Saker som gör mig glad

Lite nya saker gör mig i mitt gravida tillstånd glad:

1. Oväntade inbjudningar - att någon kompis hör av sig en fredagkväll och frågar om man ska med ut en sväng, trots att de vet att man inte kan dricka och förmodligen sitter hemma i soffan och degar. Då känner jag att jag kanske är lite rolig som människa även i detta tillstånd.

2. Folk som tar emot mitt gravidbesked med oväntad glädje. Som idag när jag berättade på jobbet och bara fick glada tillrop och kramar.

3. Att rödkindad just ha kommit hem från en power walk i en sensommarfin solnedgång i Hagaparken, och inse att min svägerska och blivande faster till Ärtan inte bara är just detta utan även en fin vän.

4. Att min mat bara tog fyra minuter att laga och att jag nu kl 20:37 får äta middag framför tvn!

Macho

Alldeles precis nu kom Johan inspringandes och sade "Nej, har jag missat Project Runaway? Det är ju onsdag idag!". Sen kollade han tv-tablån: "Nej fan det är ju fotboll". I have suceeded.

Hårklyverier på landet

Bakom oss har vi en veckas lugn semestertillvaro på Johans landställe utanför Strömstad. Den kunde varit ännu lugnare om det inte hänt en del under tiden. Lägenheter var det stora. Vi hade varit på privatvisningar på tre stycken dagen innan vi åkte, varav vi lagt bud på två. Vi satt högt uppe på en klippa och pratade om detta och annat medan vi tittade ut över vattnet där solen höll på att försvinna i horisonten. Ljuset är fantastiskt där på västkusten. Min bror Felix var på besök från Oslo. Jag satt och pillade mig i håret som jag ju ofta gör, och plötsligt känner jag någonting mjukt och lent. Så ska det inte kännas i hårbottnen. Johan kikade ned bland lockarna och bekräftade min misstanke. En kal fläck stor som en femkrona bakom örat och jag ville bara gråta. Men när vi kom ned till stugan igen så ringde Felix sin svärfar som är gynekolog och denna berättade att håravfall är väldigt vanligt vid graviditet och beror på hormonförändringar. Jag pustade ut litegrann men borstar håret väldigt försiktigt sen dess.

På tisdagen låg vi på klipporna och solade i den sköna solen, när budgivningarna drog igång. Mycket nervpirr och många hundratusenlappar senare, var vi ägare till en 3,5:a med balkong på St Eriksplan! Vår landetvecka blev inte så avkopplande som den kunnat vara, men rätt produktiv ändå och extremt skön och välbehövlig. Skönt också att inse att man kan tillbringa 24 timmar om dagen i sin älskades sällskap utan att alls tröttna.

Fredag kväll brände vi hemåt och sedan dess har vi mest röjt i min lägenhet för att förbereda inför dagens fotografering och nästa veckas visning. Nu är här så fint att jag knappt vill flytta...

Johan har slitit hårt med kartongerna eftersom jag inte ska bära tungt. Ärtan protesterar med magkramp när jag ignorerar det, så jag försöker verkligen hålla mig i skinnet och ta det lite lugnt. Men inte är det lätt!

På riktigt

Så känns det nu, på riktigt. Satte på mig ett par svarta byxor med hög midja imorse och insåg ett tag att jag nog måste ta en skjorta över linnet för att inte avslöja mig totalt på jobbet. Jag glömde dock den lilla detaljen om andrum och här sitter jag nu och flämtar med byxlinningen alldeles för tight för en bebbe i fjärde månaden. Som tur är sitter blixtlåset på sidan som är mot väggen, så jag har precis knäppt upp och tar ett djupt andetag.. Det blir skönt när detta är officiellt och ännu mer på riktigt och man kan få köpa lite kläder med plats för en växande kagge.

Äntligen har vi nuppat

Ärtan - alive and kicking!

Nu kan jag äntligen pusta ut, och meddela att Ärtan är en riktig bebis med två ben, två armar, ett bultande hjärta och en liten svart magsäck (pricken där i mitten). Vi gjorde Nupp-testet imorse och att få se den riktiga lilla människan live därinne var helt fantastiskt. Den rörde sig lite upp och ned och hade gott om plats i livmodern. Jag torkade förstulet en tår med handryggen och försökte att inte sträcka på mig (fick inte ens skratta) av stolthet när barnmorskan sa hur fin hon (eller den, "hon" är min tolkning) var, hur tunn om nacken och att hon låg så bra. Riskerna för Downs syndrom var i det närmaste obefintliga, visade kombinationen blodprov, ålder och ultraljud och jag tror mitt midjemått minskade med ett par decimeter när jag pustade ut. Fast kanske inte ändå, ökar stadigt mitt halvkilo per vecka som sig bör... Kan också ha med all smarrig restaurangmat vi klämt i oss på sistone, jag kan faktiskt inte minnas när jag sist lagade mat hemma.

Nu åker Johan till Göteborg några dagar och Ärtan och jag får klara oss på egen hand. Ska passa på att socialisera lite med vännerna, och hoppas att jag klarar av att sova ensam för första gången på många månader. Nästa steg blir att berätta på jobbet, och jag tror att vi ligger bra till till nomineringen av årets skvallerpotential...