Tagen

Kriget i Syrien, bilden på den drunknade pojken, alla mängder med människor på flykt, tårgasattacker i Ungern på flyende människor och barn.. Allt detta har berört mig och miljontals människor de senaste veckorna, och det har varit värmande att se hur engagemanget flödat genom Europa (med vissa dystra undantag). Jag har fällt tårar kring bilder på den lille pojken, kring filmer där flyktingar välkomnas på tågstationer, eller där tvärtom dränkts i tårgas, men jag erkänner: ingenting drabbade mig såsom en text på Facebook i fredags morse. Det handlar inte om miljoner människor på flykt, eller om en tragik av gigantisk storlek, utan ”bara” en sorglig händelse som drabbade ett enda barn och en enda familj. Men någonting jag kunde identifiera mig med direkt, någonting som personifierade en av mitt livs största rädslor.

Jag läste att en bekant gått förbi Tegnérlunden på torsdagkvällen. Han hade varit på väg hem från jobbet och hört skrik som av en människa som höll på att bli galen. När han närmade sig såg han en folksamling på gatan. Han gick inte fram men förstod att det låg ett barn i mitten av skaran och att barnet fallit från ett fönster. Skriken kom från en förälder. Senare visade det sig att en treåring ramlat från ett fönster på fjärde våningen och dött. Orden jag läste sjönk in i mig och spred sig i en rysning ut i fingrar och tår. Det gjorde fysiskt ont i hela min kropp bara vid tanken. Allt annat kändes meningslöst, jag gick på möten och åkte taxi, gjorde medierekommendationer och drack kaffe, men kunde bara tänka på den lilla pojken. Jag tänkte på hans föräldrar. Hur de bor bara några kvarter från oss. Hur deras barn kanske gått på samma dagis som våra. Vad gör de just nu? Hur mår de? Hur överlever man?? Hela helgen tänkte jag på det. På hur livet kan ändras på en sekund.

Att få barn medför den gigantiska rädslan att någonting ska hända dem. Vetskapen att  livet kan förstöras för alltid på ett ögonblick. Insikten av hur enormt sårbar man är och att lyckan bara är till låns. Det är så vettvilligt att man nästan inte står ut med att tänka på det. Man kan inte gå runt med den rädslan i kroppen hela tiden, man skulle bli galen och barnen skulle bli fångar om man aldrig vågade ge dem något svängrum.  Jag tänkte på hur man borde utnyttja varenda sekund man har, krama ihjäl sina barn varje sekund, men också hur man inte kan leva som att varje dag var den sista. Det går ju inte. Man kan inte sluta skrika på sina barn och bara njuta av dem, hur mycket man än älskar dem. Det är inte realistiskt. Däremot är det kanske nyttigt att ibland få upp ögonen och inse hur mycket av värde man har, vilken tur man har, och vara lite ödmjuk för det.

Men när en kollega idag kommer fram till mig och berättar att hennes vän bor granne med familjen, hur vännen var hemma men stoppades av polisen från att gå ut. Och hur hon berättar att tydligen satt pappan hemma och jobbade och märkte inte att barnet föll ut, förrän han hörde skriken från folk nedifrån gatan. Då kryper det i hela min kropp igen, då krymper min värld igen och mina perspektiv blir små, och jag drabbas återigen av insikten av att det kunde varit jag, det kunde varit vi. Och mitt i den eländigaste rädslan så blir jag så egoistiskt lättad över att det inte var det, samtidigt som min empati till denna familj bara väller över. Jag vill trösta dem och krama dem och säga att jag förstår att ingenting kan vara värre. Men jag förstår ju inte, vill inte förstå och hoppas att jag aldrig någonsin kommer att behöva förstå just det.   

Tiden går

Alltså jäklar vad snabbt tiden går! Är det åldern? Hösten? Tempot? En kombo? Redan fredag och snart helg igen, fast det ju precis var måndag...

Den senaste månadens värme har verkligen varit välbehövlig. Jag känner inte alls samma ångest inför hösten efter dessa sköna veckor. Vinter och snö och ruggigt slask är jag dock inte det minsta sugen på. Funderar på att investera i en riktigt snygg och varm vinterjacka i år om jag kan hitta en. Några tips?!

Hursomhelst. Denna vecka inledde jag med ganska hård träning på måndagen, trots att jag hade lite ont i halsen på söndagen. Det borde jag inte ha gjort, blev tokförkyld direkt och har känt mig rätt hängig hela veckan. Har gått genom olika faser av hosta, huvudvärk och halsont. Men har kämpat på ändå för på jobbet är det full fart och faktiskt riktigt roligt.

Jag tycker att man märker även på barnen, och framförallt de små (Elias alltså...) att de blir tröttare i slutet av veckan. Egentligen är det rätt sjukt det där att man bara tillbringar de korta gnälliga kvällarna med sina sötungar och att de är med någon annan hela dagarna... Men det finns ju inget alternativ som jag ser det. Och skönt är att Elias verkar trivs så bra på dagis, även fast det är nytt och jag själv inte tycker att det verkar så bra som jag hade hoppats på. Hade hoppats att de skulle vara ute lite mer men vissa dagar är de bara inomhus. Men Elias är alltid glad och aldrig ledsen när man lämnar och det är otroligt skönt i mammahjärtat.

Jag hade lite andra saker jag hade tänkt skriva. Tror jag. Men jag kan inte minnas någon av dem. Mer än att Olivia ska börja cirkusskola på söndag, det tror jag passar henne jättebra! Och att Elias är så söt när han tittar på en och frågar "E bja, mamma?" ("Är det bra, mamma?"). Så himla gulligt!

Ja ha leoa

Efter Elias födelsedag verkar han tycka att sjungandet avtagit i en oroväckande takt, för den sång som nu beställs både till godnattsång och när han ska borsta tänderna är: "ja ha leoa". Lite lustigt är det när man vaknar till på natten och hör Johan stå och sjunga födelsedagssånger inifrån Elias rum... 

Lille skejtaren

Dagens vego

Jättegoda linsbiffar! Hela kombon från receptet var verkligen lyckat (men det tyckte inte barnen som fick prinskorv...). Men lite för mycket salt i biffarna tyckte jag, skulle nog ta typ hälften nästa gång.

Här är receptet: 

http://www.vardagspuls.se/mat--recept/middag1/roda-linsbiffar-med-morotstzatziki-och-ruccolapotatis/

Elias födelsedag

I dagarna två har vi firat vår lille skrutt! Först med kalas på gården på söndagen.. Fördelen med att ha små barn är ju att man själv kan välja vilka man vill bjuda, tids nog vet man ju att man måste dras med en massa okända förskolebarn. 

På väg ut med dekorationerna...

Bänkad vid tårtan

Största hitten var ändå Fischer Price-garaget som vi fick av Hannas (och vi hade inte mindre än TRE Hanna B på kalaset!)  Axel som godmodigt skänkte sitt urvuxna garage mot en liten kontant ersättning.

Det var inte fullt så varmt och skönt som de två tidigare födelsedagarna men ändå otroligt skönt att kunna vara utomhus och man blir inte alls lika sonkad efteråt. Bara lite...

Elias och Bruno kollar tårtan (som inte syns i bild...)

Efter ett par timmar blev det lite ruggigt och vi tog hissen upp och vännerna avvek. Då vidtog lite släktkalas och farmor, pappa och Titti anslöt. Stella var kvar en stund till men jag tog tyvärr inget kort på henne. Så härligt att ha henne där då, denna naturkraft till människa!

Från gammelfarmor fick Elias supercoola katt-tights och en rosa t-shirt.

"Akward family photo" del 319. Olivia ruttnade och gick och satt sig i soffan och surade efter att ha fått en armbåge i skallen.

Sen när de andra avvek så var vi ändå rätt möra... Jag vet inte om det är sockret eller all anspänning men man blir ju alltid helt slut av de där kalasen, även om vi inte hade massa vilda barn där (thank God). Vi lagade spenat- och ricottacanellonis till middag men Nadia sa att hon var lite illamående och åt nästan inget. När vi lagt barnen började vi kolla på nåt på tv men jag somnade som en stock..

...bara för att vakna några timmar senare av kräkljud. Man har ju utvecklat världens radar för de där ljuden med åren. Vi rusade (jag helt nyvaken och omtöcknad) in i Nadias rum och där hade hon kräkts ned hela sängen och stod inne på toaletten och försökte torka av sig. Lilla gumman. Vi bytte lakan, torkade och tvättade av henne, duschade av lakanen och så in i tvättmaskinen... Bara för att en halvtimme senare springa dit igen när hon kräkts ned allt en gång till. Hinken vi hade gett henne var alldeles för liten så den lyckades hon inte pricka i sömnen. Nu blev det en ny omgång lakan och den stora skurhinken samt handduk över kudden. Hon kräktes två gånger till på natten men då i hinken och sen kunde vi äntligen somna.

Men jag kände mig lite illamående jag med, och visste inte om det bara var av allt kräks. Sov dåligt och låg och kämpade emot illamåendet, eftersom jag avskyr att kräkas. Men vid fyrasnåret tvingades jag ge upp och se den där spenaten komma upp igen. Dålig kräkmat, helt klart. Blä. Jag var helt sonkad nästa dag och Nadia och jag stannade hemma.

Stackars Elias blev firad av ett hängigt litet gäng, vet inte om det var därför han var så sur på sin födelsedag...

Först ville han inte ens komma upp ur sängen utan bara låg där och blängde medan ljusen på tårtan brann allt lägre.

Systrarna väntade tålmodigt...

...och gav sen ett av de paket de  hade köpt dagen innan. Pippis pappa med skattkista och Herr Nilsson från Olivia, och Pippi som cirkusprinsessa med häst från Nadia.

Han öppnade motvilligt.

Från Johan och mig fick han förutom lite begagnade leksaker från källaren en alldeles ny springcykel som Johan lite halvnaken monterade.

Det gick jättebra att cykla. Ehum. Vi visste att han skulle vara lite liten för den men den blir bra efter vintern.

Vi åt ingen tårta på morgonen eftersom alla mådde så risigt men på kvällen tog vi fram den igen och sjöng och då ville han även blåsa ut ljusen. Själv gick han runt och sjöng "Ja må Oliwia" (hans version av Ja må ha leva) hela dagen efter att de sjungit även på dagis. Gulleplutt, så härligt att vi har denna fina lilla tvååring!

Och med det så blir det en liten tillbakablick från Timehop-appen (lyckas inte beskära bilderna så ha överseende med de svarta kanterna..). För exakt ett år sen:

...var detta min Facbook-bild

...sov Johan och en liten nyfödd Elias gott medan den nyförlösta mamman ägnade sig åt att vrålkräkas och må piss

...såg han ut såhär. Jag ser nästan inga likheter, förutom just på denna bild!

Första mötet med systrarna

Som ju genast började bråka om honom. Ingenting nytt där...

Snart två

Detta inlägg skrev jag i lördags men ibland publicerar inte blogg-appen och man märker det inte förrän nästa gång man går in... 

Imorgon fyller Elias två år. Nu hade det varit på sin plats att förfasas över hur snabbt tiden går, få lite bebisnostalgi och kanske kombinera det med lite åldersnoja. Men jag måste erkänna att jag tycker att det är rätt skönt att barnen blir större och livet lite lite lättare. Igår lämnade jag Nadia hos en klasskompis som bara har storasyskon i gymnasieåldern och tänkte att Gud så skönt att ha en sjuåring som yngsta barn...

Medan Nadia var hos Paulina tog Johan Elias och gick på någon food truck-festival på Djurgården. Han och vår kompis Joel driver ju siten hittatrucken.se så de var lite halvt på jobb. Under tiden passade Olivia och jag på att baka lite till Elias kalas idag. Det blev schackrutor och kolakakor, fast Oliven tröttnade efter några minuter och kollade iPad istället. Jag hade tänkt baka en tårta också men mjölet var slut. Och faktum var att jag fick en hel prinsesstårta på jobbet i fredags så det kanske får räcka med den... Får täcks över "Hela Sverige bakar"-trycket (den kom från TV4) med hallon och hoppas på att den fortfarande är god. 

När kakbaket var avklarat gick Oliven och jag ned på stan. Jag ville kolla lite hsötkläder men hon blev uttråkad i alla affärer som inte hade barnkläder, så vi slutade på HM. Där fick hon en kjol, T-shirt och diadem (men INTE) ett par vidriga Froststövlar och jag köpte tre stickade tröjor. Sen köpte jag ett par jeans på Gina Tricot också, där köper jag alla mins jeans, men när jag kom hem och provade dem satt de lite väl tight. Väljer att tro att de gjort om storlekarna eftersom mina förra i samma storlek fortfarande passar. 

Färgglad och mönstrig som alltid. 

Sen mötte vi upp Johan och Elias, köpte två par jeans till Johan och sen hemåt. Olivia och jag stannade och fikade på vägen, eftersom jag lovat henne, och sen hämtade vi Nadia. 

Hem och landa lite men sen hade jag bestämt med vår tidigare granne Mia att  åka och hälsa på dem i Nacka, eftersom Johan ändå skulle bort på kvällen. Jag hade tänkt lite sen eftermiddag men klockan var nästan sex innan vi kom iväg och sen hamnade till råga på allt i bilköer och avstängningar efter halvmaraton som hade gått tidigare på dagen. Jag visste ju om den, men hade inte en tanke på att den skulle påverka oss. Jag var såå redo att vända om men barnen ville så gärna åka så jag bet ihop och hittade en alternativ väg genom Södra länken. 

Hos Mia och Krille åt vi pizza och hade det trevligt, och barnen jagades, brottades och kollade på iPad. Vid åtta blev Elias gnällig, han hade bara sovit 45 min i vagnen (hemma kan han sova upp till tre timmar!), så då åkte vi hem. Allt gick jättebra och barnen var så samarbetsvilliga som de kan vara när man har lite tur. 

Jag vaknade för andra natten i rad klockan ett när väckarklockan ringde, Elias hade varit där och fingrat och vi hade glömt åtgärda det -suck! Somnade inte om förrän två när Johan kom hem och vaknade redan klockan sex av mig själv... Idag står fix och plock inför kalas på agendan och jag hoppas att vädret är med oss så att vi kan ha kalaset utomhus på gården. 

Bråk och fasta

Jag hade tänkt skriva om helgen, men nu är det ju snart helg igen... Och jag hoppas att den blir bättre än den förra. För den förra präglades mest av bråk. Olivia har en låååång och asjobbig fas där hon blir arg direkt för minsta lilla, är otrevlig för det mesta och skriker som en vettvilling när hon blir riktigt arg, vilket är lite för ofta. Eller ganska mycket för ofta. Det kulminerade i lördags när vi skulle iväg på 2-årskalas för Johans kusins barn, och slutade med att hon blev av med lördagsgodiset både förra veckan och denna. Klyschigt, men man har ju inte så många medel att ta till...

Veckan har ändå förflutit ganska bra, även om lilla fröken kan vara makalöst tjurig ibland. Vi försöker minimera bråken om städning i veckorna men man blir ju helt uppgiven när de motvilligt städat hela dagen och sen vänder upp och ner på rummet på en minut igen. Både Nadia och Elias har turligt nog hållt sig på ganska gott humör, som alltid går de där bråkfaserna i omgångar mellan barnen. 

Denna vecka har jag för att ytterligare maxa det goda humöret även påbörjat en periodisk fasta. Egentligen avskyr jag allt sånt och tycker att man ska få äta vad katten man vill, men jag har unnat mig lite väl mycket nu och fått mig ett gäng väldigt missprydande kilon senaste månaderna, så jag kände att det var dags att göra någonting. Bara pallar inte att ladda upp med en ny omgång kolhydratsfritt, som är det som funkar bäst för mig, så därför tänkte jag testa någonting nytt. Så nu kör jag 16:8, vilket innebär att man äter 8 timmar (ej non stop... :)) och fastar i 16. I praktiken innebär det att jag hoppar över frukosten och äter första måltiden vid lunch. Kaffe och te går bra, annars hade jag aldrig klarat det. Så nu har jag kört under en arbetsvecka och det har gått helt okej. Funderar på om jag ska pausa eller inte över helgen, de rekommenderar 5-7 dagar per vecka. Elias fyller ju år så det lär ju bli lite onyttigt ändå, men sånt ska man ju helst inte äta förstås. Fyra veckor har jag tänkt ge det och se om det ger något resultat. 

Och nu är det redan fredag igen och jag har skrivit på detta i några dagar. Fredagsmyset är avklarat, Elias är lagd, Johan lägger de stora och jag pustar ut i soffan. I helgen blir det baka och så fira Elias på söndag, vilket känns alldeles lagom. 

Lill-Oliven. Så ljuvlig och så jobbig. 

Rodd

Rodd. Och inte som i sådant man använder åror till, utan som i sådant man ägnar sig åt inför konserter, om man är arrangör. Eller sådant man ägnar sig åt på eftermiddagar och morgnar, om man är småbarnsförälder. Igår eftermiddag ringde de från skolan och sa att Nadia hade ont i huvudet och var illamående. Hon hade sagt det redan på morgonen, men vi tänkte att vi skulle se om det gick över. Men det gjorde det alltså inte så jag hoppade på cykeln för att hämta henne. Orkar nästan inte återuppleva gårdagen så det blir en snabbsummering:

•  Hämtar Nadia i skolan
• Hittar inte hennes nya skinnjacka som hon hade på sig på morgonen
• Får veta att den kan vara kvar på kullen (Observatorielunden) så jag parkerar cykeln och klättrar uppåt
•  Stövlar runt på kullen i högklackat och letar jacka
• Hittar ingen jacka
• Nadia kommer på att den kanske hänger på någon annans krok så efter ett halsbrytande äventyr i brant nedförsbacke är vi tillbaka i skolan i gen
• Hittar fortfarande ingen jacka och ger upp
• Går tvärsöver gatan för att hämta Olivia i hennes skola
• Letar igenom hela skolan utan att hitta ett enda barn
• Går ut på gatan där en annan klass dykt upp
• Väntar lite stressad (för Elias ska vara hämtad om fem minuter) in Olivias klass som varit i Hagaparken
•  Kammar med mig Olivia, och knallar fullastad med regnkläder och upphittade saker bort mot dagis med två ungar på cykeln.
• Hämtar Elias och lyckas balansera cykel, barnvagn och en unge som inte vill sitta i vagnen
• Kommer till porten, trycker på hissen och ingenting händer
• Ingenting fortsätter att hända
• Lämnar vagnen, tar ungar och saker och börjar färden fem trappor upp
• Elias vägrar bli buren, ska gå själv och INTE hålla handen
• Elias stannar vid varje våningsplan och ropa ”Bunem!!”
• Får förklara att Bruno (Bunem) inte bor här och locka honom att klättra vidare
• Kommer äntligen upp till femman för att upptäcka att någon lämnat hissdörren på vid gavel på sexan
•  Säger obarnvänliga ord och släpar in Elias i hissen för att åka ned och hämta vagnen
• Ungen vägrar ha skor på sig. Jag struntar i skor trots att hissgolvet är skitigt från alla pågående byggarbeten i huset.
•  Jag hämtar vagn, kommer in i lägenheten och svetten rinner längs ryggen
•   Ska laga mat men måste vila mig på sängen i en halvtimme först

Det blir en spännande höst…