Vardag

En sen augustidag när regnet öser ned och nu känns det verkligen som höst. Höst och vardag, för mig två ganska fula ord i kombination. Jag erkänner att jag känner mig lite allmänt neggig just nu och att jag har lite svårt att hitta motivation. Mest av allt längtar jag efter att få vara hemma och skrota och tvätta och städa och umgås med barnen. Lite ironiskt, eftersom det ju var just de sakerna som jag var ganska trött på efter ett år hemma. Ja, inte att umgås med barnen då.. Men just nu känns det så enkelt och mysigt och jag vill hellre vara hemma än någon annanstans. Jag ska på 40-årsfest på lördag men känner just nu mest för att ställa in. Men det ska jag inte. För lite fest behöver man ju också mitt i vardagen.

Igår kändes det som att det är nu allting sätter igång på riktigt. Jag ska jobba 100% under hösten medan Johan är hemma, och det är första gången på 6 år, så det känns lite tufft. Det kommer att bli en hel del logistik för att få ihop vardagen men så länge barnen är samarbetsvilliga vad gäller kläder så kommer det nog att gå bra. Vi behöver gå hemifrån kvart i åtta för att först lämna Olivia på dagis klockan åtta och sedan Nadia klockan 8:15, då skolan börjar. Det hade ju varit mindre stressigt att lämna Nadia först men eftersom skolan är på vägen till mitt jobb så känns det så ineffektivt. Och att Johan skulle lämna Olivia, som vi först tänkt, känns inte heller helt bra. Jag vet ju hur skönt det är att slippa stressa iväg på morgonen när man har en bebis hemma, och dessutom sköter all hämtning. Så i allra största mån kommer jag att försöka ta all lämning, och det känns faktiskt rätt mysigt att hinna umgås lite med barnen på morgonen. Johan får sova ända fram tills vi ska gå, och jag har inget emot att gå upp lite tidigare för att hinna umgås med Elias och slippa stressa. 

Vi är rätt olika vad gäller sömnprioriteringar på morgonkvisten, min man och jag… Å andra sidan är jag rejält mycket tröttare kvällstid, i synnerhet nu på hösten. Det är tur att vi har så lättlagda barn. Elias är (hittills, peppar peppar) en dröm på detta område; en flaska välling, i med nappen, en klapp på ryggen och så rullar han över på mage och somnar. De stora två vill gärna ha saga men sen somnar de oftast direkt och sover tills de väcks på morgonen. Har vi tur hör vi inte ett pip från någon förrän på morgonkvisten när Elias vaknar, han sover tack och lov oftast hela nätter redan nu och det är bara att inse hur tur vi haft med denna lilla unge. Men det lär väl upphöra bara för att jag skriver så…

Det har hänt mycket med barnen utseendemässigt under sommaren tycker jag. Både har blivit långa och smala, men i synnerhet Nadia (men om detta säger jag givetvis ingenting till dem, vill inte att de ska bli kroppsmedvetna redan nu). Olivia har regresserat till en otroligt jobbig period som jag minns alltför väl. Hon bryter ihop för minsta lilla och blir så arg ända ut i fingerspetsarna och hamnar allt som oftast i golvläge. Hopppas att det går över snart...

Mycket nya klädinköp såhär på hösten. Bland annat en hoodie på rean på Lindex för 50 spänn och ett par fräsiga tights med tigrar på från Åhléns. 

Nadia, hon kör all in på rosa just nu (jag har VÄLDIGT lite att säga till om där...) och så ett par boots som vi köpte på Åhléns härom dagen.

Ett par kära tights med katter.

Och en liten fräsig bebbe i glajjor lämnade vi hemma.

Barnlängtan

Det här inlägget ska handla om längtan, längtan efter barn. Ett fenomen som så tydligen är så vanligt att det har ett eget sammansatt ord. Jag bar den längtan med mig länge, längre än jag trodde när det väl skedde. När jag tänker tillbaka så har jag nog längtat efter barn nästan så länge jag kan minnas. Jag drar mig till minnes en av alla noveller jag skrev under en tid när jag trodde att jag skulle bli författare (eller kläddesigner...), jag tror att jag gick i högstadiet då. Jag skrev om en stormande kärlek och om hur jag blev oväntat gravid. Trots vår ungdom bestämde jag och min fantastiske mörke riddare oss för att behålla barnet, en flicka vid namn Coccinelle föddes och livet var fantastiskt. Att Coccinelle (uttalas "Coxinell") betyder Nyckelpiga på franska och att storyn kanske var en smula (minst sagt...) banal och orealistisk, blir tydligt såhär tjugonågonting år senare, men klart var att längtan fanns där. Sedan lade jag nog ett glipande lock på den i ganska många år, men efter trettio började den så smått spira igen. Jag kommer aldrig att glömma en middag med några arbetskamrater då en av kollegerna berättade att hon var gravid, jag väl såg lite längtande ut och ställde massa frågor, och en annan kollega sade "åh, Julia, du älskar verkligen barn" varpå en annan kollega, en äldre dam som jag jobbade nära, blixtsnabbt replikerade "Ja just därför kommer hon aldrig att få några egna!"  Det var så elakt sagt, för det var ju min största farhåga att det skulle bli precis så.

Men så blev det inte, och det låter kanske lite fånigt och romantiserande (och så självklart förstås...) men mina barn är det absolut bästa som hänt mig. Trots bristande tålamod ibland och diverse städutbrott, känns det som att vara mamma är det jag är allra bäst på. Där vet jag vilka premisser som gäller och att älska mina små akvkommor villkorslöst är ju så väldigt lätt! Och trots att det låter hemmafrupräktigt och rätt omodernt så ger det mig faktiskt viss tröst när mitt jobbsjälvförtroende tryter. 

Det är ju så orättvist att vi kvinnor har en deadline som inte existerar för män och att vi ska behöva känna stress för att inte hinna träffa den rätta partnern i tid. Jag är så glad över att jag tillslut kunde lägga den stressen åt sidan för egen del, och just nu gläds jag otroligt mycket åt några nära medsystrar i samma situation 

Och efter tre barn kan jag äntligen lägga min barnlängtan åt sidan och känna mig nöjd, även om det nog bara är att inse att den nog aldrig kommer att försvinna helt. Att aldrig mer få vara gravid, ha en bräcklig liten nyföding med pyttesmå tår, aldrig mer få vara föräldraledig, det känns inte helt självklart. Men nu får jag nöja mig med att snusa på andras bebisar, ställa upp som barnvakt och öva på att bara ge goda råd när de efterfrågas... 

Sådana här små nyfödda tår.... 

Skolstart

I onsdags började Nadia så äntligen i skolans förskoleklass. Det var en stor dag för henne (och även för mig!), som hon längtat efter och och varit redo för. Jag gick med henne för att skola in men efteråt ångrade jag jättemycket att inte Johan följt med också, det är ju någonting alldeles speciellt med första skoldagen. 

Skolan som Nadia går i, Observatorielundens skola, är den första nyöppnade kommunala skolan i innerstaden sedan 1986, vill jag minnas att rektorn sade. Att den är helt nystartad har en del nackdelar, när vi kom dit på onsdagen så var de omfattande renoveringarna som ägt rum hela sommaren, inte i närheten av färdiga. Med nöd och näppe hade de lyckats färdigställa fyra klassrum, som ju var fina och fräscha, men nästan ingenting annat var klart. Lunchen kommer de att få inta i skolans filial tvärs över gatan tills matsalen är klar om några veckor. Mycket struktur och rutiner verkar också saknas, men det faller förhoppningsvis på plats allteftersom. Det positiva med nystarten är dock personalens energi och även övriga föräldrars optimism. Det blir nog jättebra när det väl är klart. 

Nadia och jag kom allra först på onsdagen och Nadia fick för första gången träffa sina fröknar; Erica, som är pedagogiskt ansvarig och en riktig skolfröken som man tänker sig en sådan (även om hon nog är i min ålder eller rentav lite yngre), och sen Camilla som är lite yngre och fräsigare. Jag tror att de kompletterar varandra jättebra, och Nadia tyckte mycket om dem. Men sen var vi föräldrar på informationsmöte i matsalen och då fick vi reda på att elevantalet sjunkit under sommaren och att de kommer att behöva göra om från fyra klasser till tre. Lite osmidigt kan man tycka, att de inte kunde fixat det innan skolstart, och tråkigt att de då ska splitta på de klasser som barnen just introducerats i. Men förhoppningsvis blir det bra ändå och det verkar som att Nadia ändå får behålla sina fröknar och de lovade att ta hänsyn till kompisar också. Och Nadia fick ganska snabbt kompisar!

För efter mötet fick vi låta barnen vara kvar i klassrummet och jag gick och shoppade lite på Lindex till både mig och barnen. Sen gick jag och hämtade Nadia i skolan och så åt vi lunch på Burger King, dagen till ära. Fler föräldrar hade tänkt samma tanke och vi satte oss bredvid en skolkompis, Paulina, vars mamma jag pratat med under mötet. Nadia och Paulina visade sig vara födda med en dags mellanrum och dessutom bor de runt hörnet från oss och var lite lika på något sätt. Paulina ville komma hem och leka och det sade jag att hon gärna fick någon dag. För mig är det där sociala minst lika viktigt som det är för Nadia och jag känner mig som en rätt dålig förälder när jag hoppas att hon blir vän med de "smarta" och snälla barnen och inte med de där tjejerna med skinnkjol och örhängen...

Själv har jag haft en lugn men lite deppig vecka på jobbet. Tycker att det är jobbigt att vara borta så mycket från min söta lillskrutt... Passar på att smita lite tidigt iallafall medan jag ännu inte har så mycket att göra. Har en känsla av att det inte kommer att hålla i sig... 

Glad fredag!

Börja jobba

En ångestfylld söndagskväll följdes av en lika ångestfylld måndagmorgon. Idag börjar jag jobba, nästan exakt ett år efter att jag vaggade hemåt med oceaner av tid och bebisfödande framför mig. Ingen av mina andra föräldraledigheter har varit lika lång, och ingen har varit lika svår att avsluta. Existensiella tankar fyller hela min varelse; "är det såhär livet ska vara?" "Ska man tillbringa sina dagar med att tjäna pengar åt någon annan medan någon annan tar hand om mina barn?" Osv osv. Nu är ju dock denna andra barnens pappa, så det blir ju ändå en mjukstart, och jag tvivlar ju förstås inte en sekund på att barnen har det lika bra hos honom som med mig. Det är ju mest för mig det känns tufft, att vara borta från min lilla Elias hela dagarna.... Suck. Enda sedan jag var liten har jag haft svårt för att ta när roliga saker tar slut (Nadia har ärvt det från mig...), så det är någonting jag kämpar med. Just idag tog både semestern, sommaren, familjesamanvaron och mammaledigheten slut, och det var kanske lite mycket på samma gång.

Så jag pussade mina älsklingar hejdå och  började med tunga steg gå den välbekanta vägen till jobbet. Dagen började inget vidare. Jag stötte på min kompis Karin som sade att hon hade jobbångest och då släppte gråten jag haft i halsen hela morgonen och jag började grina. Fan! Svalde hårt och satte på mig solglasögonen jag turligt nog packat ned. 

Sen såg jag mig inte för när jag gick över en gata och höll på att bli överkörd av en snubbe i fräsig BMW som skällde på mig. Och jag skällde tillbaka och pekade finger. Det var ju rätt onödigt gjort, jag blev arg i hela kroppen och jag lovar att han är marknadschef nånstans och att jag kommer att kliva in i ett möte någon dag och så sitter han där. Onödigt, som sagt. 

Nu är jag snart framme. Fick sms av min chef igår att vi inleder med måndagsmöte, så nu ska jag ta några djupa andetag och förbereda mig på att säga att det känns såååå kul att vara tillbaka, att jag är sååå laddad, att det är sååå skönt att få använda hjärnan igen och alla andra slitna klyschor som jag inte tror ett dyft på just nu. Skjut mig... 

Lämnade dessa finingar hemma...

Lille skrutten. Han sitter gärna och spelar xylofon och sjunger med.

Sista vardagsmorgonen med slötittande på tv.

...och jag svischade iväg. Eller lunkade snarare. 

Längtan

Igår var första gången sedan 26 juni, då vi flög till USA, som jag satte på mig ett par långbyxor. En titt ut genom fönstret denna morgon gör att jag fruktar att det blir en repris idag. Men jag bytte iallafall om till avklippta jeans på eftermiddagen och strumplös hoppas jag kunna förbli ett tag till. 

Den annalkande hösten med sina kommande vintermånader förstärker min längtan utomlands. Min längtan efter ett annorlunda liv. Min längtan avser inte en strand eller en semestervecka i solen, jag vill helt enkelt flytta utomlands. Packa det nödvändigaste, ta med mig min familj, och bara bo utomlands i några år. Bo någonstans där vinter innebär tröja och jeans, inte overaller och vantar, där doften är ny, smaken en annan och språket i mitt öra klingar främmande - eller bekant, för all del, om man ska vara realist. Men just den realisten i mig suckar och ser framför sig alla svårigheter; boende här och där, jobb, visum, dagis, skola... Ett näranog omöjligt projekt, kan det tyckas. Men kanske inte, om man verkligen skulle gå in för det. Men just nu stannar det vid en dröm, en dröm med många öron och ögon öppna. Och en längtan, en längtan som inte vill ge med sig. 

Sista sommardagarna

Sista semesterveckan (även om jag rent tekniskt sett är föräldraledig med Nadia) och vi har lite svårt att få saker att hända. Vi har tvättat och vikt in allt från Ljusteröveckan, men lägenheten är fortfarande rätt kaotisk med bilbarnstolar, resevagn och resväskor som ska ned i källaren, täcken och kuddar från när Mimi och Dylan bodde här som behöver städas bort. Men jag har liksom ingen energi att ta tag i sånt, vilket är lite dumt för inte lär det bli mer tid över nästa vecka. Och sånt är svårt att göra när man är ensam med bebis, vilket ju Johan kommer att vara, varför det vore lite bra att ta tag i det denna vecka. Men men... 

Denna vecka har vi iallafall passat på att vara lite sociala. Jag och de stora barnen åkte till Söder och hängde med Lina och barnen igår och Johan och Elias kom efter när Elias sovit klart. Vi hade en härlig dag tillsammans, med min fina Lina och hennes fina ungar, och så mysigt att träffas igen efter sommaren!

Idag tog jag Elias och åkte till Storholmen utanför Lidingö och träffade min nya kompis Erika som har Ebba som är typ två veckor yngre än Elias. Erika och jag var i samma mammagrupp nu senast, och fann varandra nästan i direkt, i synnerhet sedan vi upptäckt att vi har gemensamma kompisar och ett stort gemensamt intresse för jämställdhetsfrågor. Samt en väldigt bra personkemi. Det är häftigt att få nya kompisar som vuxen tycker jag. Trots att vi är "mammakompisar" pratar vi ganska lite barn men det var roligt att se hur exakt Elias och Ebba följt varandra i utvecklingen. De låter likadant och gör precis samma saker. Vi hade en fantastiskt skön dag ute på deras underbara ställe med sjötomt (lite avis blev jag...) även om vi inte såg så mycket av Elias som somnade i Ebbas säng och sov i tre timmar... Vilket innebar att jag i lugn och ro kunde bada från bryggan, sola och läsa bok på bryggan, snacka med Erika, äta toast Skagen med Erika, hennes kille Christoffer och hans pappa och lillebror som var där, och dricka kaffe och äta delicatoboll. Sen fick vi både båtskjuts och bilskjuts och var hemma på ett kick för att lösa av Johan som skulle på derby. 

Underbart ställe och så nära stan...

Erika och Ebba utanför bastun

Lunch with a view

Fiskenät, de hade fått upp massa aborrar

Chillar lite...

Nybadad. Sista doppet och sommarselfien..? 

När Elias vaknat fick de bada lite. Men Ebba var mest intresserad av att dra Elias i snoppen och det tyckte han var sådär...

På behörigt avstånd...

Och nu sitter jag här och har en skön ensamkväll i soffan och ska snart ta fram min bok. Imorgon ska vi hälsa på farmor/gammelfarmor i Täby, det blir också mysigt. Och sen är det ju svårt att inte känna att sommaren är slut. På måndag börjar jag jobba igen, Olivia börjar dagis och Nadia skolan på onsdag. Det ska bli spännande att se hur hon trivs där, hon har varit redo länge, känns det som...

En vecka på Ljusterö

Jag ligger lite efter med bloggandet, minst sagt, men vi är på Ljusterö sedan i måndags. Innan dess var vi på bröllop i lördags, det var jättekul och tappra Mimi höll ställningarna med fyra barn hemma hos oss medan Johan och jag njöt av kyrkofri kärleksfest och svängde våra lurviga. 

Oj så skönt det var att lämna stan i måndags, efter monsterhandling för tio personer i Åkersberga, och kliva in i stugan här, som min svärmor lämnat så fin och välstädad, kändes som att vi hyrt ännu ett boende! Vi njöt av lugnet och gick ned och badade på eftermiddagen - 24 grader i havet tycker alla är supervarmt förutom vi som liksom inte lyckas vänja av oss av med Floridavärmen....

Nästa dag hängde vi på stranden efter grillad korvlunch. På eftermiddagen skulle båda mina syskon med familjer anlända, så vi gick direkt från stranden till bryggan för att möta upp dem. Sen övergick lugnet i stugan till full fräs i två dygn, men det var otroligt mysigt att ha dem här! Det är så sällan vi umgås alla tre syskon, så det var verkligen lyx. Och extra mysigt att ha min syster nära, vi hann umgås ganska mycket denna gång och hon är helt fantastisk med barnen. Elias och Mimi fann varandra direkt, underbart att se!

Dessa dagar som de andra varit här har vi mest hängt vid stranden eller klipporna, ätit en massa gott och hängt i stugan. Vi körde en liten kräftskiva på onsdagskvällen så att norrmännen fick se hur en sådan var, men vi var inte särskilt svenska gällande alkoholkonsumtionen. Alla var rätt trötta, Johan och jag har sovit dåligt i en lite för mjuk säng och med en lite för stökig bebis och de andra har en arg Frank plus bebis nattetid. Vi lyckades inte ens knäcka en hel flaska vin, innan vi gav upp för kvällen... Klent, vi får ta igen det om några år...

Obligatoriska hattarna på

Med lite gemensamma krafter fick vi ihop tillräckligt med blåbär till en paj och avslutade med mysig fika på altanen innan de begav sig tillbaka till stan igen i torsdags eftermiddag. Det var lite sorgligt att vinka hejdå vid båten, alla åker hem nu och vi ses inte mer denna gång. Önskar att vi bodde i samma land!

Mimi och John

Nu tar vi det bara lugnt denna sista dag på landet, senare blir det städning och säkert lite mera bad. Otroligt lyxigt att vi fick låna huset denna vecka, det har verkligen varit skönt. Imorgon åker vi hem igen, med bil eftersom vi även fick låna den, och nästa vecka vet vi inte riktigt vad vi gör. Det skulle vara skönt att bara vara hemma men eftersom det är sista semesterveckan känns det lite som att man borde hitta på nåt... Vi får se, nu kaffe på altanen!

En riktig sköning

Elias är nu snart 11 månader. Han kryper runt som en liten raket. När han vill, för han är också ganska nöjd med att bara sitta och pilla på nåt. Han har bara under senaste veckan blivit ännu mer av en skön liten lirare och lagt sig till med ett riktigt Beavis & Butthead-garv (minns ni?). "Hö hö" flinar han nästan för jämnan. Men humör har han också fått (tack och lov ännu inte som sina systrar, hoppas vi slipper såna utbrott...), lyfter man till exempel upp honom när han inte vill spjärnar han rakt ut med benen och sätter fötterna i magen på en. Han vill inte bli störd när han sitter och pillar med nåt. 

Bilhandlarn...

Orden har börjat komma och även om det mest är en massa da-da-da så hör vi ma-ma, pa-pa, tatt-tatt och heeeeeh. 

I Miami så gick vi en dag ned till stranden och gick förbi ett gäng coola snubbar med brallorna långt ned som stod och rökte. "Hey! Little dude lost his pacificer" ropade den ena lojt till Johan och sen dess kallar vi Elias Little Dude. Han är verkligen en skön liten snubbe och vi älskar den episoden. Allt blir ju lite extra coolt på amerikanska liksom. 

Några dagar i stan

Den här veckan har vi inte gjort många knop. Jag försöker att inte bli rastlös, utan känna att vi gjort så mycket under en månad att det bara är skönt att chilla hemma i stan, men lite bortkastat känns det ändå, eftersom jag har så himla lite tid kvar innan jag börjar jobba igen. Vi har iallafall varit och badat i Trekanten i Liljeholmen med Oskar, Filippa och Folke, barnen har lekt med varsin kompis, och ikväll ska vi på Kåldolmar och Kalsipper i Rålis med Mimi och Dylan som är här nu. Jag har också tränat tre gånger, jätteskönt - och svettigt! 

I tisdags var vi på BVC för första gången på två månader. Hela familjen följde med. Elias hade vuxit 5 cm på den tiden, men inte gått upp så mycket i vikt så det var ett rejält hack i kurvan. 

Mitt på kurvan gällande längden

Men från lite över till ett steg under på vikten. Men han äter ju så bra (i synnerhet nu när han får hemlagat igen och slipper amerikansk barnmat...) och verkar må bra, så han kommer nog igen. Valkarna på låren finns ju kvar iallafall! Skärmdumpar från BVC-appen, den är lite småkul om man vill kolla kurvorna 

 

Prickarna och de små blåsorna på tårna och händerna visste inte BVC-tanten heller vad de var, jag googlade lite och då tänker man ju höstblåsor men nu verkar de läkt och jag har inte sett några nya, så jag vet inte... Vi börjar hursomhelst alla återanpassa oss till svensk tid och Elias har återgått till att somna själv i eget rum. Men det var svårare att vända tillbaka tycker jag...

På lördag ska Johan och jag på bröllop (egentid!!!) och nästa vecka ska vi vara på Ljusterö. Ing-Mari och Henning är inte där utan vi ska ha det helt för oss själva. Ska bli jättemysigt! Felix med familj och Mimi och Dylan kommer ut ett par dagar, kul att syskonhänga lite! Känns faktiskt väldigt skönt att vi ska iväg dit nästa vecka. Efter den har vi en vecka kvar innan jobb, skola och dagis börjar. Vet inte riktigt vad vi ska hitta på då, skulle vilja göra något så att tiden inte bara försvinner på ingenting...