Kristi Himmelsfärdshelgen bjöd på högsommartemperaturer men känslan
som hängde kvar efteråt var mest att jag kände mig trött på barn, trött på tjat
och trött på att höra min egen röst ringa i skallen. När jag satte mig i soffan
efter läggning på söndag kväll (Johan spelade match) efter att ha behövt lirka med Elias och leka
dinosaurier för att få på pyjamasen och sen kämpa med de andra två, kände jag mig bara helt energidränerad.
Vissa perioder blir det bara för mycket
och fyra dagar av tjat om att inte kasta kläderna på golvet, att ta undan en
sak innan man börjar på nästa och att SLUTA BRÅKA, var både jag och Johan helt
slut. Våra stora barn bråkar så jäkla mycket med varandra just nu och det finns
nästan ingenting så dränerande som deras eviga gnabb och ihoprykande.
Vi var i
alla fall glada över att vi lyckats få
till en Ljusteröhelg och förutom bråket och tjatet hade vi det superhärligt
förstås med fina svärmor och Henning, som måste haft det väldigt skönt när vi
åkte hem.. För oss väntade dock stortvätt av kläder och barn, uppackning och så
det vanliga roddandet… Men nu ska jag sluta klaga för det var verkligen härligt också! Förutom att jag brände handen på baconfett och fick sitta med handen i vatten hela resten av dagen och kvällen, och fortfarande har ont nästan en vecka senare...
