Ytterligare en arbetsdag passerad, och förvirringen tilltar. Jag kom att tänka på ett inlägg i min gamla blogg som passar väl in i min nuvarande situation.
Humanist javisst??
Onsdag kväll och identitetskris. Det här är allvarligt. Hur kunde det bli såhär??
När jag sitter här framför laptopen klockan halv tio på kvällen och knappar bland excelfiler och diagram, inför morgondagens möte för att presentera förhandlingsresultat, kan jag inte låta bli att stanna upp i förundran. Hur i hela världen kunde jag hamna här?? Jag var ju humanist! Jag valde den linjen på gymnasiet nästan enbart för att det var den enda teoretiska 3-åriga linjen med bara ett års matte. Visst spelade även spanskan, franskan, engelskan, latinet och svenskan in, men främst var det för att slippa matten i tvåan och trean som jag gjorde valet. Och åh vad vi gick omkring och var humflummare och såg ned på tekniker och naturvetare, som inte hade förstått det där med vad som var viktigt i livet. Jag tror att jag ritade teknikernördar på varenda skolbänk i Fredrika Bremer. För teckning, sånt behärskade ju vi humanister. Och vi skanderade våra slagord på latin och hånskrattade åt dem som inte förstod. Våra avgångsttöjor gjorde vi i egen batik och skolkade från filosofin för att trycka våra namn på ryggen med potatistryck. Himlade med ögonen åt naturvetarna som hade en formel fabriktryckt i bjärta färger. Vi var 18-åriga kungar av den filosofiska världen.
Mattelektionerna led jag mig igenom. I en klass av ettor och tvåor lyckades jag ändå få en trea, mest för att jag inte ville sänka snittbetyget. Och för att många andra var om möjligt ännu sämre och mer omotiverade än jag. Visst ångrade jag mina val senare, när jag ville plugga marknadsföring på univeristetet och treårig matte var ett behörighetskrav, eller när jag för en kort stund trodde att läkaryrket var mitt livskall. Men matten den saknade jag aldrig medan det pågick. Språk, det var mitt gebit det. Verbböjningar, konjunktiv, glosor. Nära nog fotografiskt minne för att lära mig ord. Men siffror. Jag fick blackout bara jag såg ett rutigt papper. Jag - klassens mattepucko, i en klass av bara humanister.
Och nu sitter jag här. Printchef. Det innebär en jäkla massa siffror det. Budgetar, förhandlingar, kontaktkostnader, statistik, diagram. Jag får gåshud av att rada upp orden. Detta är min vardag. Jag, en vänsterhänt kreativ själ med välutvecklad vänster hjärnhalva. En emotionell krutdunk. Nära att drunkna i excelark. VAD HÄNDE? Och hur i hela friden kunde jag komma dit jag lyckats ta mig? Vem är det som är lurad egentligen..?
Orden känns relevanta även idag. Efter att ha ägnat en dag åt analys och indexering snurrar det i skallen och jag längtar hem till min fina och ack så relevanta familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar