Sömn och gardiner

Torsdag - jag är söt i mössa

Fredag- Nadia och Walter loungar och fikar lite på Ritorno

Lördag - Nadia kollar på pappa som spelar match

Några nätter in på vår nya nattningsmetod bestämde vi oss för att lägga till totalt vaggningsförbud. Vi har ju slitit våra hår hela sommaren när vi skulle försöka lägga Nadia på olika ställen, utan vaggtassarna och bestämt oss för att det var dags att bryta ovanan att inte kunna somna stillastående. Så nu, fyra nätter senare äter hon inte på natten och vaggas inte till sömn. Jag skulle inte säga att det fungerar optimalt ännu, det kan ta ett bra tag att lägga henne ibland, men det är en enorm befrielse att slippa gunganget och vi har inte ens behövt skruva av vaggtassarna. Och även om hon fortfarande vaknar några gånger per natt och ofta kör en långpanna vid tretiden, blir det bättre och bättre för varje natt och det börjar kännas som att det finns hopp om livet. Även om det nog bara är att inse att vår dotter tycker att det finns roligare saker att göra än att sova, hennes powernaps dagtid liknar inget av de 2 x 2,5 timme som de andra tjejerna i mammagruppen berättade om. Snarare 2 x 20 minuter...

En enorm fördel med dessa nya rutiner är att vi fått tillbaka vårt sovrum! Nu kan man gå och lägga sig med lampan tänd, ligga och snacka och läsa! Och sen spjälsängen flyttade ut känns rummet så enormt att vi nästan funderade på att flytta in en extra soffa eller nåt.. Läsa har det dock inte blivit mycket av dessa kvällar, för den här veckan har vi bara varit så totalt utpumpade och energilösa. Jag antar att nattrutinerna kombinerat med luftutsläpp efter bröllopet gjort sitt, och jag tror jag somnat i soffan varenda kväll denna vecka. Inte direkt den mysiga honeyweek vi sett fram emot, men samtidigt bara så skönt att återgå till det normala livet, utan planerande.

Här vare djungelmönstrat!

Men projekt måste man ju ha och höstens sådana ska bli hemmet! Vi har ju knappt gjort nåt sen vi flyttade in i november, för det har varit sånt fullt fokus på barnafödande och giftermål. Men nu ska det bli lite snyggt här hemma. Första steget är Nadias rum. Det kommer inte att bli någon riktig ordning där förrän vi flyttar ut 1,20-sängen som står och äter upp större delen av utrymmet i det lilla rummet, men vi tänkte iallafall ersätta filtarna framför fönstret med riktiga gardiner. Så härom dan var vi och köpte riktigt coolt djungelmönstrat tyg och idag har jag påbörjat projekt barngardiner. Ett stort projekt för en som jag som knappt kan sy en rak söm men jag har försökt att trycka bak mitt slarvhafsiga jag och mäta ordentligt och nu på morgonen har jag klippt till och nålat en hel längd. Tills Nadia vaknade från en kort morgonlur och jag fick avbryta. Men har goda förhoppningar att återuppta detta projekt under dagen!

Hardcore

Nadia's shopping!

Igår var det dags för första mammaträffen på BVC sedan innan sommaren. När jag gick därifrån en och en halv timme senare var jag fylld av övertygelse att något måste göras åt Nadias nattsömn, eller brist därav. För medan vårt barn näranog regresserat till spädbarnsstadiet, hade de andra tjejerna utvecklats som man ska och sover nu hela natten och utan mat. Jag fick med mig en folder om små barns sömn, som jag läste gåendes hemåt, och blev så inne i att jag missade porten och fick gå tillbaka ett halvt kvarter. Diskuterade det hela med Johan när han kom hem och vi bestämde oss för att det är dags att vända på steken. Istället för att vänta på att Nadia själv ska sluta vilja äta så ofta, vilket förmodligen aldrig kommer att ske, för som det stod i foldern; små barn ger inte självmant upp sina privilegier, är det dags för oss att ta kommandot.

Samtidigt passade vi på att på BVC-sköterskans inrådan flytta in Nadia i sitt eget rum. Det står ju faktiskt bara där och väntar på henne och hon sover ju så lätt att hon vaknar så fort vi rör oss. Så vi kånkade in sängen dit och lade henne utan problem. Dessa började när hon några timmar senare vaknade och ville ha mat. Vi hade bestämt att Johan skulle sköta natten, eftersom det rekommenderas att pappan som inte är amningsförknippad och förmodligen inte heller lika blödig ska ta hand om avvänjningen. Men det var inte lätt. När hon grät och grät skar det i hjärtat på mig och jag var en sekund från att ge upp. Men Johan var cool, och körde någon form av treminutersmetod, och faktum var att det verkade funka. Hon somnade tillslut, men den första gången var tuff. När hon vaknade vid femtiden stoppade jag i öronproppar och lyckades sova vidare. Johan nattade och sov på extrasängen i lilla rummet. Trist att sova ensam, men förmodligen en bra investering i vårt framtida samsovande. För på morgonen kunde vi konstatera att det fungerat över förväntan och när hon sov sin förmiddagslur sov hon också mycket bättre och längre än hon brukar. Så vi håller tummarna för att det ska fortsätta såhär bra, tre nätter ska vi testa innan vi utvärderar. Hoppas att det kan bli lite bättre nattetid hos familjen Högfeldt!

Idag har vi hängt lite på stan medan vi fick lägenheten städad. Vi köpte gardinstång till Nadias rum, åt italienskt, lämnade tillbaka tårtställningen och gungade lite med Nadia i parken. Sen var de tre timmarna förflutna och vi fick komma hem igen. Sån makalös lyx att komma hem till en skinande lägenhet, städning har varit rätt underprioriterat inför bröllopet... Och idag tittade det fram en liten tand till! Lite coolt faktiskt!

BRÖLLOP! (och ja.. ett ganska långt inlägg...)

Med en av mina fina tärnor, Rosie

En första (lite mörk) bild

Igår så var det äntligen dags. Dags för mig att utträda umgmölivet och göra entré i livet som gift fru. Fru Julia Amanda H. Och trots att detta evenemang föregåtts av månader av planering och långa timmar av roddande, känner jag faktiskt ingen av den tomhet som man ibland kan känna när något man laddat för länge är över, inget antiklimax. För det känns verkligen inte över, för faktiskt är det ju nu det verkligen börjar. Men denna slappa söndag föregicks av en makalös lördag.

Det började inte så bra. Nadia fick feber och rinnande näsa på fredagskvällen och min största oro gällande bröllopsdagen gällde hur hon skulle klara den. Det innebar att jag faktiskt sov bättre än jag trott, utan konstiga tankar och drömmar. Nästa morgon var jag hos frisören redan klockan nio och mötte mina tärnor utanför. Under tre timmars tid blev jag lockad, sprayad och nålad och slutligen även sminkad med lösögonfransar och allt. Jag var sååå nöjd med resultatet, redan innan jag fåttt på mig bröllopsklänningen kände jag mig vackrast i världen. Och efter lite lunch var det dags att glida ned i blåsan och få hjälp att knäppa alla de små små knapparna i ryggen. Jag antar att det är sånt man har tärnor till. Och äkta män också för den delen, för Johan fick förstås knäppa upp dem på natten sen. Men det var ganska många timmar senare, för när klänningen var på kom Kristin med buketten och så kom Johanna, Jennys lillasyster, som skulle vara Nadiavakt under bröllopet. Så vi skickade iväg Nadia med henne och hoppade sen in i en taxi, efter snabba skålar av champagne i dricksglas. Jag började bli lite nervös och hällde i mig mitt glas.

Vi kom till Ekotemplet kvart i ett, som jag bestämt med Johan. Överallt såg jag finklädda vänner som gick mot platsen vi valt. Det borde varit lite fint, men gjorde mig mest stressad eftersom jag inte ville bli sedd. Så vi gömde oss bakom Haga Slott och väntade på Johan och hans bestmen. Väntade. Och väntade lite till. När jag ringde visade det sig att han var på väg till fots och förstås hade kommit iväg sent. Och jag blev så förbannat. "HUR kan du vara sen idag av alla dagar? Inte idag!" Stod och bolmade av ilska i en kvart innan Johan kom springandes. Det räckte med att se honom för att ilskan skulle vara bortblåst. Han kastade sig i min famn och bedyrade hur vacker jag var. Inte kunde jag vara arg på min älskling. Så vi radade upp oss och började gå emot templet. Stannade i backen nedanför och väntade in vår "que". Vi hörde vigselförättarens myndiga röst men inte vad han sade. Tills de avslutande orden: "Låtom oss börja!" Och så satte stråkkvartetten igång att med fina drag på sina instrument stämma in i Bittersweet Symphony, och vi började vår vandring upp till Ekotemplet. Folkmassan delades i två (eller om den redan var delad, men jag kände mig lite som Jesus...) när vi kom och överallt omkring oss fanns våra fina vänner och släktingar. Vigseln var magiskt. Jag som trodde att jag skulle känna mig distansierad och i ett töcken, kände mig helt närvarande och fantastiskt lycklig. All fin musik (Ludde och Niklas med The Quiz och Perfect Day; Lisa, Pia, Lotta och Jonas med Bara om min älskade väntar - ljuvligt vackert alltihop!), den humanistiske vigselförättarens kloka ord och alla tårar som fälldes... Allt det påverkade mig så starkt, men mest av allt var det känslan av att stå här- äntligen här!- med Johan som fick mig att greppa hans hand allt hårdare. Och vi sade våra kärleksord utan att skaka alltför mycket på rösten och våra ja och så var vi gifta!

Vi blev beblåsta med bubblor och skålade med och hurrade för när sen kom ned och sållade oss till vännerna. För att inte tala om kramade på. Och sen tog vi en massa massa bröllopskort i den vackra miljön innan det var dags för Johan och mig att åka iväg. Men först skulle jag ju kasta buketten. Så jag hetsade mina ogifta väninnor att ställa sig bakom bilen och innan jag tog sats och kastade. Och Stella, en av mina tärnor och en som väldigt gärna vill träffa en man, fångade den! Jag var ju faktiskt också singel när jag fångade, eller plockade upp, buketten för Pias bröllop för två år sen, så jag vet ju att saker kan ändras snabbt.

Anyways. Kittens man Tomas hade hämtat upp oss i en gammal bubbla-cab som de dekorerat med ölburkar och ett stort skynke med hjärtan och texten "Nygifta" över motorhuven. Tomas hade till och med en keps med en liten bild på mig och Johan! Så vi klev in och åkte iväg, under ett moln av såpbubblor. Och så åkte vi först genom Hagaparken, där vi med en gång stötte på ett annat bröllopsfölje som stod redo att entra Ekotemplet och först då slog det mig, inte bara vilken makalös tur vi haft med vädret - sol och varmt efter en vecka av regn - utan att ingen var där samtidigt som vi, eftersom det inte går att boka. Vi stötte på ytterligare ett följe innan vi kommit ur parken, ett stort gäng vad som måste varit eritreaner, alla kläda i vita fotsida klädnader och som ropade och rullade med tungorna när vi åkte förbi. Häftigt! Hela bilfärden var kul, folk tutade och vinkade och ropade grattis och inte mindre än tre gånger såg vi folk vi kände som vinkade ivrigt åt oss. Vi anlände glada i hågen men lite frusna, för nu mulnade det på, till Rival och checkade in på vårt fina rum. Där stod champagnen på kylning och väntade och vi skålade och pussades men hade ingen riktig ro. Vi ville ju träffa alla våra gäster. Så vi tog med oss våra gas och knallade bort till Tvålpalatset där folk nu anlänt och hittat sina bordsrespektive med hjälp av lapparna i lyckokakorna.

Johans mamma Ing-Mari, hans kreativa kusin Mia som var vår "AD", min pappa och Titti, bror Felix och Siri, faster Mysan mfl hade ägnat hela morgonen åt att duka och dekorera och resultatet var perfekt. Och trots att vi glömt lite detaljer som att beställa skedar till vegetarianernas soppor, köpa kaffe och mjölk och så, så ordnade sig allt på bästa möjliga sätt. Servitriserna slet hårt medan Johan och jag satt sida vid sida och insöp atmosfären och bara lutade oss tillbaka och lät våra högkompetenta toastmasters Åsa och Simon sköta snacket och talplaneringen. Och så många tal! Så många underbara, vackra, roliga och känslosamma tal! Och maten var god och vi slappnade av när vi såg att de verkade ha kul vid borden. Så många timmar som vi lagt ned på att skapa de perfekta bordsparen och de perfekt komponerade borden. Och så gick folk och blev sjuka och det blev inte precis som vi tänkt oss, men alla verkade ha kul ändå. Och kvällen gick snabbt, med små avbrott för tröstande av en ibland lite ledsen Nadia med rinnande näsa och blanka ögon. Men Johanna var så tapper och lugn och jag tycker i efterhand att det gick över all förväntan!

Efter middagen var det så tårta, bakad av Matilda på jobbet och jättegod. Nyinhandlat kaffe och ännu flera tal. Och sen party som inleddes med att Johan och jag körde bröllops"vals" till All you need is love. Och sen dansade vi, hängde, drack vin och partajade tills jag vid tolvtiden plötsligt började må illa. Jag antar att det var spänningen som släppte, för jag var inte särskilt onykter. Men det kunde nog ingen som såg mig tro när jag fick med mig Johan ut och inte kunde hålla tillbaka utan kräktes rätt ned på gatan. Vilken syn jag måste ha varit. Det kändes så otroligt ovärdigt att stå i bröllopsklänning och spy mot ett träd och efter det kunde jag liksom inte riktigt festa vidare. Så när Nadia ungefär samtidigt passade på att vakna kände iallafall jag att det var läge att dra oss tillbaka till hotellet. Så vi påbörjade ett utdraget avsked av vännerna, innan vi drog oss tillbaka till vårt rum. Det kändes som ett lite försmädligt sätt att avsluta den perfekta dagen och kvällen på tills Johan konstaterade att "Äh du spyr ju alltid när det händer viktiga saker i vårt liv, det gör väl inget!" Och med tanke på mitt kaskadkräkande under förlossningen, kunde jag inte annat än småle och känna att det nog var rätt okej ändå. Såna där saker tenderar att bli rätt roliga historier i efterhand.

Så vi sov ganska gott i vår puffiga hotellsäng, till klockan åtta på morgonen då min goda och barmhärtiga vän Lina kom och tog Nadia så att vi kunde mysa lite ifred. Så vi badade i det stora badkaret med vy över Mariatorget, åt en stor och smarrig frukost på rummet, myste och kollade på film i sängen. En helt perfekt förmiddag som följde vår helt perfekta underbara bröllopsdag! Jag har idag ätit sammanlagt fyra croissanter, vilket måste vara ungefär ett halvt kilo smör. Men jag ämnar bara göra detta en gång i mitt liv, så whatthehell! Och efter bara ett knappt dygn som fru H så kan jag konstatera att förutom Nadia, så är detta det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv!

Lille skrutt och morfar

Trötthet och bröllopsspurt

Hejåhå

Hanna kommer att bli gladare än Lisa om man säger så...

Oj oj vilken vecka.. Vi har total slutspurt på bröllopsplaneringen men veckan inleddes med att Johan fick ryggskott och varken fick eller kunde bära bebis eller ens sitta upp. Efter ett besök hos naprapaten blev det iallafall bättre men han stannade hemma från den planerade Köpenhamnsvistelsen på måndagen. Så vi har bröllopsracat... skrivit todo-listor, handlat dekorationer, delegerat ut en massa saker, fixat vickning, roddat med porslin och allt möjligt. Och framförallt bakat fortune cookies till förbannelse. Jag kom, inspirerad av ett annat bröllop, på den överambitiösa idén att baka en kaka per person, med bordsplaceringen i. Det kommer att bli jättebra men det tar såååån tid. De är så tunna och man kan bara baka två eller när vi fått in snitsen fyra stycken i taget. Ungefär hälften fick vi kassera. Men på dem vi lyckats få av plåten i ett stycke skas det in med en namnlapp, vikas på rätt sätt snabbt som sjutton innan de stelnar, sen slås in i cellofan, på med snöre i rätt färg och så rätt namnlapp utanpå. De första 25 tog oss fyra timmar, varav de första tio är något sanslöst fula. Om man är lite positiv kan man kalla dem"fortune tortellinis"... Igår fick vi iallafall upp snitsen något och efter en helkväll återstår nu bara kanske en tredjedel, som mina tärnor kommer över imorgon och hjälper till med.

Jag känner mig HELT slut. Och som om det inte vore nog med dessa hektiska dagar, har Nadias tandagnissel nattetid nu fått ny fart och är värre än någonsin. Jag skulle säga att jag sover ungefär hälften så mycket just nu, som jag gjorde innan vi fick barn. För när vi väl lyckats få henne att sluta gråta och somna, ibland på en Alvedon, för den lilla söta stackarn verkar verkligen ha ont, då är det jag som ligger vaken och inte kan somna för alla tankar och "kom ihåg" som surrar i skallen. Och Nadia gråter och vrider sig och ålar sig igenom nätterna och vi vaggar och vaggar, kippandes med ögonen, och det enda som får tyst på henne är att amma. När vi kommit ur bröllopshysterin och hunnit vila upp oss lite ska vi ta tag i nattrutinerna igen men just nu gör vi bara vad som funkar. Min trötthet till trots känner jag mig ändå bedrägligt vaken, som att jag går på något slags överenergi. Fördelen med att ha barn när man gifter sig är kanske att man inte kan lägga fullt fokus på denna enda dag, nackdelen att det är jäkligt svårt att få någonting gjort så länge hon är vaken, vilket är typ jämt just nu eftersom hon även dagtid sover max en halvtimme åt gången. Tror familjen H får se till att vila upp sig rejält när allt detta är över!

MEN. Det ska ju bli så jäkla kul!! Klänningen hänger där i garderoben och bara är vacker. Och jag ser fram emot att få en rejäl makeup lagd, håret fixat och bli snyggast på festen. Och jag tror festen blir grym, med alla dessa förberedelser och alla härliga människor som kommer, kan det ju inte bli annat?! Jag ska försöka komma ihåg det klockan fem inatt.

Förresten, lillskrotan har lärt sig sitta!

Les dents!

Igår klarnade dimman och till stor lättnad insåg jag varför vår dotter varit så kinkig och haft ett sånt vidrigt natthumör sista tiden. Något litet vasst i tandköttet berättade att det verkligen är tänder på gång! Jag hade ju fått det föreslaget för mig när jag klagat över nätterna, men precis som ALLA sade "magknip" så fort hon pep som liten, säger alla "tänder" så snart en liten större bebis blir gnällig. Och jag trodde det var lite tidigt för tänder men tydligen är det så nu och det känns enormt skönt att veta anledningen till allt gnäll och all sömnlöshet. Jag trodde ett tag att någon bytt ut min dotter mot en annan dum bebis. Men hon är redan på bättre humör och sover lite bättre nattetid. Det hindrar dock inte att jag ligger vaken ändå, för nu har jag hamnat i lite bröllopsnervositet med bara en vecka kvar och ganska mycket fix som återstår. Men glädjande nog så har ett efter ett av alla problem löst sig och jag hoppas att inga fler uppstår. Åh det ska bli så kul!!! Nu kör vi slutspurten denna vecka när Johan är ledig också...

Gunga

På sin sexmånadersdag tog jag Nadia till Vasaparken för att testa gungorna. Och som hon älskade det! Hon skrattade så hon skrek och folk runtomkring stannade upp och lade huvudet på sned och log...

Testade igen tillsammans med Frida och Walter två dagar senare och då var det fortfarande kul, men kanske inte lika hisnande. Kul tycker iallafall jag att få hänga i lekparken lite! Iallafall så länge det är sommar...

Hon är tyvärr precis lika jobbig på nätterna fortfarande och sover ganska lätt och kort även på dagtid. Jag försöker bara stå ut just nu och hoppas att detta är en fas som snart går över. Otroligt dålig timing med bröllopet bara, jag kommer väl att vara stans fulaste brud med mörka ringar under ögonen, men vad ska man göra... Vi kämpar på och försöker överleva en natt i taget. Det är tur att man älskar henne så gränslöst oavsett!

Jobbig vecka

Den här veckan som passerat har nog varit den jobbigaste sen jag blev mamma. Det allra jobbigaste är sömnbristen. Sen vi kom hem från semestern har Nadia bestämt sig för att inte sova på nätterna. Från att tidigare somnat sju, vaknat och ätit vid tolv, somnat, vaknat vid halv fyra, ätit och somnat om.. Och inte mer med det. Annat är det nu. Första nätterna hemma vaknade hon varannan timme och skulle äta. Nu är det en fyra fem gånger per natt kanske. Men hon vaknar förbannad, och efter amningen behöver man på nytt lägga henne och vagga henne till sömns. Och så fort man slutar vagga vaknar hon. Jag håller på att bli galen. Vaknar yr i huvudet och med sömnbristen brusandes i kroppen och eftersom hon är så rastlös på dagarna just nu får jag liksom aldrig möjlighet att sova ikapp. Och stackars Johan som får sitta på jobbet hålögd av trötthet. Efter bröllopet ska vi ta ett seriöst tag i att vänja henne av med gunget, men just nu är det bara att bita ihop.

Även dagarna är rätt jobbiga. Den sköna tiden då man kunde leva sitt eget liv med en liten bebis vid sidan är passerad. Numera kräver den ganska stora bebisen en massa uppmärksamhet och gillar inte alls att ligga ensam och leka. Det är helt omöjligt att få något gjort på dagarna längre, bara bära och mata bebis.

Slutligen, mitt i allt detta försöker vi slutplanera ett bröllop där allting bara skiter sig. Kock, band, lokal, DJ.. allt som kan tänkas strula gör precis det också. Lite andra grejer som händer i vår närhet har lagt sig som en våt filt över alltihopa och tar bort den sista lilla bröllopsplanerarglädjen.

Men denna vecka försöker jag rycka upp mig och få lite saker avklarade och tycka att det är kul igen. Och idag fyller faktiskt Nadia ett halvår! Hon ligger här i sängen och äter på sin gula Barbapapa och är på rätt gott humör så jag försöker vara detsamma. Idag är en ny vecka, en bättre sådan förhoppningsvis.

Kisavecka

Solnedgång hos kossorna

På Hannas mysiga land



Vi badar våra bebbar håhåjaja

Badtjejer

Nyfångade, still alive...

Äta kräfta?

Urban kokar kräftor

Snart kräftskiva...

Familjen på party

Vicken stor!

Vi har just kommit hem från en helt underbar vecka i Östergötland. Vi var på Johans barndomsvänner Kalle och Klaras land där Johan var mycket som barn och faktiskt varje sommar fram till förra året. Och där fann jag en riktig lantsortsidyll. En rödmålad gammal gård med vita knutar och enormt lantkök. Omgiven av åkrar och ängar, med korna som granne och Stångån ett par minuter bort, dygnetruntöppen för svalkande bad i mörkt, lent vatten. Jag bara trivdes från första sekund. Pappa Urban påminde nästan löjligt mycket om min mysige farbror Stig, och jag kände mig välkommen och hemma direkt. När man har med sig en liten bebis blir man alltid poppis och Nadia charmade alla från första stund.

Första kvällen var det bara Johan och jag och Urban och hans sambo Karin. Men dag för dag fylldes det på med folk och i fredags var vi åtta vuxna, två barn och en mage. Alla tre syskon, Kalle, Klara och Jenny, hade då kommit med sina respektive och det rådde en härlig stämning i det gamla huset. På natten till fredag skulle kräftorna till kvällens kräftskiva fångas och jag fick följa med ut i båten på ån för den första vittjningen. De svarta, krälande krypen påminde mycket om stora insekter med lysande ögon och jag nöjde mig med att vara ficklampshållare, men njöt av att dra upp de överfulla burarna och faktiskt framförallt av den mörka helt stjärnklara kvällen, där vi rodde fram längs den mörka ån. Jag avvek lite tidigare, i rättan tid, eftersom Nadia hade vaknat med Johan, men de fick upp tio kilo kräftor!

Så på kvällen var det kräftskiva även om jag var tvungen och tillbringa en del av den med en svårlagd Nadia. Som ändå lyckades somna varje kväll, trots att vi glömt vaggtassarna hemma. Men lite äventyrligt blev det, hon fick sova i vagnen de första kvällarna, eftersom den ju går att gunga och hon har så svårt att somna stillastående. Detta avbröt vi bryskt när hon tredje natten väckte oss med gråt och jag hittade henne på golvet! Hon hade ramlat ur vagnen, och jag blev livrädd. Men hon lät sig snabbt tröstas och somnade om igen, i vår säng. Det blev inget mer nattsova i vagnen.

Nästa dag låg hon och sov i vagnen på dan när en stor broms lyckades ta sig in under myggnätet som vi måste satt på lite slarvigt, och bet henne precis under ögat. Jag trodde att hon skulle få världens bula men konstigt nog svullnade det inte det minsta trots att det blödde och var ett litet stick. Sista äventyret för den dagen var när Nadia och jag fick låna bilen för att åka och hälsa på Hanna på deras land inte så långt bort. På vägen dit skulle vi släppa av Jasmine vid bussen i Kisa, och eftersom vi kom iväg sent, fick jag köra som en biltjuv på de små vägarna för att hinna. När vi släppt av Jasmine fortsatte vi mot Hanna, men då började Nadia storkräkas. Tre gånger fick jag stanna bilen för att hon kräkts ned precis hela sig och bilen fylldes med en vidrig broccolikräkdoft. Självklart hade jag varken papper eller sådana där små Ikea-handdukar som annars ligger precis överallt, och inga extrakläder. Det blev till att försöka rädda det som räddas kunde med hjälp av våtservetter. Stackars Nadia måste ha blivit åksjuk för hon verkade pigg i övrigt. Men vi hade ändå en väldigt mysig eftermiddag på Hannas supermysiga landställe där vi badade i sjön och hade det skönt.

Nu är vi tillbaka i stan igen och även om vi hade det superfint, vill jag inte åka härifrån på ett bra tag nu. Nu vill jag återta rutinerna och bara vara hemma. Samt planera klart bröllopet... Idag lider jag av söndagsångest för att Johan ska börja jobba igen och det känns så tråkigt att våra veckor tillsammans är över för denna gång.