Det bultar och det bankar

Nu har den lille rackaren börjat röra på sig, så att till och med Johan kunde känna det utifrån. Första sparken kom en tidig morgon när jag låg i sängen. Det känns som folk brukar säga som en sprattlande fisk, fast kanske mer som snärten av dess fena. Poff, sa Ärtan. Heeej! sa mamman. Sedan dess tror jag att allt som känns är sparkar, fast jag vet inte om det kanske bara är gaser ibland. Häftigt är det iallafall, att det i min mage bor någon som kan sparkas.

Imorse var vi hos barnmorskan också, och fick lyssna på hjärtljuden. Först lät det mest som någonting under vatten, med ett högt brusande som inte kom från bebisen, tills den gjorde en volt och hjärtat landade under barnmorskans mätgrej. Boink boink boink i snabb takt tog över och överröstade allt i rummet. Häftigt!!!

En annan riktigt cool grej, det är att bebisen nu kan känna smekningar och beröring utifrån. Vi försöker klappa på magen så mycket vi kan, och jag pratar med min bebis när den är vaken. Johan brukar också sticka ned huvudet och säga "Hej Ärtan, det är pappa som pratar". I lördags kväll skulle han gå igenom gitarriff med lilla Ärtan, men då sov hon trots hög musik, så det blev bara en kort genomgång. Jag kan känna (inbillar jag mig...) när den vaknar och brukar säga godmorgon. Jag försöker allmänt att vara en så fin och harmonisk människa som möjligt, för att ge mitt barn den bästa starten på livet som går. Det är inte så svårt när man känner sig glad och harmonisk i ett kärleksfyllt liv.

Halvvägs

Idag går jag in i vecka 20, och vi är halvvägs igenom graviditeten. Samtidigt som dessa 5 månader gått snabbt, har tiden gått oändligt långsamt. Det känns som en evighet sedan jag gjorde gravtestet och berättade för Johan i Humlan, som en annan livstid när vi var i Italien och jag mådde bra men kände mig så konstig. Samtidigt känns det ofattbart att pyret där inne är halvfärdigt eller faktiskt egentligen skulle klara sig utanför min kropp om bara ett par månader. Men förhoppningsvis får den ligga och växa till sig tiden ut, så att mamma kan fokusera på flytt, inredning och allmänt nesting. Eftersom jag egentligen i tanken redan flyttat ur min lägenhet, består mitt nestande just nu av något slags mentalt bakande. Jag går omkring och är konstant sugen på olika bakverk (denna vecka banankaka och kolapaj...mmmm....), men lyckas hittills nöja mig med bakporr i form av att bläddra i mattidningar. Betydligt mer hälsosamt än den verkliga versionen!

Ärtan 17 veckor, 5 dagar

Sress och kärlek

Efter en helvetesvecka av stress och nervositet inför en sviktande budgivning, är min lägenhet äntligen såld. Och även om jag kanske kunde fått mer för den för någon månad sen och möjligen även om jag väntat någon månad, känner jag mig nöjd med priset och framförallt över att äntligen få andas ut. Vi är verkligen inga lägenhetshajar jag och min man. Köpte när det var som dyrast och säljer nu när det är på nedgång. Men vi är iallafall överens om vad som är viktigt i livet, och det har inte så mycket med siffror att göra.

Folk som inte känner mig tillräckligt väl, utan bara vet att jag är barnkär, brukar säga "Åh nu är du väl glad över att du ska få barn". Nej. Jag är inte glad över att jag ska ha barn. Jag är glad över att jag ska ha barn med Johan. Jag känner mig in i märgen lyckligt lottad över att funnit min själsfrände och kärlek, och att få bilda familj med honom. Jag är glad äver att få vårt barn! Det är inte ett allmäntillstånd, det är vår relation som gör mig så in i vassen lycklig. Nu när jag äntligen kan sluta tänka siffor och fokusera på min fina man och vårt spirande frö.