BRÖLLOP! (och ja.. ett ganska långt inlägg...)

Med en av mina fina tärnor, Rosie

En första (lite mörk) bild

Igår så var det äntligen dags. Dags för mig att utträda umgmölivet och göra entré i livet som gift fru. Fru Julia Amanda H. Och trots att detta evenemang föregåtts av månader av planering och långa timmar av roddande, känner jag faktiskt ingen av den tomhet som man ibland kan känna när något man laddat för länge är över, inget antiklimax. För det känns verkligen inte över, för faktiskt är det ju nu det verkligen börjar. Men denna slappa söndag föregicks av en makalös lördag.

Det började inte så bra. Nadia fick feber och rinnande näsa på fredagskvällen och min största oro gällande bröllopsdagen gällde hur hon skulle klara den. Det innebar att jag faktiskt sov bättre än jag trott, utan konstiga tankar och drömmar. Nästa morgon var jag hos frisören redan klockan nio och mötte mina tärnor utanför. Under tre timmars tid blev jag lockad, sprayad och nålad och slutligen även sminkad med lösögonfransar och allt. Jag var sååå nöjd med resultatet, redan innan jag fåttt på mig bröllopsklänningen kände jag mig vackrast i världen. Och efter lite lunch var det dags att glida ned i blåsan och få hjälp att knäppa alla de små små knapparna i ryggen. Jag antar att det är sånt man har tärnor till. Och äkta män också för den delen, för Johan fick förstås knäppa upp dem på natten sen. Men det var ganska många timmar senare, för när klänningen var på kom Kristin med buketten och så kom Johanna, Jennys lillasyster, som skulle vara Nadiavakt under bröllopet. Så vi skickade iväg Nadia med henne och hoppade sen in i en taxi, efter snabba skålar av champagne i dricksglas. Jag började bli lite nervös och hällde i mig mitt glas.

Vi kom till Ekotemplet kvart i ett, som jag bestämt med Johan. Överallt såg jag finklädda vänner som gick mot platsen vi valt. Det borde varit lite fint, men gjorde mig mest stressad eftersom jag inte ville bli sedd. Så vi gömde oss bakom Haga Slott och väntade på Johan och hans bestmen. Väntade. Och väntade lite till. När jag ringde visade det sig att han var på väg till fots och förstås hade kommit iväg sent. Och jag blev så förbannat. "HUR kan du vara sen idag av alla dagar? Inte idag!" Stod och bolmade av ilska i en kvart innan Johan kom springandes. Det räckte med att se honom för att ilskan skulle vara bortblåst. Han kastade sig i min famn och bedyrade hur vacker jag var. Inte kunde jag vara arg på min älskling. Så vi radade upp oss och började gå emot templet. Stannade i backen nedanför och väntade in vår "que". Vi hörde vigselförättarens myndiga röst men inte vad han sade. Tills de avslutande orden: "Låtom oss börja!" Och så satte stråkkvartetten igång att med fina drag på sina instrument stämma in i Bittersweet Symphony, och vi började vår vandring upp till Ekotemplet. Folkmassan delades i två (eller om den redan var delad, men jag kände mig lite som Jesus...) när vi kom och överallt omkring oss fanns våra fina vänner och släktingar. Vigseln var magiskt. Jag som trodde att jag skulle känna mig distansierad och i ett töcken, kände mig helt närvarande och fantastiskt lycklig. All fin musik (Ludde och Niklas med The Quiz och Perfect Day; Lisa, Pia, Lotta och Jonas med Bara om min älskade väntar - ljuvligt vackert alltihop!), den humanistiske vigselförättarens kloka ord och alla tårar som fälldes... Allt det påverkade mig så starkt, men mest av allt var det känslan av att stå här- äntligen här!- med Johan som fick mig att greppa hans hand allt hårdare. Och vi sade våra kärleksord utan att skaka alltför mycket på rösten och våra ja och så var vi gifta!

Vi blev beblåsta med bubblor och skålade med och hurrade för när sen kom ned och sållade oss till vännerna. För att inte tala om kramade på. Och sen tog vi en massa massa bröllopskort i den vackra miljön innan det var dags för Johan och mig att åka iväg. Men först skulle jag ju kasta buketten. Så jag hetsade mina ogifta väninnor att ställa sig bakom bilen och innan jag tog sats och kastade. Och Stella, en av mina tärnor och en som väldigt gärna vill träffa en man, fångade den! Jag var ju faktiskt också singel när jag fångade, eller plockade upp, buketten för Pias bröllop för två år sen, så jag vet ju att saker kan ändras snabbt.

Anyways. Kittens man Tomas hade hämtat upp oss i en gammal bubbla-cab som de dekorerat med ölburkar och ett stort skynke med hjärtan och texten "Nygifta" över motorhuven. Tomas hade till och med en keps med en liten bild på mig och Johan! Så vi klev in och åkte iväg, under ett moln av såpbubblor. Och så åkte vi först genom Hagaparken, där vi med en gång stötte på ett annat bröllopsfölje som stod redo att entra Ekotemplet och först då slog det mig, inte bara vilken makalös tur vi haft med vädret - sol och varmt efter en vecka av regn - utan att ingen var där samtidigt som vi, eftersom det inte går att boka. Vi stötte på ytterligare ett följe innan vi kommit ur parken, ett stort gäng vad som måste varit eritreaner, alla kläda i vita fotsida klädnader och som ropade och rullade med tungorna när vi åkte förbi. Häftigt! Hela bilfärden var kul, folk tutade och vinkade och ropade grattis och inte mindre än tre gånger såg vi folk vi kände som vinkade ivrigt åt oss. Vi anlände glada i hågen men lite frusna, för nu mulnade det på, till Rival och checkade in på vårt fina rum. Där stod champagnen på kylning och väntade och vi skålade och pussades men hade ingen riktig ro. Vi ville ju träffa alla våra gäster. Så vi tog med oss våra gas och knallade bort till Tvålpalatset där folk nu anlänt och hittat sina bordsrespektive med hjälp av lapparna i lyckokakorna.

Johans mamma Ing-Mari, hans kreativa kusin Mia som var vår "AD", min pappa och Titti, bror Felix och Siri, faster Mysan mfl hade ägnat hela morgonen åt att duka och dekorera och resultatet var perfekt. Och trots att vi glömt lite detaljer som att beställa skedar till vegetarianernas soppor, köpa kaffe och mjölk och så, så ordnade sig allt på bästa möjliga sätt. Servitriserna slet hårt medan Johan och jag satt sida vid sida och insöp atmosfären och bara lutade oss tillbaka och lät våra högkompetenta toastmasters Åsa och Simon sköta snacket och talplaneringen. Och så många tal! Så många underbara, vackra, roliga och känslosamma tal! Och maten var god och vi slappnade av när vi såg att de verkade ha kul vid borden. Så många timmar som vi lagt ned på att skapa de perfekta bordsparen och de perfekt komponerade borden. Och så gick folk och blev sjuka och det blev inte precis som vi tänkt oss, men alla verkade ha kul ändå. Och kvällen gick snabbt, med små avbrott för tröstande av en ibland lite ledsen Nadia med rinnande näsa och blanka ögon. Men Johanna var så tapper och lugn och jag tycker i efterhand att det gick över all förväntan!

Efter middagen var det så tårta, bakad av Matilda på jobbet och jättegod. Nyinhandlat kaffe och ännu flera tal. Och sen party som inleddes med att Johan och jag körde bröllops"vals" till All you need is love. Och sen dansade vi, hängde, drack vin och partajade tills jag vid tolvtiden plötsligt började må illa. Jag antar att det var spänningen som släppte, för jag var inte särskilt onykter. Men det kunde nog ingen som såg mig tro när jag fick med mig Johan ut och inte kunde hålla tillbaka utan kräktes rätt ned på gatan. Vilken syn jag måste ha varit. Det kändes så otroligt ovärdigt att stå i bröllopsklänning och spy mot ett träd och efter det kunde jag liksom inte riktigt festa vidare. Så när Nadia ungefär samtidigt passade på att vakna kände iallafall jag att det var läge att dra oss tillbaka till hotellet. Så vi påbörjade ett utdraget avsked av vännerna, innan vi drog oss tillbaka till vårt rum. Det kändes som ett lite försmädligt sätt att avsluta den perfekta dagen och kvällen på tills Johan konstaterade att "Äh du spyr ju alltid när det händer viktiga saker i vårt liv, det gör väl inget!" Och med tanke på mitt kaskadkräkande under förlossningen, kunde jag inte annat än småle och känna att det nog var rätt okej ändå. Såna där saker tenderar att bli rätt roliga historier i efterhand.

Så vi sov ganska gott i vår puffiga hotellsäng, till klockan åtta på morgonen då min goda och barmhärtiga vän Lina kom och tog Nadia så att vi kunde mysa lite ifred. Så vi badade i det stora badkaret med vy över Mariatorget, åt en stor och smarrig frukost på rummet, myste och kollade på film i sängen. En helt perfekt förmiddag som följde vår helt perfekta underbara bröllopsdag! Jag har idag ätit sammanlagt fyra croissanter, vilket måste vara ungefär ett halvt kilo smör. Men jag ämnar bara göra detta en gång i mitt liv, så whatthehell! Och efter bara ett knappt dygn som fru H så kan jag konstatera att förutom Nadia, så är detta det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv!