Mera elände

Det verkar just nu vara pay back time för 38 smärtfria graviditetsveckor. I förra veckan blev jag ju dunderförkyld och sen smittade jag Johan ,vilket gjorde att vi var två ynkliga själar i svettiga lakan utan någon att ta hand om oss. Lagom tills Johan blev frisk började min hosta krypa uppåt i lungorna och även om den värsta smärtan släppte resulterade det i långa nattliga hostattacker. Att hosta med stor gravidmage och försvagade magmuskler är som sagt ingen höjdare, och igår började jag känna mig öm i revebenstrakten. Imorse när jag skulle till barnmorskan drabbades jag av en enorm hostattack på gatan. Plötsligt small det till i ett revben på höger sida och jag var tvungen att grabba tag i en lyktstolpe för att inte ramla omkull. På något sätt lyckades jag i slow motion och halvgråtandes stappla mig ned i tunnelbanan och bort till Mamamia. Där väntade Johan och barnmorskan och den senare lyckades få en läkare att titta på mig. Hans dom var antingen ett sprucket revben eller någonting med musklerna däremellan. Ont ont ont gör det iallafall och jag är halvförlamad eftersom nästan alla rörelser resulterar i en skarp strålande smärta. Elände! Det var ju inte såhär jag hade tänkt vila upp mig för en stundande förlossning... Hoppas nu att det inte är revbenen för då ska det tydligen bara bli värre. Jag ligger lågt (bokstavligen) och hoppas på förbättring snart. Och den lilla verkar ju iallafall må bra, vilket är det allra viktigaste.

Uschochfyochblä

Att vara höggravid är ingen fysisk höjdare. Magen gör en stor och otymplig och ständiga sammandragningar gör att det är svårt att röra sig normalt. Ont i höfterna gör uppstigandet ur sängen till ett helt projekt, och att knyta skorna är inte heller det enklaste, eftersom bebisen ligger så högt att det inte går att luta sig framåt.

Att vara sjuk är ingenting jag någonsin gillat, och som tur är är jag det sällan. Att ligga och svettas i feberfrosa under nätter som aldrig vill ta slut, är en mardröm. Kombinera nu dessa två faktorer, så är ni där jag är just nu. ÖKEN. En redan förhöjd kroppstemperatur gör febern outhärdlig och hostandet som rister i bröstet får inget stöd av de klena magmusklerna. Varenda hosta, varenda nysning är en plåga.

Hoppas lilla bebisen mår bättre än moderskeppet, och att detta eländesskit snart går över.

Ett liv börjar, ett annat slutar

Alltmedan ett nytt litet liv spirar i mig, håller ett annat på att släckas. Jag kan inte låta bli att tänka stora tankar om livets förgänglighet och kretslopp. Det kanske inte är någon generell rättighet att träffa sina barnbarnsbarn, men blir man mormor vid 40 års ålder, tycker jag nästan det. Det känns inte på något sätt rättvist att min 74-åriga, stiliga parisiska mormor inte ska få hålla vår Ärta i sin famn, att hon inte ska få träffa sitt barnbarnsbarn en endaste gång, utan att kräftan i hennes kropp hinner ifatt henne innan livet börjat för mitt barn. Jag som upplevt total harmoni under hela min graviditet känner mig plötsligt orolig för mitt barn, orolig för världen därutanför. Och så outsägligt ledsen. Ledsen för min mamma som förlorar sin mor i förtid, för en krympande syskonskara på ursprungligen 8 som förlorar sin näst yngsta, för alla hennes vänner som förlorar sin charmanta, kvicka väninna. Och för Mamie själv som tynar bort i vetskapen om att slutet är nära, men utan att vilja ta orden i sin mun. Det närmar sig nu, inte många timmar kvar. Kvar till det faktum att människor som funnits där hela ens liv, plötsligt inte finns mer.

Ovanstående skrev jag i förrgår och igår kom beskedet att Mamie dragit sina sista andetag. Det känns så overkligt att denna starka vackra kvinna är borta ur vår värld och lite som slutet på en era av sammankomster i lägenheten på Rue d'Alésia. Jag sörjer tanken på att hon inte hann träffa vårt barn, att hon inte får se de små tofflor och koftor hon stickade i slutet, på bebisen. Hela släkten åker nu till Israel för att begrava inom den korta tid som den judiska sedan tillåter och här sitter jag med min stora mage och får inte flyga. Istället väntar jag på mitt barn och har trots sorgen inga svårigheter att glädjas åt det faktum att jag inom några veckor (förhoppningsvis...) är mamma.

Hemma

Ja, då var det dags för lite hemmavistelse då. Hade det inte varit för mitt läkarbesök i fredags morse hade jag kanske känt mig lite rastlös nu när jag ska gå hemma i en månad. Men läkaren sjukskrev mig utan omsvep när jag beskrev mina foglossningsbesvär och nu känns det faktiskt helt legitimt att vara hemma de veckor som återstår till beräknad förlossning. Jag slipper slösa på mammadagarna och får mer pengar än jag skulle fått som mammaledig, eftersom vi inte kommer att ta ut fullt för att få dem att räcka så länge som möjligt. Dessutom har jag verkligen ont i höfter och bäcken när jag sitter, så det känns också bra att få vila rent fysiskt för att orka vara lite rörlig sista tiden.

Jag vaknade imorse med massa planer på aktiviteter. Men så bara lade jag ned dem alla och bestämde mig för att tillbringa denna första lediga dag med att bara ta det lugnt. Så jag läste tidningen i sängen, surfade lite och nu ligger jag snart i soffan och tittar på talkshows. Ikväll ska vi på förlossningsförberedande kurs och resten av veckan har jag ganska fullt av aktiviteter, så det känns lyxigt att bara vila idag. Känner mig tröttare nu på slutet än jag gjort under de andra åtta månaderna, så detta är lyx. Även om solen skiner ute och jag har lite dåligt samvete för att jag inte passar på att ta en promenad. Men sådana lär det väl finnas gott om tid till de kommande månader, då också i mysigt babysällskap. Sådärja, tillbaka till soffan.

Sista jobbveckan

Jag jobbar sista veckan nu och insåg igår att jag jobbat min sista måndagsmorgon på ett bra tag. Nu snart även min sista tisdagseftermiddag. Och så vidare... Det känns ofantligt skönt, jobbmotivationen har trutit ett bra tag nu, men jag skulle ljuga om jag sade att inte denna ledighet innan bebisen kommer, skrämmer mig. Tänk om jag blir extremt uttråkad och den lilla bestämmer sig för att dröja ytterligare två veckor, så att jag går hemma en och en halv månad och bara ruttnar. Men det är ju omöjligt att förutspå och just nu ser jag bara fram emot att vara ledig. Jag har ju inte direkt tagit det så lugnt som jag tänkt mig under graviditeten - även om jag verkligen hållit mitt tidigare löfte att inte stressa. Men det har ändå varit en del flängande och sena kvällar och eftersom jag är så förbenat morgonpigg vaknar jag tidigt även om jag inte är utsövd. Nu på sistone har jag börjat vakna mitt i natten också, vilket gör att jag känner mig trött på eftermiddagarna. Så jag ser fram emot middagslurar och lata dagar i soffan. Dessutom skönt att slippa timmar av stillasittande, som gör så jäkla ont i bäckenet när jag reser mig upp.

Nu återstår bara fyra veckor till beräknad nedkomst och jag nästan räknar dagarna. För även om jag trivs med min mage och känslan av att vara lite tjock och speciell, börjar jag verkligen längta efter vårt barn. Men jag njuter av alla rörelser i magen, den sparkar inte nu, bara bökar och bufflar runt och nästan varje dag sväljer lilla ärtbebisen fostervatten och får en hicka som får hela magen att skaka.

Så jag och Johan tränar andning i sängen om kvällarna och förbereder oss så gott vi kan inför den stundande prövningen. Faktum är att jag ser fram emot den - ser fram emot mitt livs största utmaning, som kommer att få glaciärbestigningar och tunn luft på 5000 meters höjd att blekna i jämförelse. Och med en slutbelöning så mycket större än Andernas vyer...

Nyårsbilder

Jag har min egen discokula!

Julbilder

Julbordet!

Felix & Siri berikade det Nyberska-Högfeldska hushållet under några dagar, med medhavd lax och trevligt sällskap.

Johan och jag och massa mat (som fortfarande inte är uppäten)