Jämställdhet

Jag hamnade i en diskussion om jämlikhet och feminism i helgen. Herregud, som jag brinner för dessa frågor, och det blev inte direkt mindre tydligt efter några drinkar och en meningsmotståndare. Det finns en text av Nina Åkestam, som liksom sätter fingret på detta med familjeliv och jämställdhet så helt perfekt. Jag är ju inte alls lika vältalig som hon, men vill gärna att ni läser texten så jag klistrar helt enkelt in den. VEM kan argumentera mot detta?! 

När jämställdheten klampar ut

• 28 augusti 2014
 
• 6 min
 
• Kommentera

Nu, hörrni, ska jag passa på att använda en av mina sista dagar i den här kanalen till att prata om nåt som kan vara jättekänsligt, så sitt ner på en bekväm stol innan du läser vidare. Jag tänkte säga några ord om hur folk som har barn tillbringar tid med dessa barn. Först ett klargörande: Jag kommer inte att i första hand referera till föräldrar som lever på marginalen rent ekonomiskt, utan såna som tillhör medelklass+ och har möjligheter att välja. Typ som många av den här bloggens läsare.

Det är nämligen så att nu har det börjat. Det där som jag har hört äldre människor säga, och precis som alla yngre människor före mig avfärdat med “nej men gud, som kommer vi i vår generation inte att göra!” Nämligen att där barnen kommer in, där tågar jämställdheten med bestämda steg ut.

Så här brukar det ungefär se ut: Det börjar oftast med föräldraledigheten, som mamman tar drygt ett år av och pappan (i bästa fall) tar resten. Det gör så klart att hon får en tajtare relation till barnet. Saknar det mer när de inte är tillsammans. Oroar sig mer. Såna känslor uppmuntras, eller ses åtminstone som självklara hos mammor, medan de inte är alls lika accepterade hos pappor. Så det blir naturligt att mamman tycker att det är urjobbigt att stressa från jobbet, komma för sent till dagis, komma för sent till mötet, och känner sig otillräcklig på alla håll. Självklart börjar man fundera på om det är värt det, och kommer fram till att det inte är det. Tiden med barnen är viktigare än jobbet. Så mamman går ner i arbetstid. För familjen ska kunna stanna på samma ekonomiska nivå som tidigare måste pappan jobba mer, klättra snabbare, komma hem senare. Det leder till mindre tid och ork än innan att ta tag i städ och tvätt och matsäckspackning. Så det hamnar på mammans bord. Till och med deltiden blir jobbig, med huset och allt, och nu tjänar ju dessutom han så bra, kanske är det bäst om hon jobbar ännu lite mindre? Och simsalabim har kvinnor och män födda 1985 satt sig i precis samma situation som drev deras farföräldrar till vansinne 60 år tidigare.

Det intressanta är att det spelar ingen roll hur rollerna såg ut innan barnen. Om han tjänade mer är det naturligt att hon är hemma, det andra vore ju ekonomiskt orimligt. Om hon tjänade mer är det också naturligt att hon är hemma, hon har ju slitit så mycket och känner att det är dags att prova något annat. OM VI INTE TÄNKER EFTER HAMNAR VI DÄR. Det har vi alltid gjort. Och även fast jag vet det känns det surrealistiskt när jag ser det hända folk jag känner. Att det kan vara så himla lätt att analysera strukturer och fördomar i andra sammanhang, men när det gäller en själv är det plötsligt så svårt.

Men vi kan inte ha det så. Det handlar inte bara om ansvar för jämställdheten, för kvinnors möjlighet att försörja sig själva, ha makt över sitt eget liv, kunna lämna en destruktiv relation, för föräldrar att kunna se sina barn i ögonen om 20 år och säga att vi gjorde allt vi kunde för att världen skulle bli en bättre plats för dig. Det handlar om barnen också. Inget barn förtjänar att växa upp och vara målet med en förälders liv. För det är inte så enkelt att en person som tidigare var driftig, perfektionistisk och älskade bekräftelse kommer att byta personlighet bara för att hen får barn. Det kommer att bara att vara projektet som ändras, från det perfekta jobbet till den perfekta familjen. Föräldern som lägger ner sitt jobb (eller stora delar av det) för att ägna sig åt barnen kommer att behöva få all sin bekräftelse genom dem, eller genom omvärldens reaktioner på dem. När de misslyckas är föräldern misslyckad. De bär hela hens framgång på sina axlar. För ett barn som samtidigt då inte får tillgång till den andra föräldern, för att hen jobbar så himla mycket, blir det alldeles för mycket att bära.

Jag tänker på det här nu, för jag vill gärna ha barn en dag och jag vet att om vi inte tänker och planerar kommer vi att hamna där, precis som miljontals människor före oss. Och jag vill inte det. Jag vill att mina barn ska växa upp med två (minst) tillgängliga vuxna, mycket frihet och alla möjligheter. För att komma dit (eller i alla fall ge det en chans), är det några grejer jag tror är bra att göra:

- Dela föräldraledigheten lika. Fundera inte ens på något annat. Det handlar om båda föräldrarnas och barnens rätt till varandra. Det kanske skulle vara enklare eller i stunden kännas bättre på något annat sätt, precis som det vore enklare om det aldrig regnade på midsommarafton. Men verkligheten är som den är och då får man helt enkelt lösa det efter de premisser som finns.

- Spara pengar innan. Då fastnar man inte lika lätt i de kortsiktiga ekonomiska resonemangen (för alla fattar ju att det på sikt är bättre ekonomi i två människor som jobbar än en, eller 1,5).  Precis som man kan spara till en semesterresa kan man så klart spara till att ha det ok även när man är hemma med kids.

- Gå ner i arbetstid båda två. Jag fattar att det inte är optimalt att jobba heltid om man har små barn. Men både ekonomisk och praktiskt är det ju väldigt mycket bättre om båda går ner 20% än om en går ner 40. Att man går tidigt ett par dagar i veckan gör typ ingen skillnad, men gör någon det varje dag blir det snabbt befäst att man är en “sån” som aldrig är där, och blir bortplockad från roliga projekt, befordringar och lönepåslag.

- Lev med dåligt samvete. Jag fattar ärligt talat inte hur folk med familj får ihop det, och är mäkta imponerad av hur de fixar och trixar. Ändå verkar många av dem leva med dåligt samvete, jämt. Jag tror att det är oundvikligt när barnen är små. Det är bara att förbereda sig på kaos, ducka och kämpa, inse att barn växer upp i krig och klarar sig ändå, att ingen arbetsplats hittills har imploderat av ett par vabb-inställda möten, och tänka på att det bara rör sig om några år.

Det var mina cents på det området. Jag vill verkligen inte lägga sten på börda för de kvinnor som redan kämpar på och ge dem ännu mer dåligt samvete för att de dessutom pajar jämställdheten. Och som sagt, jag vet att det ofta inte är nån plan, utan de flesta hamnar där utan att riktigt fatta hur det blev så. Men det här är viktigt, på riktigt. Det är en konkret sak vi alla, män som kvinnor, kan ta tag i och göra brutalstor skillnad på bara något decennium. Gud vad jag hoppas att vi gör det.