Ett liv börjar, ett annat slutar

Alltmedan ett nytt litet liv spirar i mig, håller ett annat på att släckas. Jag kan inte låta bli att tänka stora tankar om livets förgänglighet och kretslopp. Det kanske inte är någon generell rättighet att träffa sina barnbarnsbarn, men blir man mormor vid 40 års ålder, tycker jag nästan det. Det känns inte på något sätt rättvist att min 74-åriga, stiliga parisiska mormor inte ska få hålla vår Ärta i sin famn, att hon inte ska få träffa sitt barnbarnsbarn en endaste gång, utan att kräftan i hennes kropp hinner ifatt henne innan livet börjat för mitt barn. Jag som upplevt total harmoni under hela min graviditet känner mig plötsligt orolig för mitt barn, orolig för världen därutanför. Och så outsägligt ledsen. Ledsen för min mamma som förlorar sin mor i förtid, för en krympande syskonskara på ursprungligen 8 som förlorar sin näst yngsta, för alla hennes vänner som förlorar sin charmanta, kvicka väninna. Och för Mamie själv som tynar bort i vetskapen om att slutet är nära, men utan att vilja ta orden i sin mun. Det närmar sig nu, inte många timmar kvar. Kvar till det faktum att människor som funnits där hela ens liv, plötsligt inte finns mer.

Ovanstående skrev jag i förrgår och igår kom beskedet att Mamie dragit sina sista andetag. Det känns så overkligt att denna starka vackra kvinna är borta ur vår värld och lite som slutet på en era av sammankomster i lägenheten på Rue d'Alésia. Jag sörjer tanken på att hon inte hann träffa vårt barn, att hon inte får se de små tofflor och koftor hon stickade i slutet, på bebisen. Hela släkten åker nu till Israel för att begrava inom den korta tid som den judiska sedan tillåter och här sitter jag med min stora mage och får inte flyga. Istället väntar jag på mitt barn och har trots sorgen inga svårigheter att glädjas åt det faktum att jag inom några veckor (förhoppningsvis...) är mamma.