försöker undvika att använda) så länge hon får bestämma själv. För hon har en vilja av stål och bryter ihop vid motgångar och mothugg. Det är intensiva dagar här hemma, och öppna förskolan och parken har blivit en daglig nödvändighet för oss alla.

Världens finaste tjejer!

Plockepryl och sockrycket

Nadia har en ny lek. Jag kallar den sockrycket. Sedan länge rycker hon ju gärna strumporna av sig själv så fort hon får tillfälle och idag kom hon på att hon kan göra detsamma på Olivia. Och det spelar ingen roll att jag försöker förklara att små bebisar lätt blir kalla om fossingarna och behöver strumporna på, av ska de vid första bästa tillfälle.

Annars är det förstås Plockepryl som är allra mest populär. Plockandet står förstås vi föräldrar för, Nadia själv bidrar med att riva ut alla saker hon kan hitta i ett enträget försök att aldrig låta golvet vara tomt. Och det funkar. Badrumsskåpet töms minst ett par tre gånger om dagen, och bindor, amningskupor, nässprayer, hårartiklar och annat hittas ständigt på de mest oväntade ställen. DVD-hyllan gapar ständigt tom med högar av filmer nedanför. Bara den översta hyllan som hon inte når, har fortfarande alfabetisk ordning, från F och framåt råder kaos. Innehållet i tidningsstället ligger alltsom oftast sönderslitet på olika platser i vardagsrummet. För att inte tala om alla leksaker som sprids precis överallt. Och vi plockar och plockar och detta ständiga sifysosarbete tar aldrig någonsin slut. Man kommer hem till en nystädad lägenhet och så tar det tre sekunder och en middag och så ser det ut som om en smutsig orkan dragit fram. Jag som inte ens är särskilt pedantisk kan inte låta bli att undra hur det kommer att se ut här hemma när vi har två små nedskräperskor.

Det var iallafall otroligt skönt att komma hem igår och det kändes så bra att vara hela familjen igen. Olivia hostar fortfarande, idag två gånger så att hon kräktes ned hela sängen (och mitt och sitt hår), men det är tydligen bra att hon får upp slemmet. Vi har fått order om att vistas utomhus så mycket vi kan, så idag var vi hela familjen i parken i flera timmar, trots att det var rätt ruggigt. Men vi mötte upp Lina och Alma och hade en riktigt trevlig dag!

.

Tjoho

Fick precis beskedet att RS-provet var negativt och att vi får åka hem nu! Det var tydligen "bara" en luftvägsinfektion och det känns jätteskönt. Även om det ju inte förändrar att hon varit dålig och att jag är väldigt glad att vi åkte in när vi gjorde. Men det ska bli skönt att komma hem.

Tack för alla kommentarer och sms, de har värmt! Nu ska vi hem och kurera vår lilla oliv.

.

Idag kom Johan och Nadia och hälsade på igen!

Pappan var lite trött eftersom storasyster har hosta och hållt sig själv och fadern vaken till två. Och sen vaknat klockan sex.

Kul i sjukhussängen (jag ser ju inte klok ut...)

Nadia fick en glass av en snäll sjuksyrra

Mmmmmmm!

Mamma smaka!

Världens finaste lilla oliv. Hoppas du blir frisk snart, mitt hjärta!

Gårdagen i bilder

Liten tjej i stor sjukhussäng

Lille skrutt bara sover och sover...

Vi tog en promenad


Blåsippan ute i backarna står...

En rökbusskur! Varför finns det så många rökställen runt ett sjukhus? Man tycker ju att sjukvårdspersonal borde veta bättre...

Förlossningsavdelningen. På den där gatubrunnen stod jag och kräktes för nästan exakt tre veckor sen...

Onsdagsmorgon in the hospital

Ännu en sjukhusmorgon. Jag tog massa bilder igår som jag tänkte lägga upp men bland alla instruktioner glömde Johan sladden, så ni får föreställa er oss här i rummet och på promenad. Natten var helt ok, vår lilla O sover som en prinsessa nattetid och bara vaknar och gnyr lite när hon är hungrig. Inatt skedde detta första gången klockan fyra, så jag klagar inte. Har fortfarande knappt hört henne gråta, vet inte om hon är såhär snäll eller om det beror på sjukdomstillståndet... Däremot blev vi ju väckta av sjuksköterskan som kom med inhalatorn några gånger, men vi sov båda djupt och vaknade knappt.

Vid ronden imorse kom tant doktor som talar som om jag vore lätt förståndshandikappad, och sade att vi ska invänta testresultatet för att se om det är RS eller inte. Är det inte det, finns det inget som hindrar att vi åker hem idag, annars skulle vi ta en diskussion. Saken är ju den att Nadia blivit sjuk också så egentligen vet jag inte om det kanske vore bäst för Olivia att stanna här lite till för att inte bli mera sjuk. Men jag vill ju hem och ta hand om resten av familjen! Hade det inte varit för Nadia hade jag inte haft så mycket emot att stanna här, faktum är att det är ganska rofyllt. Känner mig inte alls rastlös som jag trodde att jag skulle. Olivia sover mest och jag dricker kaffe vid fönstret, surfar, bloggar (duh), läser, kollar på tv... Trodde jag skulle sova lite mer men har inte riktigt ro. Dessutom kommer det ju sjuksköterskor in titt som tätt. Men nu ska jag krypa ned och lägga mig bredvid lilltjejen en stund.

.

Sjukhustankar

Här finns gott om tid att både skriva och tänka. Johan och Nadia var förbi idag och kom med lunch, choklad, skvallertidning och datorn. Mina älsklingar, mest av allt saknar jag dem. Hade vi inte haft Nadia hade jag propsat på att både Johan och jag skulle få stanna kvar här, och hade jag inte ammat hade jag växlat med Johan och turats om att vara hemma och här. För trots att det kanske vore mest logiskt om jag var orolig över Olivia, känner jag mest av allt ett litet gnagande dåligt samvete över Nadia. Jag kände det redan innan över hela det faktumet att hon tvingades bli storasyster så snabbt och inte fick ha oss för sig själv längre, och just nu över att jag inte kan vara där med henne utan att allt hela tiden behöver vara turbulent och annorlunda. Ja, jag VET att tjejerna kommer att ha massa glädje över att ha varandra när de växer upp, och jag vet lika väl att Nadia har det jättebra med sin pappa, men jag önskar att jag lite mer kunde vara där för henne just nu. Det märks så tydligt att hon reagerar på all förändring och jag vill ge henne all den trygghet och moderliga närhet jag kan. Men samtidigt vet jag ju att jag måste vara här med Olivia just nu, och att det fina med att vara två föräldrar är bland annat att man kan dela på sig såhär och ägna sig åt varsitt barn.

Ungefär här ringde Johan och sa att Pia skulle stanna hos den sovande Nadia och att han skulle komma och vara med mig ikväll. Alla negativa tankar försvann bara genom det samtalet och när han sen kom kändes det så mysigt. Det var precis vad jag behövde.

Olivia känns lite bättre tycker jag. Hon andas lite lättare och är lite mer vaken. Fortfarande har vi inte fått resultatet från RS-testet, men egentligen spelar det ingen roll, behandlingen är densamma oavsett. Så hon fortsätts inhaleras med koksalt var tredje timme och har sin läskiga hosta som hon inte en enda gång lyckats fira av när det varit sjukvårdspersonal i rummet. Men det skär i mig varje gång för det märks så tydligt hur jobbigt hon har det. Mina små tjejer då, jag skulle så gärna ge upp min egen hälsa för att få se dem friska och lyckliga.

.

På sjukhuset

RS. En elak virussjukdom som många vuxna och småbarn får utan att märka av det mer än som en förkylning, men som för spädbarn sätter sig på luftvägarna och kan bli riktigt allvarligt. Alla nyblivna föräldrars mardröm och anledningen till att man håller sina nykläcktingar på avstånd från snoriga dagisbarn så länge man bara kan. Bara det att har man en liten snorgärs hemma är det inte så lätt...

Nadia drog på sig en dunderförkylning ungefär samtidigt som vi kom hem från BB med Olivia. Det tog några dagar, sedan rann även Olivias näsa och vi har jobbat hårt med näsdroppar och snorsug. Veckorna gick och inne på sin tredje vecka fick lilla O förutom tilltagande snorighet även en läskig hosta och svårt att andas. Det skar i mig varje gång hela hennes lilla kropp riste till i en hostattack och jag kunde knappt sova på natten eftersom jag låg och lyssnade på om hon andades. Detta inträffade under påsken ute på Ljusterö och trots att Vårdupplysningen rådde oss att ta oss in till Norrtälje sjukhus så snabbt som möjligt, bedömde vi risken med att åka utan bilbarnstol och det logistiskt omöjliga i det hela projektet som större och bestämde oss för att vänta tills vi kom tillbaka till stan igen. Så vi tog båten som planerat på Annandagen och så fort vi kom hem lämpade vi av Nadia till min mamma som kommit för att vara barnvakt, och hoppade på bussen hit till Karolinska.

På Astrid Lindgren blev Olivia med en gång undersökt av sjuksköterskor och sen fick vi ett eget rum att vänta i, för att inte behöva sitta ute bland magsjuklingar och annat. Vi behövde inte vänta så länge på en överläkare, de verkar prioritera småttingar av Olivias storlek. Efter lite tester, blodprov och adrenalininhalering bestämde läkaren att de ville behålla oss över natten för observation. Alla sjuksystrarna har sagt att hon har typiska RS-symptom med bubbligt slem runt munnen och en bröstkorg som dras in när hon andas. De tog ett RS-prov som visade negativt, men sade att det ofta kan göra det i början av sjukdomstiden, så just nu sitter vi och väntar på resultatet av ett andra prov. Vi fick nämligen ett rum och Johan fick åka hem till Nadia medan Olivia och jag blivit väckta varannan timme inatt för att hon skulle få hjälp att andas genom inhalering av adrenalin och koksalt. Det verkar ge effekt, hon andas inte lika tungt längre men verkar fortfarande rätt utslagen och bara sover och sover. Vi ska stanna iallafall en natt till och även om jag känner att jag fått nog av sjukhus för ett tag, känns det tryggt att vara i goda händer här och alla är så fantastiskt hjälpsamma och gulliga.

Nu håller vi tummarna för att testet var negativt (får svar om ett par timmar) och att vi kan få komma hem imorgon. Ska nog ta och krypa ned till min lilla sjukling en stund och se om mamman kan få sova lite också.

.

Parkdagar

Idag börjar Johan jobba igen och vår lilla smekmånad är över. Fast det blir en mjukstart, dels jobbar han ju halvtid hemifrån till och med hösten, och dels inleds det ju med påsk vilket innebär en normal halvdag idag och en halv halvdag imorgon, innan lite påskledigt. Hittills går det bra med tjejerna på egen hand, för Nadia sover och Olivia ligger bredvid mig i sin lilla korg och bökar lite.

Idag är jag glad för äntligen ska jag få visa upp mina döttrar för den återstoden av min familj som ännu inte sett henne. Mamma kom igår kväll hem från Israel efter tre månaders bortavaro och jag längtar längtar efter att hon ska dyka upp här framåt dagen. Och imorgon kommer Felix från Oslo och jag längtar efter min bror! Han är så fantastisk med Nadia och det ska bli kul att visa upp nästa lilla tjej också. Idag vaknade vi upp till en mulen himmel. Typiskt, för nu har man ju nästan vant sig vid solsken och blå himmel. Vi har haft så fantastiskt sköna dagar Olivias första tid och hängt i parken dagarna i ända. Här kommer lite bilder!

Amning

Trots att det var så nyligen jag satt här uppuffad bakom amningskudden i soffan, med vatten inom räckhåll och en liten hårt sugande bebis på tutten, hade jag faktiskt glömt. Glömt hur en sån där liten kan vara hungrig precis hela tiden och hur många timmar man tillbringar per dag med att mata och mata."Hur kan hon vara hungrig igen, hon åt ju just!?" är ett uttryck som ringer välbekant i öronen på mig. Jag hade också glömt hur jäkla ont det gör i början och hur det ilar i hela kroppen när hon suger tag första sugen innan man vant sig. Och hur blöta och fläckiga kläder och lakan blir när mjölken sprutar åt alla håll. Och glömt den där sköna knarklooken bebisen får när hon äntligen får i sig de första dropparna och kommer in i ett sugstim där ögonen stängs halvvägs och det otåliga bökandet och hackandet upphör. Och lugnet som infinner sig när man sitter där och ändå inte kan göra nåt annat än att beskåda sin bebis perfekta lilla öra, eller pilla på de små söta tårna, eller läsa en tidning vid sidan om. Och så fäller man ihop paketet när den lilla somnat vid bröstet och går och gör någonting annat, men snart sitter man där igen.

Den här gången har jag dock investerat i en elektrisk bröstpump. Vi ska vänta några veckor med att börja med flaska, tills amningen är helt etablerad, men sen ska vi dela på matningen lite mer och även kunna ha barnvakt trots att jag ammar. Har ju några sköna bröllop i sommar jag tänkte försöka vara barnfri på, och trots att det visst är mysigt att amma, längtar jag tills vi kan börja dela även på matningen av Olivia.

.

Sköna dagar

Sköna, sköna dagar har vi just nu. Det är så fantastiskt lyxigt att vara hemma båda två, och parat med detta fantastiska vårväder har vi det så himla härligt. Det är inte riktigt som förra gången vi fick barn, då huset var fullt av besök dagarna i ända och vi nästan fick ha ett schema. Med andra barnet är intresset lite mindre, men det gör liksom inget, vi har ju varandra att ta hand om nu. Olivia är en liten pärla, så lugn och fin och mest bara sover och äter. Ibland är hon vaken och då ligger hon och tittar på en med stora blå kloka ögon. Tänk att jag skulle få en blåögd dotter! Får se om det varar. Nadia är det full fart på fortfarande, men hon har faktiskt på nolltid vant sig vid babyskrik och de senaste nätterna har hon inte ens vaknat till när lillasyster signalerar matdags.

Igår packade vi ihop familjen vid lunchtid och lämnade lägenheten till vår gulliga städerska Asha att dammsanera. Det sista vi packade ned var vår kylda flaska skumpa som vi tänkte avnjuta tillsammans med två tjejer som har vett att uppskatta sådana; Åsa och Maria. Så vi anlände storstilat till Åsa och signalerade till allas glädje att temat för dagen var champagnelunch. Så vi handlade lite mat och intog skumpan medan Nadia skrämde John och Olivia låg och snusade i mjukliften. Kände mig alldeles bekväm med att amma med ett champagneglas i handen (tack Livsmedelsverket!) och njöt av den sköna känslan då bubblorna spred sig genom kroppen. Sen gick vi hemåt i vårsolen och kom hem till en alldeles skinande lägenhet. Det var en alltigenom lyxig dag!

På kvällen kom dels vår gulliga BVC-tant på hembesök och sen Linda och Ingrid. Jättemysigt!
Imorse kom Hanna och Astrid och åt våfflor med oss och sen gick vi tjejer ut i parken och de små somnade innan vi ens hunnit fram så vi bytte lekplaner mot fika i lugn och ro... Men Nadia vaknade förstås ganska snabbt och Hanna skulle vidare, så vi gick till sandlådan och efter en stund kom Johan. Nadias overall hade vi bytt ut mot fleece och galonisar och hon hade lite lättare att röra sig. Hela sandlådan såg dock precis likadana ut i sina Polarn o Pyret-fleecar... Vi hängde i parken ett bra tag, det är visst vårt nya nöje, och sen gick vi hem för att farmor skulle komma. Både min och småtjejernas. Mysig eftermiddag med solen lysandes in genom våra strimmiga fönster.

.