Tagen

Kriget i Syrien, bilden på den drunknade pojken, alla mängder med människor på flykt, tårgasattacker i Ungern på flyende människor och barn.. Allt detta har berört mig och miljontals människor de senaste veckorna, och det har varit värmande att se hur engagemanget flödat genom Europa (med vissa dystra undantag). Jag har fällt tårar kring bilder på den lille pojken, kring filmer där flyktingar välkomnas på tågstationer, eller där tvärtom dränkts i tårgas, men jag erkänner: ingenting drabbade mig såsom en text på Facebook i fredags morse. Det handlar inte om miljoner människor på flykt, eller om en tragik av gigantisk storlek, utan ”bara” en sorglig händelse som drabbade ett enda barn och en enda familj. Men någonting jag kunde identifiera mig med direkt, någonting som personifierade en av mitt livs största rädslor.

Jag läste att en bekant gått förbi Tegnérlunden på torsdagkvällen. Han hade varit på väg hem från jobbet och hört skrik som av en människa som höll på att bli galen. När han närmade sig såg han en folksamling på gatan. Han gick inte fram men förstod att det låg ett barn i mitten av skaran och att barnet fallit från ett fönster. Skriken kom från en förälder. Senare visade det sig att en treåring ramlat från ett fönster på fjärde våningen och dött. Orden jag läste sjönk in i mig och spred sig i en rysning ut i fingrar och tår. Det gjorde fysiskt ont i hela min kropp bara vid tanken. Allt annat kändes meningslöst, jag gick på möten och åkte taxi, gjorde medierekommendationer och drack kaffe, men kunde bara tänka på den lilla pojken. Jag tänkte på hans föräldrar. Hur de bor bara några kvarter från oss. Hur deras barn kanske gått på samma dagis som våra. Vad gör de just nu? Hur mår de? Hur överlever man?? Hela helgen tänkte jag på det. På hur livet kan ändras på en sekund.

Att få barn medför den gigantiska rädslan att någonting ska hända dem. Vetskapen att  livet kan förstöras för alltid på ett ögonblick. Insikten av hur enormt sårbar man är och att lyckan bara är till låns. Det är så vettvilligt att man nästan inte står ut med att tänka på det. Man kan inte gå runt med den rädslan i kroppen hela tiden, man skulle bli galen och barnen skulle bli fångar om man aldrig vågade ge dem något svängrum.  Jag tänkte på hur man borde utnyttja varenda sekund man har, krama ihjäl sina barn varje sekund, men också hur man inte kan leva som att varje dag var den sista. Det går ju inte. Man kan inte sluta skrika på sina barn och bara njuta av dem, hur mycket man än älskar dem. Det är inte realistiskt. Däremot är det kanske nyttigt att ibland få upp ögonen och inse hur mycket av värde man har, vilken tur man har, och vara lite ödmjuk för det.

Men när en kollega idag kommer fram till mig och berättar att hennes vän bor granne med familjen, hur vännen var hemma men stoppades av polisen från att gå ut. Och hur hon berättar att tydligen satt pappan hemma och jobbade och märkte inte att barnet föll ut, förrän han hörde skriken från folk nedifrån gatan. Då kryper det i hela min kropp igen, då krymper min värld igen och mina perspektiv blir små, och jag drabbas återigen av insikten av att det kunde varit jag, det kunde varit vi. Och mitt i den eländigaste rädslan så blir jag så egoistiskt lättad över att det inte var det, samtidigt som min empati till denna familj bara väller över. Jag vill trösta dem och krama dem och säga att jag förstår att ingenting kan vara värre. Men jag förstår ju inte, vill inte förstå och hoppas att jag aldrig någonsin kommer att behöva förstå just det.