Här finns gott om tid att både skriva och tänka. Johan och Nadia var förbi idag och kom med lunch, choklad, skvallertidning och datorn. Mina älsklingar, mest av allt saknar jag dem. Hade vi inte haft Nadia hade jag propsat på att både Johan och jag skulle få stanna kvar här, och hade jag inte ammat hade jag växlat med Johan och turats om att vara hemma och här. För trots att det kanske vore mest logiskt om jag var orolig över Olivia, känner jag mest av allt ett litet gnagande dåligt samvete över Nadia. Jag kände det redan innan över hela det faktumet att hon tvingades bli storasyster så snabbt och inte fick ha oss för sig själv längre, och just nu över att jag inte kan vara där med henne utan att allt hela tiden behöver vara turbulent och annorlunda. Ja, jag VET att tjejerna kommer att ha massa glädje över att ha varandra när de växer upp, och jag vet lika väl att Nadia har det jättebra med sin pappa, men jag önskar att jag lite mer kunde vara där för henne just nu. Det märks så tydligt att hon reagerar på all förändring och jag vill ge henne all den trygghet och moderliga närhet jag kan. Men samtidigt vet jag ju att jag måste vara här med Olivia just nu, och att det fina med att vara två föräldrar är bland annat att man kan dela på sig såhär och ägna sig åt varsitt barn.
Ungefär här ringde Johan och sa att Pia skulle stanna hos den sovande Nadia och att han skulle komma och vara med mig ikväll. Alla negativa tankar försvann bara genom det samtalet och när han sen kom kändes det så mysigt. Det var precis vad jag behövde.
Olivia känns lite bättre tycker jag. Hon andas lite lättare och är lite mer vaken. Fortfarande har vi inte fått resultatet från RS-testet, men egentligen spelar det ingen roll, behandlingen är densamma oavsett. Så hon fortsätts inhaleras med koksalt var tredje timme och har sin läskiga hosta som hon inte en enda gång lyckats fira av när det varit sjukvårdspersonal i rummet. Men det skär i mig varje gång för det märks så tydligt hur jobbigt hon har det. Mina små tjejer då, jag skulle så gärna ge upp min egen hälsa för att få se dem friska och lyckliga.
.
2 kommentarer:
Kändes bra att kunna stanna hos Nadia så att du fick lite sällskap. Jag vet hur eländig man kan känna sig när man inte får vara där man vill. Hoppas lilla plutten snart blir bättre och att ni får komma hem snart.
Stor kram till er båda!
/faster
Jag förstår dig absolut Julia ... det är supersvårt att se sina barn sjuka .
Men ni är så starka och det kommer gå utmärkt !
Pussa på Nadia och Olivia
och ta hand om er
Skicka en kommentar