Tid

Tiden räcker inte till. Ständigt registrerar jag saker som behöver tas itu med; ett sandlådegrusigt golv som behöver dammsugas, diskmaskin som behöver tömmas, leksaker som behöver plockas, släktingar som borde ringas, köksbänk som behöver slipas och oljas, ett blogginlägg som behöver skrivas, en hylla som behöver skruvas i... och så vidare. Så många borden. Och så mycket jag vill. Men mina händer är fulla jämt. Med två små barn är de tillfällen då man inte har en i famnen och en hängandes i byxbenen nästan obefintliga. Redan när vi bara hade ett tyckte jag att det var så mycket som inte hanns med, men då kunde man iallafall dela på sig för att få en barnfri stund. Nu har man alltid minst ett barn och det finns liksom ingen tid alls över. Man blir snabbt mästare på att göra saker med en hand. Jag noterar hur tiden fått ett helt annat värde, en ledig ensam halvtimme är en sällsynt LYX. Jag tror jag måste försöka sänka ambitionsnivån ett snäpp men det är inte så lätt..

Samtidigt är det så mycket kul också och oavsett så ser jag denna tid som en investering. Vi biter ihop och kämpar oss igenom vardagspysslet och njuter av roliga och jobbiga stunder för vi är en familj och kommer alltid att kunna njuta av det stora i det.

Olivia har vuxit mycket den här månaden som snart gått. Hon har vecklat ut den lilla spädbarnskroppen och blivit mycket mer medveten om världen utanför. Hon blir mer och mer olik sin storasyster till utseendet. De blå ögonen är vakna och kontaktbara och hon registrerar sin omvärld lite mer. Vikten närmar sig 4-kilosstrecket och hon har alltså gått upp 700 gram på knappt 4 veckor. Ansiktet har fått små föga klädsamma plitor, vilket tyder på att talgkörteln fungerar. Hon hostar mer nu tycker jag, men är piggare och jag hoppas att hostan betyder att slemmet kommer upp och att hon är på bättringsvägen. Ska fråga på BVC idag. (Det slutade med att vi hamnade på akuten på Astrid Lindgren igen. Men sjuksköterskan gjorde efter kontrollen bedömningen att det inte var någon fara och eftersom det var megaköer så bestämde jag mig för att åka hem igen)

Nadia har blivit så stor. Inte bara i förhållande till lillasyster, utan jämfört med sig själv. Tänk att man kan utvecklas så på ett år. Hon förstår nästan allt man säger känns det som. Hon älskar att hjälpa till och favoritsysselsättningen är att kasta Olivias använda blöjor i soporna. Hon kan själv gå och hämta papper och snyta sig på uppmaning. Däremot kan hon inte alltid uttrycka sin egen vilja och det gör henne enormt frustrerad när vi inte förstår alla hennes "bäh", "bah", "mäh" och "mah". Och hon leker och basar runt i ett tempo som gör mig andfådd. Hon äter all mat utom barnmat. Favoriten är att sitta med oss och äta precis samma mat som vi. Hon äter själv nu och även om det mesta hamnar på golvet och i haklappen och händerna används som hjälp, känns det som ett stort framsteg. Vi har helt hoppat över falukorv och köttbullar, fiskpinnar vet hon inte ens vad det är, eftersom hon tydligen föredrar rökt lax och lammstek. På sjukhuset hade Johan glömt barnmat så då fick hon äta av vår thaikyckling. Den var stark och hon fräste lite men åt med god aptit. Duktiga lilla tjej! Duktig (vilket förövrigt är ett ord vi försöker undvika att använda) så länge hon får bestämma själv. För hon har en vilja av stål och bryter ihop vid motgångar och mothugg. Det är intensiva dagar här hemma, och öppna förskolan och parken har blivit en daglig nödvändighet för oss alla.

Världens finaste tjejer!