måndag 18 augusti 2014

Börja jobba

En ångestfylld söndagskväll följdes av en lika ångestfylld måndagmorgon. Idag börjar jag jobba, nästan exakt ett år efter att jag vaggade hemåt med oceaner av tid och bebisfödande framför mig. Ingen av mina andra föräldraledigheter har varit lika lång, och ingen har varit lika svår att avsluta. Existensiella tankar fyller hela min varelse; "är det såhär livet ska vara?" "Ska man tillbringa sina dagar med att tjäna pengar åt någon annan medan någon annan tar hand om mina barn?" Osv osv. Nu är ju dock denna andra barnens pappa, så det blir ju ändå en mjukstart, och jag tvivlar ju förstås inte en sekund på att barnen har det lika bra hos honom som med mig. Det är ju mest för mig det känns tufft, att vara borta från min lilla Elias hela dagarna.... Suck. Enda sedan jag var liten har jag haft svårt för att ta när roliga saker tar slut (Nadia har ärvt det från mig...), så det är någonting jag kämpar med. Just idag tog både semestern, sommaren, familjesamanvaron och mammaledigheten slut, och det var kanske lite mycket på samma gång.

Så jag pussade mina älsklingar hejdå och  började med tunga steg gå den välbekanta vägen till jobbet. Dagen började inget vidare. Jag stötte på min kompis Karin som sade att hon hade jobbångest och då släppte gråten jag haft i halsen hela morgonen och jag började grina. Fan! Svalde hårt och satte på mig solglasögonen jag turligt nog packat ned. 

Sen såg jag mig inte för när jag gick över en gata och höll på att bli överkörd av en snubbe i fräsig BMW som skällde på mig. Och jag skällde tillbaka och pekade finger. Det var ju rätt onödigt gjort, jag blev arg i hela kroppen och jag lovar att han är marknadschef nånstans och att jag kommer att kliva in i ett möte någon dag och så sitter han där. Onödigt, som sagt. 

Nu är jag snart framme. Fick sms av min chef igår att vi inleder med måndagsmöte, så nu ska jag ta några djupa andetag och förbereda mig på att säga att det känns såååå kul att vara tillbaka, att jag är sååå laddad, att det är sååå skönt att få använda hjärnan igen och alla andra slitna klyschor som jag inte tror ett dyft på just nu. Skjut mig... 

Lämnade dessa finingar hemma...

Lille skrutten. Han sitter gärna och spelar xylofon och sjunger med.

Sista vardagsmorgonen med slötittande på tv.


...och jag svischade iväg. Eller lunkade snarare. 


1 kommentar:

Anonym sa...

Åh herre jag känner mig PRECIS som du. Ältar fram och tillbaka om jag verkligen är där jag vill vara.

HJÄLP!
Behöver en drink som sagt. EN STOR!

Kram Å-M