Terrible Twos

Elias, med två veckor till tvåårsdagen, är en liten krabat bubblandes av ord och meningar. Det kommer nya varje dag och förskolan är som alltid en uppsjö till ny inspiration. Samtidigt är han ju långt bakom systrarna som pratade i helt fullständiga meningar i tvåårsåldern. Det gäller att komma ihåg att han nog förstår lika mycket även om han inte kan uttrycka sig lika bra.  

Men under sista veckorna har någonting hänt. En helt otroligt envis och viljestark liten person har dykt upp under det änglalika skalet och det är som att han plötsligt upptäckt sin fria vilja och som konsekvens av det börjat utmana alla rutiner. Så istället för att gå framåt så har vi regresserat och allting har blivit mycket sämre än vad det var innan. 

Läggningsrutinen som alltid suttit som en smäck är helt plötsligt verkligen ingen självklarhet. För någon vecka sen kom han på att han kunde klättra ur spjälsängen (visserligen ganska sent) och sen dess kan han komma gåendes lite hipp som happ och gärna mitt i natten. Och när han druckit sin välling på kvällen, så istället för att kippa med ögonen och vända sig om så ställer han sig upp och gormar. Pust! Och det är ett evigt tjat om "aja buff" som man kan få sitta och sjunga i timmar... På nätterna vaknar han, kommer på att han vill "vila" nån helt annanstans än i sin säng och börjar ofta ropa på "Jaja Liwia" och så får man ta en nattlig fight när det enda man vill är att sova. 

Nappen vill han gärna gå runt med konstant och blir arg och biter fast i den när man försöker dra ur den. "Bappem, bappem" ropar han ständigt. Potträning som vi så smått påbörjat och hade tänkt satsa på under sommaren, visar han inte längre något som helst intresse för. Pottan har han kissat i en enda gång, och det var i våras. Tvärtom är han helt besatt av sin blöja och vill aldrig ta av den, hur kissig och äcklig den en är. Och så fort man fått av den ropar han "boja boja" och vill ha en ny... Inte ens om han bajsat vill han ta av sig blöjan. 

Så man kan väl enkelt summera det som att allting går åt helt fel håll! Jag antar att det finns en anledning till uttrycket Terrible Twos.

Nappgalen

 

Full fart framåt

Livet går i ett rasande tempo så fort det blir vardag och nu står vi här igen med trippla lämningar och hämtningar kombinerat med två heltidsjobb. Inskolningen har gått jättebra för Elias men vi kör fortfarande lite korta dagar denna vecka ut. Johan tog det mesta av inskolningen och bär det största lasset av hämtningar och lämningar men man skulle verkligen behöva vara en tredje förälder ibland. Det tar en sån evig tid att lämna och hämta på tre ställen och vår förhoppning att denna termin skulle bli enklare när Olivia började skolan har inte infriats, eftersom hon och Nadia går i olika byggnader och det ändå blir tre olika ställen. Jag fasar för hösten då detta även ska kombineras med klädbråk om överdragisar och trippla mängden kläder. Försöker blicka framåt åtminstone något eller några år tills de kan gå själva till skolan, men det känns lite tungt ibland...

MEN. Nu var det ju inte meningen att ett av mina sällsynta inlägg bara skulle bli en klagolåt! För trots tungrodd logistik gör vi mycket kul också. Johan och jag hade en härlig helg i London förra veckan! Jag åkte dit med jobbet på torsdagen, mitt i inskolningen vilket var extremt dålig timing men vi löste det med hjälp av en kompis till Johan och så pappa och Titti som gjorde en hjälteinsats fredag till söndag.

Jag åkte med jobbet på torsdag eftermiddag och var ute med kunder och kolleger i torsdags kväll, vi åt helt MAKALÖS asiatisk mat på en Michelinbelönad restaurang som hette Hakkasaan. Fantastiskt! Och drack mängder med vin, den fantastiska servispersonalen bara fyllde på utan att man märkte det... 

To die For...

En sen drink... 

På fredagen var vi hos Google London hela dagen, superspännande!

Google Garden (men egentligen fick man inte fota, så det blev inget mer..)

Och sen gick jag och mötte upp Hilda och lilla Ellen och hängde med dem hela eftermiddagen och sen tog vi ett glas vin på en superstylish hotellbar (Edition) innan vi tog en taxi hem till dem och väntade in Johan som kom sent på kvällen. Nästa dag var jättevarm och skön och vi knallade runt halva stan innan vi åt en extremt sen lunch vid fyra tillsammans med några londonboende kompisar. På kvällen gick Johan och jag ut alldeles själva, utan varken våra eller andras barn, och åt middag på en god köttrestaurang som hette Gaucho.

Johans bacon & egg drink 

Gänget

Eftermiddagsdrink (alkoholfri)

Toksöta Ellen

På söndagen gjorde vi ingenting annat än att ta det lugnt hemma och äta god frukost med våra vänner, sen var det dags att åka till Heathrow. Det var en jättemysig och välbehövlig helg men London är en stad jag aldrig riktigt får något grepp om och inte riktigt fallit för.

Och denna vecka har bestått av jobb i rasande tempo - men kul! Och så lite lunchträning, stressa iväg och hämta och så den spännande serien Bloodline på Netflix på kvällarna (efter att jag jobbat lite..). Lägenheten ser rätt kaosig ut men bara orkar inte bry mig.. 

För ett år sen

Separationsångest. 

Jag gjorde mig redo att gå till jobbet för första gången på ett år. Ett jobb som jag inte vantrivdes på, men där jag varit alldeles för länge och hade lovat mig själv att inte återvända till. Under föräldraledigheten sökte jag en massa jobb men inget blev det, och den 18 augusti lunkade jag modstulet mot mitt gamla jobb. 

En kylig dag då både sommaren, föräldraledigheten och semestern tog slut och hjärtat kändes tungt. Det var inga muntra kliv som togs mot Birger Jarlsgatan. 

Den 18 augusti detta år var humöret ett helt annat. Lagom nytt jobb som jag såg fram emot att komma tillbaka till och nystart med två skolstarter och en förskolestart. 

Glada kliv av två små. 

På nya förskolan. Det känns mycket bättre än den förra. 

Hemvägen. Ropar hejdå till kompisarna. Hela dagen pratade han om "koppis", "koppis lessen" osv. Sött!

Jämställdhet

Jag hamnade i en diskussion om jämlikhet och feminism i helgen. Herregud, som jag brinner för dessa frågor, och det blev inte direkt mindre tydligt efter några drinkar och en meningsmotståndare. Det finns en text av Nina Åkestam, som liksom sätter fingret på detta med familjeliv och jämställdhet så helt perfekt. Jag är ju inte alls lika vältalig som hon, men vill gärna att ni läser texten så jag klistrar helt enkelt in den. VEM kan argumentera mot detta?! 

När jämställdheten klampar ut

• 28 augusti 2014
 
• 6 min
 
• Kommentera

Nu, hörrni, ska jag passa på att använda en av mina sista dagar i den här kanalen till att prata om nåt som kan vara jättekänsligt, så sitt ner på en bekväm stol innan du läser vidare. Jag tänkte säga några ord om hur folk som har barn tillbringar tid med dessa barn. Först ett klargörande: Jag kommer inte att i första hand referera till föräldrar som lever på marginalen rent ekonomiskt, utan såna som tillhör medelklass+ och har möjligheter att välja. Typ som många av den här bloggens läsare.

Det är nämligen så att nu har det börjat. Det där som jag har hört äldre människor säga, och precis som alla yngre människor före mig avfärdat med “nej men gud, som kommer vi i vår generation inte att göra!” Nämligen att där barnen kommer in, där tågar jämställdheten med bestämda steg ut.

Så här brukar det ungefär se ut: Det börjar oftast med föräldraledigheten, som mamman tar drygt ett år av och pappan (i bästa fall) tar resten. Det gör så klart att hon får en tajtare relation till barnet. Saknar det mer när de inte är tillsammans. Oroar sig mer. Såna känslor uppmuntras, eller ses åtminstone som självklara hos mammor, medan de inte är alls lika accepterade hos pappor. Så det blir naturligt att mamman tycker att det är urjobbigt att stressa från jobbet, komma för sent till dagis, komma för sent till mötet, och känner sig otillräcklig på alla håll. Självklart börjar man fundera på om det är värt det, och kommer fram till att det inte är det. Tiden med barnen är viktigare än jobbet. Så mamman går ner i arbetstid. För familjen ska kunna stanna på samma ekonomiska nivå som tidigare måste pappan jobba mer, klättra snabbare, komma hem senare. Det leder till mindre tid och ork än innan att ta tag i städ och tvätt och matsäckspackning. Så det hamnar på mammans bord. Till och med deltiden blir jobbig, med huset och allt, och nu tjänar ju dessutom han så bra, kanske är det bäst om hon jobbar ännu lite mindre? Och simsalabim har kvinnor och män födda 1985 satt sig i precis samma situation som drev deras farföräldrar till vansinne 60 år tidigare.

Det intressanta är att det spelar ingen roll hur rollerna såg ut innan barnen. Om han tjänade mer är det naturligt att hon är hemma, det andra vore ju ekonomiskt orimligt. Om hon tjänade mer är det också naturligt att hon är hemma, hon har ju slitit så mycket och känner att det är dags att prova något annat. OM VI INTE TÄNKER EFTER HAMNAR VI DÄR. Det har vi alltid gjort. Och även fast jag vet det känns det surrealistiskt när jag ser det hända folk jag känner. Att det kan vara så himla lätt att analysera strukturer och fördomar i andra sammanhang, men när det gäller en själv är det plötsligt så svårt.

Men vi kan inte ha det så. Det handlar inte bara om ansvar för jämställdheten, för kvinnors möjlighet att försörja sig själva, ha makt över sitt eget liv, kunna lämna en destruktiv relation, för föräldrar att kunna se sina barn i ögonen om 20 år och säga att vi gjorde allt vi kunde för att världen skulle bli en bättre plats för dig. Det handlar om barnen också. Inget barn förtjänar att växa upp och vara målet med en förälders liv. För det är inte så enkelt att en person som tidigare var driftig, perfektionistisk och älskade bekräftelse kommer att byta personlighet bara för att hen får barn. Det kommer att bara att vara projektet som ändras, från det perfekta jobbet till den perfekta familjen. Föräldern som lägger ner sitt jobb (eller stora delar av det) för att ägna sig åt barnen kommer att behöva få all sin bekräftelse genom dem, eller genom omvärldens reaktioner på dem. När de misslyckas är föräldern misslyckad. De bär hela hens framgång på sina axlar. För ett barn som samtidigt då inte får tillgång till den andra föräldern, för att hen jobbar så himla mycket, blir det alldeles för mycket att bära.

Jag tänker på det här nu, för jag vill gärna ha barn en dag och jag vet att om vi inte tänker och planerar kommer vi att hamna där, precis som miljontals människor före oss. Och jag vill inte det. Jag vill att mina barn ska växa upp med två (minst) tillgängliga vuxna, mycket frihet och alla möjligheter. För att komma dit (eller i alla fall ge det en chans), är det några grejer jag tror är bra att göra:

- Dela föräldraledigheten lika. Fundera inte ens på något annat. Det handlar om båda föräldrarnas och barnens rätt till varandra. Det kanske skulle vara enklare eller i stunden kännas bättre på något annat sätt, precis som det vore enklare om det aldrig regnade på midsommarafton. Men verkligheten är som den är och då får man helt enkelt lösa det efter de premisser som finns.

- Spara pengar innan. Då fastnar man inte lika lätt i de kortsiktiga ekonomiska resonemangen (för alla fattar ju att det på sikt är bättre ekonomi i två människor som jobbar än en, eller 1,5).  Precis som man kan spara till en semesterresa kan man så klart spara till att ha det ok även när man är hemma med kids.

- Gå ner i arbetstid båda två. Jag fattar att det inte är optimalt att jobba heltid om man har små barn. Men både ekonomisk och praktiskt är det ju väldigt mycket bättre om båda går ner 20% än om en går ner 40. Att man går tidigt ett par dagar i veckan gör typ ingen skillnad, men gör någon det varje dag blir det snabbt befäst att man är en “sån” som aldrig är där, och blir bortplockad från roliga projekt, befordringar och lönepåslag.

- Lev med dåligt samvete. Jag fattar ärligt talat inte hur folk med familj får ihop det, och är mäkta imponerad av hur de fixar och trixar. Ändå verkar många av dem leva med dåligt samvete, jämt. Jag tror att det är oundvikligt när barnen är små. Det är bara att förbereda sig på kaos, ducka och kämpa, inse att barn växer upp i krig och klarar sig ändå, att ingen arbetsplats hittills har imploderat av ett par vabb-inställda möten, och tänka på att det bara rör sig om några år.

Det var mina cents på det området. Jag vill verkligen inte lägga sten på börda för de kvinnor som redan kämpar på och ge dem ännu mer dåligt samvete för att de dessutom pajar jämställdheten. Och som sagt, jag vet att det ofta inte är nån plan, utan de flesta hamnar där utan att riktigt fatta hur det blev så. Men det här är viktigt, på riktigt. Det är en konkret sak vi alla, män som kvinnor, kan ta tag i och göra brutalstor skillnad på bara något decennium. Gud vad jag hoppas att vi gör det.

Ligger efter...

Ja jag ligger efter rejält i bloggandet så det blir en kort bildsammanfattning:

Sista semesterveckan (av sex..) tillbringade vi i Strömstad. 

Lillputte i skogen utanför stugan första eftermiddagen. Alltid skönt att komma ut på landet även om jag inte brukar längta dit så mycket innan. 

Nadia och jag gick bakom huset för att plocka blåbär. Vi hittade inga blåbär just på detta ställe (men det fanns mängder i övriga skogen) men däremot en massa härliga kantareller!

Nu kan han räkna till ett, tå, te, ÅTTA!

Första dagen gick vi ned till stranden.

Och som alltid på västkusten roade sig barnen rejält med maneter (öronmaneter, inte brännmotsvarigheten...), krabbfiske, musselfångande, fiskletande och så vidare... Vi var ett stort gäng men det syns inte på denna bild.

Resten av veckan var vädret sisådär. Inte jättedåligt men inte superskönt. Lite burrigt och vi gjorde inte så mycket mer än hängde vid stugan, plockade lite mer svamp i en annan skog och en del blåbär. Och spelade spel. Här rim-memory som ju Nadia var grym på förstås. 

Sen blev vi även inbjudna till en teaterföreställning som var mycket underhållande. Ehum. 

Olivia gjorde och sålde biljetter till "tijatern"

Ovan nämnda svampexkursion. Inte optimalt att gå i skogen med en tvååring, men det gick. De andra barnen tyckte att det var jättekul att gå i skogen tills Olivia välte ut sin lilla blåbärshink och började vrålgråta och skrika i typ en halvtimme, så hela bygden vaknade. Ibland undrar jag om hon någonsin ska växa ifrån det där beteendet...

På plockade blåbär och hallon gjorde vi en gräddtårta och bjöd grannsläktingarna på. Lite förstärkning i form av köpta jordgubbar...

Pia, Pelle och lilla Ines kom och hängde med oss i ett par dagar. Mysigt, och barnen var så gulliga med sin lilla kusin.

Elias ville också hålla och var supergullig och inte alls svartsjuk.

Fick testa en ny sommarfrisyr.

Och en ny murvel-look à la 70-tal

Sista kvällen åkte vi in till Strömstad med Johans syssling Staffan och hans familj som vi oftast hänger med på landet. Det ser fint ut på bilden men var en ganska ruggig kväll. Vi har en bra tradition att äta på en restaurang som ligger precis vid en lekpark så barnen kan leka medan vi väntar på maten.

Titta på båtar i hamnen.

Och ruggigt eller ej, en efterföljande glass i hamnen hör till. Här alla pysslingarna; Maja, Olivia, Hannes, Alice, Elias och Nadia.

Och nästa ankare på väg till bilen.

Nästa dag var en fin dag men när man är på väg att lämna så vill man ju bara hem. Så vi packade ihop oss, städade (vad lätt och lite det låter när man skriver det såhär... Det var varken eller. Fem personer är lika med mycket packning och stök...) och satte oss i bilen och kom hem ganska sent på lördagskvällen.

Nästa morgon hade vi ju högvis med landetluktande tvätt och uppackning att stå i men eftersom det var min sista dag på semestern struntade vi i den och åkte ut till Storholmen utanför Lidingö där min kompis Erika har ett helt makalöst ställe. Erika hämtade upp oss med båten i hamnen på Lidingö och körde oss den korta biten över sundet.

Ebba och Elias är jämnåriga sånär som på två veckor och hade kul ihop. Så söta när de gick och höll varandra i handen.

Vi åt våfflor (barnen) och Toast Skagen (vuxna) och hade en riktig toppendag!

Gott, trevligt, mysigt, vackert!

Jag hade lite badsug efter att bara ha doppat tårna på västkusten och hoppade i nästan direkt. Fast det är Erika och Nadia på denna bild...

Olivia förvånade mig med att hänga på badringen (hon är i vanliga fall en riktig fegis) och både hon, Nadia och Johan åkte den sen bakom båten ute på djupt vatten. Med flytväst förstås. Lite läskigt att sitta på bryggan och se när de ramlade av därute men de hade ju flytväst och pappa där så det gick bra.

På väg ut...

Sen avslutade vi med en tur med båten runt ön, där Elias chillade rejält.

Och efter det blev vi tillbakaskjutsade till hamnen och åkte hem och åt middag.

Denna intog vi på gården tillsammans med grannarna, eftersom det var en sån härlig kväll. Det blev dock mycket senare än vi tänkt oss eftersom indiern, dit Johan och Nino gått för att handla mat, tog över en timme på sig att laga vår middag...

Småttingarna Bruno och Elias fick vi koka pasta till medan vi väntade...

Elias paradrätt denna sommar: plain pasta...

Ja och nu (fast inte exakt just nu då det är kväll...) är jag tillbaka på jobbet och har snart jobbat i en vecka medan Johan varit hemma med barnen som inte börjar skola och dagis förrän nästa vecka. Det är ju fantastiskt skönt att vara ledig men man vänjer sig ju även vid att jobba... Nästa helg åker vi dock till London, först jobb och sen privat, och det ska bli superkul!

Mellanlandning

I några dagar har vi mellanlandat hemma i stan och inte gjort så mycket vettigt alls. Vår fransk/spanska utbytesfamilj hade lämnat lägenheten jättefin och jag måste återigen säga vilken briljant idé jag tycker att detta med Homeexchange är! Helt perfekt! Och extra perfekt denna gång då vi hade vänner i närheten och kunde ha lite sociala sammankomster. Börjar redan fundera på nästa år...

Som sagt, inte så många knop denna vecka, det har ju förstås regnat en hel del men idag sken solen och vi gick ned på stan och kollade Pride. Igår hängde vi i Vasaparken och dagen innan lyckades vi fixa playdates till båda stora barnen, vilket var toppen eftersom de ju bråkar en hel del dessa två syskon som umgåtts så mycket så länge.. 

Morgon-tv...

Imorgon åker vi till Strömstad i gryningen och sen hänger vi där i en knapp vecka. Med detta kalla sommarväder har vi inte så vansinnigt höga förväntningar men det ska bli skönt att inte sätta igång med vardagen riktigt ännu...