Morgnar

Morgnarna den här veckan ser helt annorlunda ut än de gjorde förra veckan. Hela förra veckan vaknade Nadia klockan sex och vi hade gott om tid till blöjbyte, välling i sängen och lite familjemys, innan det var dags för mamman att duscha och gå till jobbet. Mysigt, tyckte morgonpigga mamman. Denna vecka har Nadia dock tagit sovmorgon, till morgontrötta pappans oerhörda glädje och till mammans lilla sorg eftersom hon då bara hinner träffa sin dotter en ynka timme per dag. Så just nu lider jag av lite Nadia-abstinens. Igår råkade jag väcka henne genom att tappa mascaran i i badbaljan med ett litet brak. Både lilltjejen och hennes pappa vaknade. Det var inte meningen men då hann jag se henne en liten stund iallafall. Fast sen fick jag dåligt samvete när jag satt på bussen och skickade ett förlåtsms till den jättetrötta pappan som inte var så glad över att tvingas upp tidigare än han behövt.

Om ni nte varit inne på Johans blogg på ett tag, måste jag tipsa om den fantastiskt söta filmen på Nadia som går.

Lite bilder ur senaste tidens skörd

Yogaposen intas alltsom oftast

Kul med gåvagnen

Jättekul!

Jag är söt

Aaaah tjockmage!

Där ska göras prutt

På Walters ettårskalas. Två fina kompisar.

Gott med bulle

Man blir ju lite sur när man inte får det man vill. På direkten.

Spelar jag rätt nu?

Pappa och Nadia övar på pappas pianoläxa

Säg hej till nya bebisen!

Idag var vi som sagt och gjorde ett tillväxtultraljud för att kolla att nya bebisen växer som den ska och här ovan ser ni resultatet! Ultraljudsläkaren tyckte att min mage såg väldigt stor ut (och det gör ju jag med) men måtten visade att den låg lite över normalstorlek men inte mycket. Och det gjorde Nadia också i vecka 32 om jag inte missminner mig, och hon kom ju ut liten och nätt (3015 gram, snitt ligger på drygt 3,5 kilo).

Men vad häftigt det var med det där 3D-ultraljudet när ansiktet trädde fram på bild. Häftigt och lite äckligt nästan, snacka om att tjuvkika. Men plötsligt kändes bebisen så verklig ändå, som att den gick från att vara bara en gravidmage till en blivande bebis. Imorgon är det exakt två månader till beräknad nedkomst, blir spännande att se om hon är lika punktlig som storasyster - hoppas!

.

Tvätt och snor

Helgen förflöt i ett lugnt tempo, förutom lördagen då vi först var på Walters ettårskalas och sen stack jag direkt hem till Lina för att hjälpa till att förbereda en tjejmiddag. Vi hade dragit ihop alla gamla tjejerna och trots en del sjuklingar blev vi iallafall 7 stycken, plus lilla Alma. Sanna och Lina hade handlat och jag tog kommandot över matlagningen. Moussaka med fetaoströra och sallad och till efterrätt den där gudomliga mjölkchokladtårtan med hallon, som vi fick på nyår. Och trots att vinkonsumtionen numera är rätt obefintlig, med hälften gravida och ammande och andra hälften med bil, blev det en riktigt trevlig kväll i goda tjejers lag. Men jag längtar lite tills vi kan köra en riktig röjarkväll igen, eller iallafall bli lite härligt rödvinsmosiga som förr..

På söndagen var enda planen att tvätta och eftersom Nadia, som varit lite förkyld redan på lördagen, började bli allt sämre höll vi oss inne. Så vi bar tvätt och vek och Nadia var risig och trött och sov massor och vi var också trötta och passade på att sova när hon sov. Johan stack på kvällen iväg till sin första pianolektion och jag lade Nadia tidigt eftersom hon var så ledsen och hängig. Sen kom Johan hem med kinamat och så somnade vi båda två i soffan.

Idag vaknade Nadia ännu sämre; hängig, febrig och ledsen. Näsan var alldeles igenkorkad av allt torkat snor som samlats under natten. Efter lite välling i sängen somnade hon bredvid Johan innan jag gick till jobbet. Men idag jobbade jag bara halvdag eftersom Johan behövde komma in och ta ett möte på eftermiddagen. Så då liksom byter vi plats (fantastiskt praktiskt att ha samma arbetsgivare och dessutom en väldigt förstående och flexibel sådan!) och jag ska hem och ta hand om sjuklingen. Hade egentligen planerat in en mammaträff med semlor och bebislek, men som tidigare nämnts blir ingenting som man planerat nuförtiden. Först ska vi iallafall gå och göra ett tillväxtultraljud, bara för att se att allt är bra med den lilla därinne!

Färdigjobbat för den här veckan!

Ännu en jobbvecka avklarad och lite skönt är det att det är fredag och en hel helg med finisarna ligger framför mig. Men det har också varit ganska skönt att jobba. För kroppen är det definitivt mer vilosamt än att vara hemma med Nadia, och skönt att slippa alla lyft och bära och baxa barnvagn. Och för huvudet är det också nyttigt att få tänka på lite annat än barnmat och lillskruttan och nu känner jag faktiskt att jag börjar få kläm på iallafall delar av mina nya arbetsuppgifter.

Igår var vi ute med tv-avdelningen och tackade av den kollegan som slutade (och vars uppgifter jag delvis tagit över). Eftersom Johan och jag nu jobbar i samma grupp tog vi tillfället i akt och passade på att få oss en kväll utan barn. Så min söta syster kom över och barnvaktade Nadia med strålande resultat, medan Johan och jag åt entrecôte och storskrattade vid ett stooort bord med massa sköna människor. Men skönast av alla är ändå min man. I sådana där sammanhang, när han är i sitt esse bland folk som gillar honom, kan jag bara titta på honom och förundras. Hans sköna mimik, hans totala förmåga att underhålla och imitera, jag tror inte jag skrattat så mycket på månader. Min fina rolige Johan, det är ett under att inte alla tjejer i världen är lika kära i honom som jag!

När de andra sen gick vidare, knallade vi hemåt och löste av Mimi som flitigt satt och pluggade och gick och lade oss tidigt. Och idag packade jag ihop träningskläder, för att motionera min stora kropp för första gången på ett par månader. Jag frös mitt träningskort för ett tag sen eftersom jag aldrig lyckades komma iväg till gymmet. Men på nya kontoret har vi ett fräscht gym i källaren, hur lyxigt som helst! Så jag och en kollega gick ner på lunchen och jag cyklade lite, och körde lite på träningsmaskinerna och lite hantlar. Inte direkt något marathonpass men ganska skönt ändå. Ska försöka köra någon gång i veckan nu och sen när jag kommer tillbaka från nästa mammaledighet, då jäääävlar...

Gravidstånk

Sista minutrarna på jobbet, snart ska jag gå hem och se om Nadia fortfarande kan gå. Men först måste jag beklaga mig lite. Inte över jobbet idag, för jag har haft en ganska bra dag! Men över det faktum att alla mina kolleger ska iväg på after work och själv ska jag vagga hemåt. Det är inget fel på det, jag har fått min beskärda del av utekvällar i mitt tidigare liv och har en fin familj som väntar på mig hemma.

Men å på sistone har jag börjat känna att jag är bra jäkla trött på att vara gravid. Alla dessa uppoffringar med allt man inte får äta och då framförallt dricka. Det är klart som korvspad att det är värt det, att bebisen i magen förtjänar de bästa av förutsättningar, det är inte det. Bara att jag varit gravid så mycket nu på sistone så att jag känner mig som en elefanthona ibland. Jag saknar att inte kunna använda min kropp som jag vill; att behöva gå i slow motion för att inte få för ont i höfterna, att inte kunna böja mig framåt, att knappt få på mig skorna för att magen är i vägen och att ständigt behöva be Johan om hjälp för att plocka upp alla dessa saker som ständigt hamnar på golvet. Jag längtar tills bebis nummer två är ute och färdigammad och denna kropp återigen tillhör bara mig (och Johan)...


..

Nadia kan gå!!

...men så kom jag hem och möttes som vanligt av en bubblande glad Nadia. Siffror och förvirring släppte på ett ögonblick. Och under den kommande halvtimmen hände det stora saker - hon lärde sig gå! Hon kom gåendes stödjandes på väggen när jag kom hem, men successivt släppte hon den och tog alltfler steg på egen hand. Till slut gick hon genom halva köket och sen en massa i vardagsrummet också. Och Nadia som jag oftast tycker ser så stor ut, såg plötsligen ut som en alldeles för liten tjej som kunde gå. Mitt modershjärta är sprickfärdigt av stolthet!


.

Sifferångest

Ytterligare en arbetsdag passerad, och förvirringen tilltar. Jag kom att tänka på ett inlägg i min gamla blogg som passar väl in i min nuvarande situation.

Humanist javisst??

Onsdag kväll och identitetskris. Det här är allvarligt. Hur kunde det bli såhär??

När jag sitter här framför laptopen klockan halv tio på kvällen och knappar bland excelfiler och diagram, inför morgondagens möte för att presentera förhandlingsresultat, kan jag inte låta bli att stanna upp i förundran. Hur i hela världen kunde jag hamna här?? Jag var ju humanist! Jag valde den linjen på gymnasiet nästan enbart för att det var den enda teoretiska 3-åriga linjen med bara ett års matte. Visst spelade även spanskan, franskan, engelskan, latinet och svenskan in, men främst var det för att slippa matten i tvåan och trean som jag gjorde valet. Och åh vad vi gick omkring och var humflummare och såg ned på tekniker och naturvetare, som inte hade förstått det där med vad som var viktigt i livet. Jag tror att jag ritade teknikernördar på varenda skolbänk i Fredrika Bremer. För teckning, sånt behärskade ju vi humanister. Och vi skanderade våra slagord på latin och hånskrattade åt dem som inte förstod. Våra avgångsttöjor gjorde vi i egen batik och skolkade från filosofin för att trycka våra namn på ryggen med potatistryck. Himlade med ögonen åt naturvetarna som hade en formel fabriktryckt i bjärta färger. Vi var 18-åriga kungar av den filosofiska världen.

Mattelektionerna led jag mig igenom. I en klass av ettor och tvåor lyckades jag ändå få en trea, mest för att jag inte ville sänka snittbetyget. Och för att många andra var om möjligt ännu sämre och mer omotiverade än jag. Visst ångrade jag mina val senare, när jag ville plugga marknadsföring på univeristetet och treårig matte var ett behörighetskrav, eller när jag för en kort stund trodde att läkaryrket var mitt livskall. Men matten den saknade jag aldrig medan det pågick. Språk, det var mitt gebit det. Verbböjningar, konjunktiv, glosor. Nära nog fotografiskt minne för att lära mig ord. Men siffror. Jag fick blackout bara jag såg ett rutigt papper. Jag - klassens mattepucko, i en klass av bara humanister.

Och nu sitter jag här. Printchef. Det innebär en jäkla massa siffror det. Budgetar, förhandlingar, kontaktkostnader, statistik, diagram. Jag får gåshud av att rada upp orden. Detta är min vardag. Jag, en vänsterhänt kreativ själ med välutvecklad vänster hjärnhalva. En emotionell krutdunk. Nära att drunkna i excelark. VAD HÄNDE? Och hur i hela friden kunde jag komma dit jag lyckats ta mig? Vem är det som är lurad egentligen..?

Orden känns relevanta även idag. Efter att ha ägnat en dag åt analys och indexering snurrar det i skallen och jag längtar hem till min fina och ack så relevanta familj.

Småkulturell myshelg

En helg och en måndag passerad och nu slog bloggsuget till. Jag har lite svårare att få till det just nu, inte för att jag inte skulle ha tid att skriva på dagtid, utan snarare för att det känns lite fult att blogga på arbetstid. Och inte är jag så sugen på att sitta vid datorn på kvällarna, nu när jag sitter hela dagarna. Oh well, det ska nog gå bra ändå.

Idag har jag faktiskt haft att göra på jobbet, vilket var lite skönt efter förra veckans smärre tristess. Dock jobbade jag ihop med en tämligen opedagogisk kollega och ju mer jag gjorde, ju mer hon lutade sig över mig och grabbade musen för att peka rätt och scrolla ned eller upp, desto mer förvirrad och okunnig kände jag mig. Tillslut hade jag ingen aning om vad jag sysslade med, men lyckades få iväg en TV4-bokning iallafall innan jag gick hem för dagen. Det är när jag känner mig sådär konfys som jag tar tillflykt till en liten spark i magen eller en liten tanke på Nadias fina små fötter - fånigt nog har jag alltid älskat hennes små barnfötter och ibland kan jag rymma iväg i tanken mitt bland oförståeliga och egentligen ovesäntliga reklamspenderingar och tänka på dem, som ett litet ankare till verkligheten. Och så tänker jag att jag ändå bara ska göra detta i ett par månader till innan det är dags för viktigare uppgifter och då gör det inte så mycket att jag inte fattar någonting.

Vi hade en sån mysig helg, min lilla familj och jag. Vi gjorde egentligen inte så mycket; på lördagen sopsorterade vi lite, handlade och så kom Johans mamma med man förbi och spontanfikade. På kvällen kollade vi på en nedladdad film, Benjamin Buttons. Jag vet att det är fel, men åh så praktiskt när man kan kolla biofilmer utan att behöva fixa barnvakt.

På söndagen var det så dags för teaterpjäsen vi fick ställa in förra veckan när Nadia var sjuk. Bebisteater baserad på tanken med pekböcker, med tydliga färger och ljud och enstaka ord som dialog. Jag måste erkänna att jag inte trodde att hon skulle få den behållningen av pjäsen som hon fick. För Nadia satt som ett litet tänt ljus i pappas knä, blåste när skådespelarna blåste, klappade händer när vi andra klappade och skrattade högt när de busade på scen. Det var fantastiskt att se, kände mig glad i hela kroppen av att hon gillade sin första teaterupplevelse och känner mig ännu mer motiverad att leta rätt på kulturgrejer för barn. Och så är det ju så mysigt att göra saker tillsammans med familjen, jag hoppas att vi alltid kommer att ha energi nog att göra saker tillsammans och inte bara vara.


.

Fredagkväll

Fredagskväll och första hela arbetsveckan avklarad utan större vedermödor. Jobbet är kul men alldeles för lugnt. Det blev lite segt sista dagarna och jag hoppas att det händer lite mer snart. Det händer iallafall saker därhemma när inte mamman är där. Igår gick Nadia 4-5 steg, alldeles själv! Jag missade det förstås eftersom jag jobbade, men Johan rapporterade via msn. Efter de där små stegen var det som att någonting litet lossnade, och plötsligt försökte hon hela tiden och när jag kom hem knallade hon runt hela lägenheten med sin Brio-gåvagn som hon inte alls varit intresserad av förut. Annars var gårdagens stora projekt att försöka få henne att kissa i en kopp (vi måste lämna in ett urinprov eftersom det förra blev kontaminerat) - något som visade sig vara ungefär lika omöjligt som det låter. Johan kämpade i badrummet hela dan (eftersom det dels är varmast där med golvvärmen, dels inte finns några mattor att kissa ned), men lyckades inte fånga några av de små dropparna. Oftast kissade hon i duschen och han hann inte fram.

Vi gjorde ett nytt försök tillsammans imorse men då kissade hon inte överhuvudtaget, och sen var jag tvungen att gå till jobbet. Jag vet inte hur vi ska få till det, vi får inte göra några fler prover förrän hon lämnat in det där urinprovet som inte är kontaminerat, men vi gav upp för idag. Johan hade ingen lust att tillbringa ytterligare en dag i badrummet och jag förstår honom.

Ikväll tillbringar jag en ensamkväll framför tvn, Johan är ute med sina kompisar och jag kollar på Let's Dance och läser skvallertidningar i reklampauserna. Nadia slocknade som på beställning halv sju och har knappt pipit sen dess. Det är lustigt med hennes sovtid, för ibland lägger vi henne lite senare i hopp om att få sova lite längre på morgonen, men det har nästan alltid motsatt effekt. Det tar längre tid för henne att somna, hon sover oroligare och vaknar tidigare. Så 18:30 har liksom blivit hennes ständiga sovtid. Och nu är det snart iallafall läggdags för mig och jag ska lägga mig med min bok och hoppas på att min man inte kommer hem i samma skick som sist. Tvättstället står ihopfällt i klädkammaren som tur är... Just in case.

Det växer...

Min mage var så himla stor igår... Tycker ni inte?! Helt plötsligt har det bara smällt till. Och då är det ändå 2,5 månad kvar, hur ska detta gå...?

..

Jobb, bajs och shampoo

Första riktiga jobbveckan satte fart och nu börjar jag äntligen lära mig lite saker - kul! Nadias mage är dock det stora i livet just nu för de senaste dagarna har vi fått börja dagen med total sanering. Hon bajsar ned sig totalt under natten eller morgontimmarna och vi har fått köra en tvättmaskin om dagen med smutsiga lakan, kuddar och pyamasar. Lilla tjejen själv är det bara att stoppa i duschen, tillsammans med ansvarig förälder. Man går liksom omkring med en konstant bajsdoft i näsan. Men faktum är att jag börjar oroa mig litegrann. Det här kan ju inte vara normalt. Även om hon är pigg och går upp i vikt så är det ju helt klart att någonting inte står rätt till i den lilla magen. Även på BVC verkar de vara oroliga, och efter morgonens bajsattack tyckte de att vi skulle åka in till Närakuten på Astrid Lindgren. Så vi packade ihop oss hela familjen och jag ringde till min nya chef och sa att jag skulle komma in sent. Bara för att få beskedet på akuten att de bara tar akuta fall och inte gör några utredningar.

Nadia är helt enkelt för frisk för att vara sjuk och vi fick rådet att be om remiss till barnläkare från vårdcentralen. Är det inte lite konstigt att ett barn behöver remiss till barnläkare? Ja ja, så är det iallafall och nu väntar vi på denna. Jag packade mig iväg till jobbet och kom in 1,5 timme försent. De kan ju inte direkt tycka att jag är den mest överambitiösa nyrektyteringen någonsin, men det blir ju lite annorlunda när man dels är gammal på företaget, dels bara ska jobba några månader.

Jag hade iallafall lunchdate med Fia idag och det var så mysigt. Dessutom hade hon lyxat till det med att ge mig en hel påse med härliga shampoon och balsam från Biolage! Hennes kille jobbar på L'Oréal och hade tagit med sig massa gott till mig. Jag blev sååå glad! Dyra hårprodukter är en av de saker jag har fått dra in på i dessa försäkringskassetider.

..

Here we go again, wintervomitdeseasehell!

Vem har sagt att livet som småbarnsförälder är förutsägbart?? Idag hade vi återigen planer som fick skrinläggas på grund av en viss frökens magåtkommor. I måndags var vi bjudna hem på fika hos farmor, och idag skulle vi gå på bebisteater med biljetter vi fått i julklapp av samma stackars farmor. Men icke. För igår kväll, precis när vi skulle gå och lägga oss, hörde vi Nadia skrika i sitt rum och det hördes att det var någonting som inte var som det skulle. Jag hann in lagom för att höra henne kräkas i kudden i mörkret och fick snabbt upp henne i knät.

Sen kaskadkräktes hon sittandes i mitt knä, medan Johan sprang som en liten snabb butler och hämtade hink, papper, rengöringsspray, mer papper, vatten, trasor osv.. Lilla Nadia kämpade med kräkningarna och hela den lilla kroppen skakade av hulkningarna när kvällens korvstroganoff skulle ut. Mellan kräkningarna låg hon och gnydde i min famn, helt utmattad. Efter någon halvtimme verkade hon vara klar och vi flyttade över oss alla till vår säng, och lade lilltjejen på en handduk emellan oss. Hon somnade omedelbart, verkade helt groggy. Vi (eller snarare Johan) bar även in Nadias säng till vårt rum, så att vi skulle ha lite koll på henne under natten. Medan jag låg bredvid Nadia i sängen ringde Johan sjukvårdsupplysningen och vi fick instruktioner om att hålla koll på att hon inte verkade slö eller trött. Klart hon var bådadera efter att ha spytt så mycket, och dessutom vaknat mitt i natten för att göra det.

Men vår lilla supertjej är helt fantastisk. Efter en liten powernap på tio minuter kvicknade hon till och satte sig upp i sängen och började göra prutt på min mage som hon blir alltmer fascinerad av i takt med att den växer. Trots att hon bara en timme tidigare varit helt nere för räkning, var hon nu glad och pigg och gjorde det lite enklare för oss att följa rådgivningens instruktioner. Vi skulle nämligen skedmata henne med vätskeersättning var tredje minut i tjugo minuter, sen vänta tjugo minuter och så upprepa proceduren. Nadia svalde glatt sina skedar med vätskeersättning och när vi var klara var klockan ganska sent och vi bestämde oss för att släcka och försöka sova lite.

Vi vaknade av vår lilla väckarklocka vid halv åtta och då var hon hur pigg och glad som helst. Vi bestämde oss ändå för att det inte var så schysst mot de andra i publiken att ta med det lilla, eventuellt smittande, kräkmonstret på teater, utan lyckades boka om biljetterna till nästa söndag. Vi gick iallafall ut en sväng och smällde i oss en brunch och tja så var den söndagen passerad och nu ska vi äta lasagne som vi lagat mellan kvällsbad och läggning.

Jobb och Nadia

Tredje jobbdagen, och förmodligen den sista då jag kommer undan med att sitta och löka... Nästa vecka börjar korvstoppningen och sen kommer det att bli fullt ös. Jag vet inte om jag är riktigt redo för det efter ett års bortavaro och nära förestående ny mammaledighet, men det är väl bara att bita ihop. Denna vecka har jag dock trots jobbet haft större Nadiafokus än jobbfokus. Vi var på BVC igår igen. Hon har ju knappt ätit på flera dagar och har fortfarande problem med magen. Hennes diarréer har förvärrats sista tiden, men hon är ju pigg och glad och går upp i vikt som hon ska, så jag känner mig inte jätteorolig. Men Johan är ändå där igen med henne idag och tar prover, så förhoppningsvis ska vi få några svar snart.

Annars är jag mest fascinerad just nu över hur vansinnigt läraktig hon är. Häromdagen sjöng jag "Bom chickabom" för henne och tog hennes händer och klappade dem mot magen. Sen dess klappar hon sig själv på magen så fort man börjar sjunga och det räcker med "Om alla som var dumma..." men funkar också med Yllet som ju också har Bom chickabom med i versen. Och så låg vi i sängen igår morse och vi sa "Klappa mamma" och "klappa pappa" och tog hennes hand och klappade på våra kinder. Efter det får man klappar på kinden när man ber om det. Pussar är hon sen tidigare generös med och ger stora blöta med öppen mun. Mycket härligt. Vår BVC-sköterska var mycket imponerad av hur tidig och med hon är och också över att hon verkar vara så musikalisk (hon ÄLSKAR när man sjunger och blir överlycklig när Johan tar fram gitarren. Dansa kan hon också!) och Johan och jag pöste av stolthet. Så nu hoppas vi bara att hon ska bli frisk igen och att hon ska vilja ha sin välling, så att vi får sova igen på nätterna. Hon totalbojkottar välling just nu och jag förstår inte alls varför.

Annars tycker jag att pappaledighet hittills är en höjdare. Även om jag såklart saknar Nadia på dagarna, är det otroligt skönt att lämna över ansvaret till Johan. Lagad och handlad middag på kvällarna är också superlyxigt! Men det känns ändå skönt att jag vet att det är just den här tiden och att det snart är bebisdags igen!

Här kommer lite bilder från måndagens kalla men mysiga promenad runt Kungsholmen:

Nosen matchar vagnen


Frusen pappa

Frusen mamma

Hemkomna igen och halvt upptinade i underställ lekte vi lite på magen

Prutt och bom är en kul lek

.

Första jobbdagen

Första dagen på jobbet och eftersom tjejen jag ska gå parallellt med inte jobbar förrän nästa vecka, har jag ingenting att göra utan tjuvbloggar lite...

Det nya livet kunde knappast ha startat på ett sämre sätt. Igår kväll började Johan känna sig risig i magtrakten och sen satte det igång. Ingen av oss kunde somna på kvällen och sen sprang han i omgångar på toa hela natten. Jag tror jag sov mellan två och fem ungefär, för när Johan och jag äntligen somnat, vaknade förstås Nadia. Vi försökte ge henne välling, eftersom hon inte ätit någonting sen lunch och inte velat ha den på kvällen heller. Men hon ville fortfarande inte ha och det gör mig lite orolig att hon inte äter, hon som gapar som en fisk i vanliga fall. Vi fick i henne lite gröt imorse iallafall, så hoppas att hon är lite bättre idag. Det bar lite emot att lämna min lilla ynkliga familj imorse, men Johan verkade piggare och Nadia var också på bra humör. Så jag satte på mig jobbansiktet och gick hit ändå och hoppas att jag inte bär på något smittsamt. Har grus i ögonen och tänkte nog smita tidigt idag eftersom jag ändå inte direkt jobbar så mycket.

Eftermiddagstillägg: Det är rätt nice det här ändå. Har druckit två koppar kaffe och en kopp te. Ingen som ryckte mig i byxbenet. Åt lunch med några kolleger på Divinos bakficka. Pasta Carbonara, helt i lugn och ro. Behövde inte leta barnstol och värma burkmat. Sitter och surfar lite nu, knallar runt och pratar med kolleger jag inte sett på ett tag. Och det är tyst, så tyst på nya kontoret. Rätt trevlig tillvaro hittills.

.

Last day...

Även om jag officiellt har haft semester sen innan jul, är idag dagen som jag skulle kalla den sista dagen på min mammaledighet för Nadia. Imorgon ska jag gå upp, duscha, klä mig, äta frukost, komma ihåg laptopen, och sätta mig på bussen till kontoret. Allt detta medan Johan ger Nadia frukost, klär henne, lägger henne att sova morgonlur osv - mina gamla vardagssysslor. Sen ska jag jobba hela dagen (även om jag tänker SE TILL att jag hinner fika lite i lugn och ro också!) och komma hem bara en timme innan Nadias läggtid. Nu blir verkligen rollerna omkastade och mest av allt har jag lite ont i magen av att jag kommer att få se så lite av min dotter. Det är en sån fantastisk period i hennes liv detta, utvecklingen sker med stormsteg och jag kommer förmodligen att missa massor genom att vara på jobbet. Å andra sidan kommer ju Johan att vara här för att observera och det är ju lika bra det nästan.


Igår började Nadia dagen med att kräkas, och i dessa vinterkräksjuketider innebar det att vi fick ställa in dagens planer. Istället bylsade vi på oss alla tre och gick ut för att ta en långpromenad i det kalla men fina vintervädret. Det var dock ganska ruggigt, fuktig luft och vi började frysa om fötterna. Efter ett tag fick jag ont i höfterna också och har fått betala för den där promenaden både igår och idag. Vi stannade och drack varm choklad och åt lunch på ett café på vägen, och när vi kom hem lade vi oss i sängen och sov lite middag alla tre. Nadia kan normalt aldrig sova i vår säng, men nu var hon lite krasslig och kom faktiskt till ro. Såhär söta var mina två älsklingar:








Och idag kom Frida och Walter över en liten stund för att "ta avsked" innan jag börjar jobba. De är nog de två personer Nadia och jag har sett mest av och det kändes lite nostalgiskt att säga hejdå och inse att den här tiden av våra liv är över. Det är klart att vi kommer att träffas ändå, men det kommer ju att bli på ett annat sätt. Nadia som älskar Frida nästan lika mycket som sina föräldrar, vi måste verkligen se till att de får träffas ofta ändå. I synnerhet som ju Nadia och Walter ska bli ihop sen, det har vi ju redan planerat in sen länge!




Ja och då avslutar jag väl för den här gången, men det är ju bara frågan om några månader innan jag är mammaledig igen!

Nytt år, ny bebis...

Nytt år! Gott nytt år! Vi avslutade år 2008 med ännu en blessyr för Nadias del. Hon ramlade in i hörnet på soffbordet och slog i läppen så att blodet rann ur munnen. Men precis som förra gången slutade hon gråta nästan med det samma och blodet upphörde också att rinna. Små barn har sånt fantastiskt läkkött, men det såg läskigt ut med allt det röda kring munnen och på händerna.

Vi tog avsked av året med en nyårsmiddag hemma hos oss, och det var en riktigt trevlig tillställning! På dagen hade vi varit hos Åsa och Henrik och druckit skumpa (cider för mig) i en mysig nyårstradition och på kvällen hade vi då middag hemma. Vi var tio personer plus Nadia som fick hoppa och visa lite pruttkonster i början, men sen sova innan förrätten. Sen sov hon sig exemplariskt igenom allt sorlande och alla raketer hela natten! Vi åt en fantastiskt god trerättersmiddag som alla hade bidragit till och på tolvslaget gick vi inte ut - för åååh vad jag är trött på att stå och frysa på en lerig gräsmatta för att titta på några lama pjäser som någon placerat ut på livsfarligt avstånd - utan öppnade bara fönstret ut mot Vasaparken och såg fyrverkerierna hur bra som helst! Jag gick och lade mig vid två och strax efter fyra verkade festen vara slut för de andra. Johan diskade och fixade innan han kom och lade sig och kröp ned i sängen inte så långt innan Nadia vaknade. Så hade vi en som sig bör seg nyårsdag och sov när Nadia sov och kalasade sen loss på resterna från kvällens middag, inklusive dessert.

Och nu är vi inne i 2009 och jag är inte längre mammaledig. Johan och jag konstaterade samstämmigt att 2008 varit vårt livs hittills bästa år. Det inleddes storartat med vår älskade fina dotters födelse och sen tog andra trevligheter som vårt bröllop vid. Jag har fått lyxen att vara hemma med denna fina lilla människa på heltid och se henne växa och utvecklas i rekordfart. Fått nya vänner genom Nadia och förstärkt relationen till mina befintliga och inser vilken tur jag har som har så många fina människor i min närhet. Jag går in i 2009 med samma tillförsikt som jag gjorde inför 2008. Ytterligare en liten människa ska komma till världen och berika vår familj och ta emot all vår kärlek. Nadia går in på sitt livs andra år och fyller ett om bara 1,5 månad. Jag ska jobba några månader nu och sen återgå till heltidslivet som mamma. Mamma till två. 2010 ska vi inte ha någon ny bebis, det är iallafall ett som är säkert, men så mysigt det ska bli med två små tjejer och en växande familj 2009.

Gott nytt år, alla ni fina människor i mitt liv!


.