Det här inlägget ska handla om längtan, längtan efter barn. Ett fenomen som så tydligen är så vanligt att det har ett eget sammansatt ord. Jag bar den längtan med mig länge, längre än jag trodde när det väl skedde. När jag tänker tillbaka så har jag nog längtat efter barn nästan så länge jag kan minnas. Jag drar mig till minnes en av alla noveller jag skrev under en tid när jag trodde att jag skulle bli författare (eller kläddesigner...), jag tror att jag gick i högstadiet då. Jag skrev om en stormande kärlek och om hur jag blev oväntat gravid. Trots vår ungdom bestämde jag och min fantastiske mörke riddare oss för att behålla barnet, en flicka vid namn Coccinelle föddes och livet var fantastiskt. Att Coccinelle (uttalas "Coxinell") betyder Nyckelpiga på franska och att storyn kanske var en smula (minst sagt...) banal och orealistisk, blir tydligt såhär tjugonågonting år senare, men klart var att längtan fanns där. Sedan lade jag nog ett glipande lock på den i ganska många år, men efter trettio började den så smått spira igen. Jag kommer aldrig att glömma en middag med några arbetskamrater då en av kollegerna berättade att hon var gravid, jag väl såg lite längtande ut och ställde massa frågor, och en annan kollega sade "åh, Julia, du älskar verkligen barn" varpå en annan kollega, en äldre dam som jag jobbade nära, blixtsnabbt replikerade "Ja just därför kommer hon aldrig att få några egna!" Det var så elakt sagt, för det var ju min största farhåga att det skulle bli precis så.
Men så blev det inte, och det låter kanske lite fånigt och romantiserande (och så självklart förstås...) men mina barn är det absolut bästa som hänt mig. Trots bristande tålamod ibland och diverse städutbrott, känns det som att vara mamma är det jag är allra bäst på. Där vet jag vilka premisser som gäller och att älska mina små akvkommor villkorslöst är ju så väldigt lätt! Och trots att det låter hemmafrupräktigt och rätt omodernt så ger det mig faktiskt viss tröst när mitt jobbsjälvförtroende tryter.
Det är ju så orättvist att vi kvinnor har en deadline som inte existerar för män och att vi ska behöva känna stress för att inte hinna träffa den rätta partnern i tid. Jag är så glad över att jag tillslut kunde lägga den stressen åt sidan för egen del, och just nu gläds jag otroligt mycket åt några nära medsystrar i samma situation
Och efter tre barn kan jag äntligen lägga min barnlängtan åt sidan och känna mig nöjd, även om det nog bara är att inse att den nog aldrig kommer att försvinna helt. Att aldrig mer få vara gravid, ha en bräcklig liten nyföding med pyttesmå tår, aldrig mer få vara föräldraledig, det känns inte helt självklart. Men nu får jag nöja mig med att snusa på andras bebisar, ställa upp som barnvakt och öva på att bara ge goda råd när de efterfrågas...
Sådana här små nyfödda tår....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar