Trebarnslördag

Gåragen började inget vidare. Framförallt för att den började alldeles för tidigt. Eller så var det fredagen som aldrig tog slut. För när vi tvingat oss i säng vid halv tolv, trots att det var en ny serie på tv som verkade bra, så satte först Nadia igång att vakna och ville dricka massor. Kanske grytan var för salt. När hon äntligen kommit till ro var det dags för väckning igen och från ungefär fyra satte Olivia igång att krångla och skrika med resultatet att hon väckte oss alla fem. Dylan låg under täcket och var mörkrädd och kunde väl inte förstå vad som väsnades så mycket mitt i natten. Efter lite halvslummer och ett himla rännande gav vi upp vid tjugo över fem och jag gick upp med Olivia och tog första passet. Dylan fick sova i stora sängen med Johan och jag satte mig med en pigg Olivia i vardagsrummet och undrade vad katten jag gjorde uppe mitt i natten. Vid strax efter sju bytte vi och jag fick sova några timmar till. Men Olivia ville inte somna förrän vid nio och då bara en halvtimme.

Olivia och Dylan bygger lego

Pyjamastrion bygger lego

Sen satte vi fart med påklädnad och gav barnen tidig lunch innan vi gav oss iväg med bussen mot Etnografiska museet. Vi var ju där för att bygga benrangel i verkstan men innan dess ingick en familjevisning på muséet. Nadia sov, Olivia var ointresserad och Dylan tyckte att hela muséet var jätteläskigt och stod bara och tjatade om att han ville åka hem, så det började inget vidare. Sen vaknade Nadia också och var sur, så vi struntade i visningen och gick och väntade på att verkstaden skulle öppna.

Dylan i sin finaste Halloween-outfit (som Johan hade som barn!)

Väl därinne visade den idén sig vara en riktig höjdare. Det fanns obegränsat med material och Dylan gjorde ett benrangel med hjälp av Johan och jag och Nadia gjorde dekorerade döskallar. Jag tror att barn och vuxna hade lika kul och en timme försvann på nolltid. Så vi packade ihop våra limdrypande alster, bojkottade museirestaurangen efter en titt på kön och tog oss tillbaka hem till Vasastan. Hamburgare till de stora och glass till de små på vägen.

Benrangel coming up!

Nadia och jag djupt koncentrerade

Limmet var en höjdare

Resten av dagen var vi bara hemma, men Dylan och jag var uppe på vinden och hämtade en stor hink bilar som Johan haft som barn, och den var en riktig höjdare för alla! Sen blev det korvstroganoff på begäran för Dylan och Nadia, och när barnen lagt sig åt Johan och jag grytrester och sov framför tvn, trötta efter den okristligt tidiga morgonen.

Kul för stora och små

Massa bilar

Även nu inatt krånglade Olivia från halv fem och det blev tidigt imorse igen. Lägenheten ser ut som efter en smärre kärnkraftsolycka, men jag lovade mig själv i fredags att inte stressa upp mig över sånt, så vi får städa i eftermiddag när vi återgått till tvåbarnslivet. Även om jag är ensam med barnen, eftersom Johan genomlider sitt livs mest ångestfyllda dag inför Allsvenskeuppgörandet i eftermiddag, och är borta på match. Och kommer hem antingen i tårar, eller stannar ute och svirar och firar hela natten. Spännande tycker faktiskt även jag...

.

Funky Friday

Den här helgen är vi trebarnsföräldrar. Vi har ju på familjeråd beslutat att vi ska ge Mimi avlastning varannan helg genom att pappa och Titti tar Dylan en helg i månaden och vi en. Det har jag säkert redan berättat om. Hursomhelst är det vår tur denna helg, och Mimi och Dylan kom över redan på eftermiddagen. Olivia sov och jag var i full färd med att laga dubbla satser barnmat. Lite senare kom Johan hem och sen när Mimi gått, gick han och Dylan och hämtade Nadia på dagis. När jag kom hem från mina äventyr på systemet, gick Nadia runt och ropade Njuuuuja och Nooooan, inspirerad av sin kusin. Det är så häftigt att se henne som lillasyster och jag tror att de här helgerna kommer att vara minst lika nyttiga för henne som för oss andra. Det är nog bra som liten storasyster att få vara lite liten också ibland. Ännu skönare kommer helgerna att bli nu när jag insåg efter massa middagstjat på den lille matvägraren Dylan, att det faktiskt inte är jag som behöver uppfostra honom och lät honom äta dessert trots att han knappt rört maten. Vi får försöka hålla dessa helger lite lättsamma, annars kommer det bara bli jobbigt både för honom och oss. Det får vara okej med lite undantag och privilegier för min lille söte extrason.

Senare på eftermiddagen kom farmor Ing-Mari förbi och båda barnen (Nadia och Olivia alltså, Dylan blev lite blyg) blev glada. Några timmar efter det kom pappa och Titti på middag, och båda barnen blev LIVRÄDDA. Olivia kan ju bli lite skraj för "okända" män just nu men lilla kaxiga Nadia?! Hon störttjöt och skrek "mamma mamma" och vågade knappt närma sig sin morfar på hela kvällen. Stackars pappa som var så tajt med Nadia innan, jag tror han kände att de nog måste träffas lite oftare. Med sig hade de iallafall fantastiskt fina fotbeklädnader till våra tjejer; tofflor med stora vita lurviga katter att stoppa fötterna i till Nadia, och guldmockasiner till Olivia. Sååå fina, men jag glömde ta kort. Nadia gick runt i sina hela kvällen, ska försöka fota dem imorgon.

Sen åt vi iallafall älggryta. Vi fick en älgstek av Elin och Emil när de rensade sin frys inför Thailandsresan förra året och jag tror att den redan innan hade ett år på nacken. Men vi tänkte att vi testar och tog fram Carl Butlers kokbok (och backade upp med kalvfärs och risottoingredienser i kylen) och resultatet blev delikat. Den kanske behövde ett par år för att möra till sig rejält? Den bara ramlade i bitar, så god. Så vi åt och drack vin (men jag har hela munnen full med blåsor just nu, så vinet var ingen höjdare tyvärr...) och åt en god kladdkaka med hallon till efterrätt. Första sötsak jag äter sen jag införde mitt förbud härom veckan, och nu är förbudet återinsatt.

Nu sover alla barnen - Dylan efter lite klagomål om läskiga ljud och runtflyttning av madrassen som tillslut hamnade i vårt sovrum - och Johan och jag har landat i soffan bakom varsin dataskärm. Imorgon blir det Día de muertos-firande på Etnografiska muséet!

.

Att ta för sig

Jag funderar ibland på det här med att ta för sig. Jag tror att jag var ganska blyg som barn, men som vuxen har jag aldrig några problem att ta för mig. På gott och ont. Ibland kan jag tröttna på mig själv som alltid måste använda armbågarna och Johan kallar mig med all rätt för "aningen konfliktsökande". Det beror nog mest på att jag avskyr när folk inte kan säga rätt ut om de har problem med något, utan muttrar nåt i marken som gärna gäller mig eller min barnvagn. Då blir jag lätt provocerad och säger ofta att de gärna får säga vad som är fel.

Som på bussen igår när jag satt på barnvagnsplatsen med Olivia och läste en tidning medan hon sov i vagnen. En till vagn kommer på men jag ser ju att den får plats. Så jag makar bara lite på min vagn men sitter kvar. Sen kommer två pensionärer med en sån där dramaten-väska på bussen och muttrar att ja, här brukar ju vi sitta. Redan där blev jag irriterad, är mycket defensiv med barnvagnsplatserna på bussen och stör mig alltid på folk som tycker att platsen är för bagage. Hursomhelst ställde sig sen en annan man vid utgången som att han skulle gå av. Men det gör han inte. Istället hör jag "Det blir bättre för alla om du ställer dig upp". Tittar upp från min tidning och ser honom stå med blicken i backen och muttra samma sak en gång till. Just denna man hade nog inte alla hästar hemma, men det gör mig vansinnig när folk i detta mellanmjölkens land inte har mod nog att öppet säga vad som är fel, utan bara muttra och irritera sig, utan att försöka få till en förbättring. Men igår var jag på gott humör, så jag lät det passera och återgick till min tidning.

Idag tänkte jag återigen på det här med att ta för sig när jag var på Systembolaget. Jag som är mammaledig kunde ju gått vilken dag i veckan som helst, men prickade förstås in eftermiddagen före All Helgona och var långtifrån ensam i butiken som förmodligen är stans sista utan självservice. Nummerlappen visade att jag hade 20 nummer före mig så jag tänkte att jag chansar att jag hinner iväg till bageriet och köpa bröd och spurtade iväg med vagnen. Men fler än jag hade samma brödtanke och det var lång kö och tog en bra stund. Så när jag kom tillbaka till systemet var mitt nummer redan passerat med tio. Så jag tog en ny lapp och insåg att detta skulle ta lika lång tid igen. Så då chansade jag på att gå fram och fråga om jag kunde få handla på mitt missade nummer, och två kassörer erbjöd sig att hjälpa mig.

På vägen hem så tänkte jag att det kanske inte är världens mest ödmjuka personlighetsdrag att vara en som tar för sig som jag, men att det är effektivt, för jag behöver aldrig vänta, får alltid byta saker utan kvitto, får alltid sittplats osv. För att jag vågar fråga. Ja det var väl det om det. Vad det nu har i en mammablogg att göra. Men jag är inte bara mamma, jag är även en som tar för sig. På gott och ont.

.

Smeknamn

Jag sitter här och funderar på vart alla fåniga smeknamn kommer ifrån. Så fort jag blev mamma bara började fåningheterna bubbla ur mig. Vissa är ju mer förståeliga förkortningar och förenklingar men vissa undrar jag storligen hur min hjärna kunnat spontanfabricera. Vi som ju dessutom verkligen avsiktligt valde namn som inte automatiskt skulle bli smeknamn. Här bjuder jag på ett axplock (och skäms lite):

Nadia: Naddisen, Naddi, Najja, Skrot, Skrotis, Skrotunge, Poopie (??), Puppis.

Olivia: Oliven, Olivungen, Livisen, Liva, Ollie, Kookie, Kakan, Kakmonstret, Kakis, Skruttis, Skruttunge.

Skatten, Skattis, Going och Gooooa heter de båda två lite omväxlande.

...och det är bara dem jag kommer på on top of my head! Undra om alla föräldrar har fåniga smeknamn på sina barn men bara använder dem hemma så att ingen någonsin får veta...

.

Dubbelbad med lite skratt och lite gråt

Nadda, Noa och Lula (och så Lia förstås)

Med språket har det ju som sagt hänt massor för Nadia, sen hon började dagis, och det senaste stora som jag noterat, är jaget. Hon har ju alltid varit väldigt intresserad av andras namn och efter en vecka på dagis visste hon vad alla barnen hette. Men plötsligt pratar hon även mycket om sig själv och sätter sig själv i relation till olika saker. Hon vet att jag är jag och du är du. När hon gör någonting som jag antar att vi brukar berömma henne för säger hon högt "BAAAA (som bra fast utan R), Nadda!". Det har fått mig att fundera på om vi inte berömmer henne för mycket, men eftersom det positiva fungerar så mycket bättre än det negativa på henne, tycker jag ändå att det känns bättre så, även om jag försöker tänka på att använda andra ord ibland.

Imorse stod hon klockan sex och ropade: Mammaaaaa, pappaaaaa!! Och när vi inte omedelbart kom: Nooooooaaaa! (= Johan). Söta tjej, vi skrattade, och det gjorde det lite lättare att gå upp.
Jag heter Lula och att höra sitt barn säga ens namn för första gången, det var faktiskt en mäktig känsla! Och att höra Nadia säga att hon älskar en "Esskar mamma", även om det bara är en direkt upprepning av vad man själv sagt, värmer förstås ett föräldrarhjärta!



.

Fortsättningen och lite ljusning i tillvaron

Ja hur går det då med sömnträningen? Jo, över förväntan gällande kvällsmålet, måste jag säga. I lördags vaknade hon inte förrän halv två så jag slapp känna mig som en elaking som inte matade. Däremot hade jag fruktansvärt ont i brösten hela senare delen av natten, så jag var nog mer lättad än Johan när det äntligen var matningsdags på morgonen. Igår verkar mjölken ha reglerat sig - fantastiskt hur snabbt kroppen anpassar sig ändå! - och det gjorde inte alls ont. Jag sov på soffan medan Johan tog några treminutrare, men det går allt bättre och i natt planerar jag att flytta in i sovrummet igen. Det är verkligen inget kul att sova ensam!

Nu hoppas vi att lilla tjejen ska sova lite bättre om nätterna, så att vi såsmåningom kan genomföra nästa del i projektet: att flytta in henne till Nadia. Jag vet ärligt talat inte hur det ska gå, två mer lättväckta barn får man leta efter, och de väcker ju redan varandra, trots att de sover i olika rum. Men det är väl bara att hoppas att de vänjer sig!

Idag kände jag efter att ha sovit lite med Olivia på morgonen (en daglig nödvändighet just nu!) mig sugen på en promenad. Jag lämnade ju knappt lägenheten på hela helgen, förutom för att träna på söndagskvällen, så jag hade lite uppdämt syrebehov. Ute var det höstigt, inte så kallt som jag trott utan faktiskt ganska skönt. Olivia somnade snabbt i vagnen - båda barnen vaknade fem imorse och har verkligen inte ställt om till vintertid - så jag tog en långpromis bort över Karlberg och in i nya Lindhagenområdet som ser annorlunda ut varje gång jag går förbi där. Passerade plötsligt ett hus som det stod 3 på, så jag testade att ringa Frida som lämpligt nog satt och fikade i entrén. Då vaknade förstås Olivia också men vi hängde med Frida och hennes kollega en stund och fick en kaffe. Det var trevligt med en liten uppdatering, vi ses ju inte så ofta nu när hon är business woman och jag fortfarande mammaslacker.







Sen fick jag bråttom eftersom farmor skulle komma hit och umgås med mig och sina barbarnsbarn och jag var rätt långt hemifrån och behövde handla middag innan. Så det blev en powerwalk hemåt och jag var helt svettig när jag äntligen kom hem igen! Och så kom farmor, vi tog en snabbfika och gick sen för att hämta Nadia tillsammans. Och så hade vi en mysig eftermiddag här hemma alla fyra.

Jag måste säga att det blivit lite lättare med Nadia nu, eller att det iallafall är det just nu. Språket gör en enorm skillnad. Jag tror att det mest frustrerande tidigare var att vi hade två bebisar som det inte gick att resonera med. Mycket har hänt på detta halvår. Nu går det faktiskt att säga till Nadia att hon får vänta medan man gör välling, byter blöja eller något annat. Hon förstår ju precis allt man säger och kan ju också svara och säga vad hon själv vill. Och det gör mitt liv så otroligt mycket lättare.

Nu hoppas jag att den värsta perioden ska vara bakom oss - även om det fortfarande är KAOS på eftermiddagarna när jag försöker bolla middagslagning med olika mellanmål till de små och dessutom allt detta med en eftermiddagstrött Olivia konstant på ena armen och en dagistrött Nadia som balanserar mellan olika humör. Men att Johan slutar fyra istället för fem gör en enorm skillnad och förkortar plågan rejält.

Jag tror att den stora skillnaden kommer att komma när vi kan "bunta ihop" barnen och göra saker en gång - en middag, en läggning osv. Nu är det ju hela tiden dubbelt av allt. Men det går framåt och jag känner mig mycket positiv inför framtiden. Får vi bara sova lite på nätterna, och gärna längre än till sex någon enstaka morgon kommer lyckan att vara total.

-------------------------------------------

I förra veckan träffade vi på Linda när hon skulle hämta Ingrid och tog en fika på Bonniers Konsthall alla 5 och en halv! Perfekt ställe med barnen som hade riktigt kul där de stod i fönstren och tittade på bilar och cyklar och även på dagiskompisarna som gick hem en efter en.

.

Sömnträning

Igår kväll inledde vi Olivias sömnträning. Vad den egentligen går ut på är ju att jag ska sluta nattamma och följdaktligen att hon ska sova utan avbrott. I den processen blir det förstås en del protester. Jag hade laddat med kuddar, täcke och öronproppar och tillbringade natten på Nadias madrass. Jag hörde Olivia skrika lite, men inte så farligt och mest väcktes jag av Nadia som rör sig, smågnäller och hostar mycket mer än jag visste om. Jag sov inte särskilt bra, och fram på småtimmarna började det dessutom göra väldigt ont att ligga på mage. Jag var otroligt lättad när Johan kom och väckte mig klockan sex, vilket vi hade som deadline, och jag både fick amma och trösta min bebis igen. Även om det förstås innebar att jag fick gå upp efter amningen, eftersom Nadia också vaknade. Men jag fick sova klockan åtta igen, när det var dags för Olivias morgonlur.

Enligt Johan hade det ändå gått bra i natt. När Olivia vaknade första gången vid halv tolv gick jag in till Nadia och sov, och sen hade hon vaknat en gång i timmen fram till klockan tre. Johan körde treminutersmetod och hon somnade senast efter den tredje gången. Vid tre somnade hon och sov fram till klockan sex, då hon fick mat.

Ikväll blir ytterligare en utmaning. Normalt vaknar hon ju första gången vid halv tio och får mat, men nu tänkte vi vänja henne av även vid det. Jag kan inte säga hur ont det gör i mig att höra mitt barn gråta och inte få trösta och mata, men jag försöker stödja mig på det jag läst om att 6-månadersbebisar inte behöver äta på natten (och hon är 7 - idag! Vi firar genom att låta henne skrika :-( ....) och att det handlar mer om vana än om hunger. Och på att vi gjorde så med Nadia och att det funkat så väl. Som sagt.

Men nu stålsätter jag mig och läser den där skriften igen för att stärka min övertygelse. Biter ihop och letar efter öronpropparna som Nadia gick omkring med i öronen och hade kul med imorse. Det är en otrolig tur att jag har en sån fantastisk man som orkar ta dessa nattliga strider, själv hade jag inte klarat en enda treminutrare. Wish us luck...

.

Småkryp

Hittade ingen bra krypbild, men sitta kan hon också!

Man kan nog säga att Olivia kryper nu. Fast jag är lite tveksam. Hade väntat mig samma aha-upplevelse som för Nadia. Denna kämpade och kämpade och plötsligt en kväll bara släppte det och hon for runt som en skottspole på fyra ben efter det. Olivia, hon är ju en lite lugnare karaktär, så hon kryper några steg här och där. Hon är aldrig på samma plats där man satte ned henne, men hon försvinner å andra sidan inte särskilt långt. Men ser hon något hon vill ha, tar hon sig dit. Krypandes. Men sen stannar det av. Men jag antar att man kan säga att hon kryper nu. Och Nadia brukar "kypa" bredvid. Mina fina småkryp!

.

Bara massa varm sås

Eftersom Johan inte bloggar särskilt frekvent längre, får jag rapportera lite från hans front också. Igår när han hämtade Nadia sade personalen att de ätit soppa till lunch. "Vad var det i den då?" frågade Johan Nadia. "Bara massa varm sås!" svarade vår observanta dotter. Sötnos!


.

Sleep deprived

Jag börjar bli lite trött på att tjata om hur trött jag är, men jag vet ärligt talat inte vad som hänt med vår bebis den senaste veckan. Hon har ju alltid ätit mycket på nätterna, men somnat om med en gång och själv har jag knappt vaknat. Men sen några nätter tillbaka har hon varit vaken i TIMMAR nattetid och inte velat sova. Första två nätterna av detta skrek hon och hade feber, så jag var helt säker på att det var tänder på gång. Det gör mig ju inte piggare, men ger iallafall en förklaring och ett hopp om att det ska gå över.

Men de senaste nätterna har hon inte direkt skrikit, bara krånglat. Varit pigg, glad och arg om vartannat men framförallt inte velat sova i sin egen säng. Inatt tröttnade jag på att bli sparkad i magen och brösten och lade henne i sin säng, trots protesterna. Hon bökade hur länge som helst och var arg och bubblig om vartannat, men somnade tillsist. För att vakna någon timme senare. Nätterna har aldrig varit så långa som nu. Och inte en tand i sikte.

Jag har iallafall kontrat med att se till att inte ha någonting alls inbokat på dagarna för att kunna sova tillsammans med Olivia och på så sätt kompensera för utebliven nattsömn. Men jag skulle hemskt mycket mer gärna sova på nätterna än på dagarna, även om det är lite mysigt. Och skönt att inte ha några planer, ett nytt fenomen för mig!

Hursomhelst, allt detta gör mig än starkare i min övertygelse att någonting måste ändras, och i helgen har vi bokat in "sömnträning". Vi vet ju inget annat än det vi gjorde med Nadia, men det har ju funkat så fantastiskt väl, så det känns värt att testa igen. Det finns ingenting mer hjärtskärande än att höra sin bebis skrika och inte få ta upp och trösta, men om alternativet är stökiga nätter så får jag bita ihop ett par kvällar. Ska bli skönt att sluta nattamma. Johan är mycket mer konsekvent och tålmodig och ammar ju dessutom inte, så det blir han som får ta de jobbiga nätterna, så ska jag försöka stötta så mycket dagtid som jag kan.

Så dessa, förutom en bruch på lördag, är våra helgplaner, så låtom oss hoppas att det kan vara en lite piggare familj nästa vecka.

.

Blockoholic

Jag heter Julia och jag är blockholist. Jag tillbringar kvällarna framför datorn med att leta barnkläder på Blocket, oavsett om vi behöver dem eller inte. Sedan jag kom på att man kan lägga till sökordet "Vasastan", slipper jag onödiga träffar på Österåker, Upplands Väsby och andra för mig otillgängliga platser långt från stan. Detta har gjort mitt blockande ännu mer intressant.

En bieffekt till mitt sökande är att när jag väl köper något, träffar jag alltid så ofantligt trevliga människor och det är alltid lite spännande att få en inblick i främmande människors liv. Idag köpte jag en Polarn-jacka av en familj på andra sidan Vasaparken och de var så trevliga att vi stod en bra stund på gatan och pratade.

En annan sak jag också gillar med att köpa begagnat är känslan av det. När vissa tycker att det känns olustigt att deras barn ska gå omkring i någon annans gamla avlagda paltor tycker jag tvärtom att det känns jättebra att man kan återanvända saker istället för att bara automatiskt köpa nytt och köpa nytt. Jag känner det som att jag gör en bra miljöinsats!

Men nu är det blocketstopp. Vi behöver ingenting mer och nu har jag lovat mig att nästa gång jag går in där ska det vara för att sälja. Och vad kan vara bättre än att våra gamla saker får komma någon annan till nytta?! Fast det kommer väl dröja ett tag eftersom vi redan har en i kö på alla saker. Men sen ska jag sälja och då åker jag väl dit igen, en blockholist kan lätt få återfall.

.

Uppfostran

Jag funderar en del på det här med uppfostran. Hur vet man att man uppfostrar sina barn rätt? Att inte enskilda händelser eller reaktioner ska komma tillbaka och bita en i ändan i framtiden? Ibland känns det som att allt man gör och allt man säger, blir grunden för ens barns hela världsuppfattning och framtid. De får såklart inspiration även på andra ställen, men som föräldrar har man ju ett enormt ansvar.

Extra svårt tycker jag att det är att uppfostra flickor. Inte för att jag har någon erfarenhet av någonting annat, men jag tror att om det var en liten kille som stod där på pallen i badrummet och ville ha nagellack på fingret eller en puff av puderborsten på näsan, skulle det kännas så mycket mer okej. Jag försöker förklara att smink och deodorant (som Nadia alltid vill ha men förstås aldrig får) är för stora pappor och mammor. Men målar jag naglarna får hon också nagellack på en nagel, och det hade även en son fått. Inte för att vara fin, utan för att barn förstås vill testa det som vuxna gör, och att jag inte kan tänka mig att de far illa av en enda liten mörkröd nagel. Hela handen kommer dock inte på fråga...

Är det fel att säga till Nadia att hon är fin, att hon springer till spegeln så fort hon fått en tofs i håret eller vill ha spegel i badbaljan när hon har skum i håret? Jag har hört att man ska försöka uppmuntra andra egenskaper hos i synnerhet flickor, än utseende, men får man inte säga att ens fantastiskt söta barn är fint ibland? Hon är ju det. Att titta sig i spegeln gillar ju allt från spädbarn till hundar, ska man sluta uppmuntra det när barnen blir lite större? Jag hade tänkt sätta in en spegel i Nadias rum för att det kunde vara lite kul, men nu drar jag mig för det. Jag vill ju inte att hon ska bli en liten spegelapa.

Jag funderar också på hur vi beter oss mot Olivia jämfört med Nadia. För även om de två växer upp under exakt samma yttre förutsättningar, hade ju Nadia tillgång till ett helt annat lugn och vårt totala fokus. Är det det som gjort henne till en sån energispruta, för att hon alltid hade vår hela uppmärksamhet och fortfarande söker den? Det här ställer onekligen frågan om arv och miljö i en intressant dager. Om Olivia visar sig vara av en helt annan karaktär, vilket det redan nu verkar som, är det för att vi betett oss annorlunda, eller föddes hon annorlunda?

Varje människa är ju unik, men jag tror att det är farligt att skylla alltför mycket på generna, i synnerhet vad gäller tjejer och killar. Är det inte lite för lätt att bara konstatera att alla killar gillar bilar och klossar, och tjejerna leker med dockor? Nadia älskar bilar, flygplan och bollar OCH sin docka och dockvagn. Jag hoppas att vi lyckas uppfostra våra barn så att de når maximal potential av sina medfödda egenskaper och att de växer upp som trygga, tänkande varelser. Jag ska göra allt som står i min makt för att det ska bli så, men inte är det lätt att veta vad som är rätt alla gånger...

.

Irritationsmoment

Usch jag blev så irriterad idag på lunchen. Mötte upp Jenny och Linda för lunch och vi letade lunchställe i Birkastan med plats för två barnvagnar och en mage. Fanns inget såklart, så tillslut bestämde vi oss för Xoco som visserligen har en stor skylt med en överkryssad barnvagn på dörren, men bra fönster mot gatan där vi kunde lämna vagnarna under uppsikt. Dessutom var det nästan tomt.

Jag gick först in och frågade om de hade barnstol, eftersom det var lunchdags även för Olivia. Biträdet svarade att de hade en för barn upp till 10 kg och det funkade ju bra förstås. Så vi packade ur oss ur vagnar och in med barnen och av med alla kläder. Jag beställde lunch, betalade, fick återigen be om barnstolen och hon kom ut med en sån där "stol på bord" som inte är så lätt för en liten plutt att sitta i (konstigt att de är för barn upp till 10 kg, måste ju vara en mycket kort tid de funkar) men jag tänkte att det får gå ändå. Så då räckte jag tjejen bakom disken min lilla skål med hemgjord fryst barnmat i tärningar och frågade om hon kunde värma den.

"Nej tyvärr, vi får inte ta in mat i köket" svarade hon avmätt och jag sa "Va?". "Av hygienskäl" förklarade hon. Eller förklarade, för mig var det ingen förklaring utan mest en ursäkt för att slippa ha kladdiga barn på det stilrena caféet. Jag kan förstå att man inte tycker det är skitkul med högljudda barn som grisar ned och tar en massa plats, såklart jag kan, jag har ju också varit där. Men att helt exkludera en grupp människor från vissa sammanhang, det gjorde mig så fruktansvärt irriterad att de så uppenbarligen inte ville ha oss där. Hon kunde ju åtminstone sagt nåt när jag frågade om barnstol, det är ju inte helt otippat att barnet ska äta då.

Jag blev så fruktansvärt irriterad att jag nästan skakade, och tappade ut en av barnmatsbitarna på golvet. Så arg, så trött på att bli skälld på när man kommer med barnvagn, och på att vara allmän egendom när det gäller gnäll på gatan. (Det får bli ett annat inlägg...)

Men jag orkade inte med att vi skulle behöva avbeställa luncherna, klä på oss alla igen och bege oss ut för att hitta ett nytt ställe, så jag sprang över gatan och köpte en barnmatsburk på ICA. Fick be om vattenbad två gånger innan de tillslut kom ut med en liten kanna med ljummet vatten. Olivia fick äta kall lasagne och åt bara några tuggor. Men sen somnade hon i vagnen utanför och jag hann dricka upp kaffet och få lite valuta för de dyra pengar vi betalat för vår lilla lunch.

Men jag var fortfarande irriterad när jag gick därifrån och känner att det inte är särskilt kul att vara en icke önskvärd kund.

.

Detox

I lördags kom Johan hem efter sitt möte med släktingarna som han delar landställe med i Strömstad och hade med sig en hel låda defekta Pollys. En av pappans kusiner jobbar på Cloetta och hade tagit med sig dessa till mötet, och efteråt trodde Johan att jag skulle uppskatta att han tog hem dem. Och det hade han förstås rätt i. Jag hetsåt Polly precis hela eftermiddagen och när Johan gått ut för kvällen bestämde jag mig för att baka Pollymuffins till den fika vi skulle bjuda på på söndagsförmiddagen. Resultatet ser ni ovan - jag glömde bort tiden och de blev lite brända och skitfula men ack så goda. Jag åt två på kvällen och två dagen efter.

På söndagseftermiddagen var jag och tränade ett jobbigt pass - för med alla sjuka barn och egen ond hals var det veckor sen sist. Jag stod där och tittade i spegeln på en kropp jag inte är helt nöjd med och kände att nej nu får det vara nog. Efter två graviditeter och två amningsperioder minns jag knappt hur man säger nej till godsaker och jag har unnat mig så mycket under dessa två år, att hälften vore nog. "Ja, du kan ju vara lite måttlös" sa Johan försiktigt, när jag kom hem och berättade om mina planer för honom. Och det har han verkligen rätt i, jag blir helt vettlös när det kommer en chokladkaka inom räckhåll och bara tappar alla gränser. Aldrig att jag tidigare skulle köpt hem snask till helgen, nu är det mer regel än undantag och inte håller jag mig till helgerna heller.

Så jag bestämde sonika att jag inte får äta onyttigheter hemma, men ute kan det vara okej. Jag klarar inte av gränsdragningen mellan veckodagar, den har jag försökt tidigare. Det enda som funkar är att inte ha nåt gott hemma så idag gav jag bort de återstående muffinsarna och lådan med Pollys till Hanna som fortfarande har frikort efter sin bebis.

Och så sitter jag här och är extremt sötsugen och jag tror verkligen att jag är sockerberoende och känner det som att jag är på detox. Men jag är extremt motiverad denna gång och det är ju inga jätteförändringar, maten rör jag inte, så det vore väl själva fan om jag inte skulle kunna låta bli några chokladkakor. Får äta frukt istället... Tjiho....

.

Nicke Nyfiken

I den här Nicke Nyfikelådan finns vårt barnmedicinförråd. Där finns allt från nässprayer (tre olika) till Alvedon och Panodil. Nicke Nyfiken bor i badrumsskåpet under handfatet. Där tillbringar han dock inte mycket tid denna årstid, eftersom det så fort vi ställt undan honom kommer nya hostattacker och febertoppar. Så Nicke är en nära vän just nu och jag har inte vågat ställa undan honom om Olivia skulle få feber inatt igen. Jag tror det kan vara tänder på gång by the way.

.

Trött måndag

Trötttötttrötttrööööööööööött... Efter att ha kört ett hårt träningspass tidigt igår kväll gick jag hem och så lade vi Olivia, påbörjade middagen tillsammans med Nadia, medan Johan gick iväg och lämnade recycling. Lade Nadia, åt god laxmiddag med levande ljus och slog oss sen ned framför tvn. Vid tio bestämde vi oss för att det skulle bli en tidig kväll och såg fram emot att få sooova. Men lilla marodören i spjälsängen bredvid tyckte annorlunda.

Först kunde jag av någon anledning inte somna. Sen började jag äntligen kippa med ögonen lagom tills att Olivia tyckte att det var dags att vakna. Efter flera misslyckade läggningsförsök kände jag att hon luktade bajs så jag bytte blöja i mörkret. Fortfarande ingen lycka i läggningen. Jag kände att hon var het och tog tempen. 38,4 grader. Fram med flytande Panodil. Fortfarande ingen framgång i sovandet.

Totalt summeras natten till FEM timmar av gnäll, skrik, bökande, vaggande, vyssande, ammande, bärande tills hon äntligen somnade i min famn vid halv fyra. Då hade hon hållt både Johan och mig vakna större delen av natten och jag somnade utmattad med Olivia vid min sida. Vågade inte lägga ned henne i sin säng och ta risken att hon skulle vakna igen.

Halv åtta vaknade Nadia som turligt nog sovit lite längre de senaste dagarna och så var allt igång igen. När Johan och Nadia gått försökte jag få Olivia att sova igen, men hon ville förstås inte. Nu sitter jag i fåtöljen och känner att jag tänker inte göra någonting alls idag mer än att försöka få sova. Nu. Hoppas hon vill.

.

Skor och böcker

Efter idogt Blocketsurfande de senaste veckorna, hittade jag tillsist ett par vinterkängor till Nadia, i en begagnatbutik vid Odenplan häromdagen. Jag var tvungen att lämna tillbaka de vi köpte för några veckor sen, eftersom de var alldeles för stora och klumpiga, och jag bara känner att jag vägrar betala 700 spänn för skor hon kommer att kunna ha i några månader. Så då var dessa jättefina Ecco-dojor för 90 pix ett riktigt fynd! Jag har beställt raggsockor från en kompis styvmor, så kommer Nadia att slippa frysa om fossingarna i vinter. Jag känner mig mycket nöjd med detta inköp!



Från skor till böcker. Sagostunder är sällsynta företeelser i detta hem. Tyvärr! Jag älskar ju böcker och som barn plöjde jag lådvis, i synnerhet under min hästperiod då jag läste varenda hästserie som fanns. Jag kommer aldrig att glömma den sommaren då jag var nere hos farmor och farfar på Österlen och blev utmanad av Simrishamns bibliotek att läsa 10 böcker på en sommar. En lätt match för en liten bokmal som jag, och jag fick en bok i present.

Min äldsta dotter är inte direkt någon litteraturslukare. Hon är alldeles för rastlös för att sitta igenom ens en halv Max-bok. Men så liten som hon är har det säkert all möjlighet att förändras och jag hoppas verkligen att det gör det. Jag ser fram emot att läsa alla de böcker jag själv älskade som barn, för mina egna barn när de blir lite större.

Häromkvällen blev det ändå en liten bokstund i Nadias myshörna och Johan passade (efter lite uppmaning från mig..) på att föreviga det sällsynta tillfället.

Så nära nu

Det är så nära nu. Olivia är bara millimetrar från att krypa. Sedan ett par månader står hon ju på alla fyra och gungar, är en mästare på vissa yogapositioner och bakåt tar hon sig utan problem. Men på sista dagarna har hon också fattat det där med att lyfta på händerna och hon tog några krypsteg framåt igår. Nu väntar vi bara på att det ska släppa helt och att hon ska sätta full fart framåt!

Lugn och kaos, kaos och lugn

Sedan vi gick från ett till två barn har jag kunnat konstatera att sällan tidigare har livet kunnat gå från totalt lugn, till totalt kaos på noll komma två sekunder. Från tystnad till dubbelt vrålskrik på ingen tid alls. Fast vid sällsynta tillfällen är det faktiskt tvärtom och ett sådant inträffade alldeles nyss.

Jag är ensam med barnen idag och vi stannade inne och har det skönt efter en titt ut genom fönstret. Regn och rugg är inget för denna morsa. Jag hade gett båda lunch och ätit lite själv, när Felix ringde från Oslo. Det var länge sen vi pratade så det blev ett långt samtal och jag längtade plötsligt massor efter min coola alltid så lugne bror. Lugnt var det inte hemma under mitt samtal dock, lyckades med ena handen underhålla barnen under den halvtimme vi pratade, men sen var det fullt ös igen.

Båda två passade på att göra tvåan och jag fick när jag lagt på luren byta på en i taget medan den andra gormade från badrumsgolvet. Nadia hjälpte dessutom till genom att pilla lite i bajset och rycka undan den lilla handduken under rumpan så att det blev kladd på skötbordsunderlägget. Olivia blev alltmer missnöjd under tiden jag försökte torka både här och där och avsluta med att tvätta händerna på mig och Nadia.

Men sen lade jag två missnöjda barn i varsin säng i varsitt rum och efter en liten liten stund tystnade de båda och lugnet lade sig över lägenheten.. Jag tar ett djuuuuupt andetag och njuter så länge det varar.

.

Gungdebut

Jag är visst i jämförartagen idag. Det är ju lite häftigt att kunna se likheter och olikheter mina barn emellan, och det blir så tydligt i vissa händelser. Som gungdebuten till exempel. Nadia debuterade vrålskrattande i Vasaparken på sin sexmånadersdag. Olivia några veckor senare, på samma ställe, lite mer förnöjsam.

.

För ett år sen

12 oktober 2008. Med en åttamånaders Nadia i vagnen promenerar Johan och jag en fin höstsöndag bort till Pampas och äter brunch. Jag har på mig ett par nyinköpta jeans i en storlek större än jag brukar ha, och en poncho. Jag minns att när jag såg mig i spegeln i hissen på väg ned, tänkte att "det här ska jag nog inte ha på mig igen, jag ser ju helt gravid ut!" Mycket riktigt. Ett graviditetstest några dagar senare visade att så mycket riktigt var fallet, och ett ultraljud några dagar därefter, att jag gått igenom en halv graviditet utan att misstänka något.

När den allra värsta chocken lagt sig kände jag mig mest dum. Hur hade jag kunnat undgå alla tecken och hur hade jag inte kunnat se den växande magen? Ett år senare går jag runt med samma röda vagn och åkpåse, med samma lilla kudde, samma skötväska, men en ny liten bebis. Det är faktiskt ganska ofattbart, även för mig.

.

Sjukling igen

Jaha, då var det tydligen dags för nästa dagissjuka. Nadia var dålig hela eftermiddagen och natten och vi satt hos henne i långa stunder igår kväll. Det är så hjärtskärande nu när hon kan prata och ropar "maaaammaaaaa" och ett ynkligt "hoootta" när hon hostar. Men lite lättare ändå när hon kan berätta att hon vill dricka eller att man ska sjunga. En gång när jag kom in i hennes rum sa hon "pappa!" och så "Tuuure!" mycket entusiastiskt. Men jag fick ju lov att berätta att det inte blir nåt Ture eller dagis idag. Så det var bara att inse att jag får ställa in med (min) farmor igen och antagligen även med Tove och städerskan imorgon. Ironiskt nog precis samma personer som vi skulle träffat förra sjukdomsvändan.

I dessa sjuktider kan jag inte annat än sjunga Paracetamolens lov. Flytande Panodil har blivit en livsnödvändighet i hemmet och det är alltid lika fascinerande att se dess effekt. På tio minuter blir en kokhet, ledsen och elääändig liten tjej förvandlad till nästan sitt vanliga jag. Det är klart att vi försöker hålla igen på medicinerna men hellre lite febernedsättande än ett eländig, lidande litet barn. Turligt nog (antar jag...) älskar Nadia att få medicin av alla dess slag och sväljer villigt vad man än ger henne. Man får vara glad över de få fighterna man slipper!
.

Trean på gång?

Jag satt i fåtöljen ikväll och Nadia kom fram och klappade mig på magen. "Bebis!" sa hon kärleksfullt och klappade magen. Trean på gång? NEJ! Men förmodligen dags att sluta med kak- och chokladdieten...

.

Vinterkänslor

Nu är det vinter. Inte för att det tydligen snöat, jag sov liten lur med Olivia och kom upp efter att det töat bort och endast kommentarerna på Facebook visar på snö. Så inte för snön, men för att nu är det overall på. Min snälla fina söta syster kom med två Polarn o Pyret-overaller som Dylan vuxit ur och därmed klarade jag mig från att ta fram den fula lilarosa Reima-overall jag köpt på Blocket och haft ångest över. Bara lite fånig, jag vet! Hursomhelst har Nadia overall sen igår och det känns faktiskt himla skönt att slippa oroa sig för att hon ska frysa. Olivia får ha fleeceoverall ett tag till men åkpåsen åkte fram igår. Så igår var första vinterdagen för mina barn, kan man säga. Såhär såg det ut när vi gick hem från dagis idag!

Ståbrädan är en riktig höjdare, Nadia tycker att det är jättekul att åka på den och har inga problem att hålla sig kvar. Tji fick den sura tanten på Babyproffsen som tittade på mig som om jag var galen och hävdade att det var ELAKT att ställa en 1,5-åring på ståbräda. Om jag bara slapp hålla på att ta av och på den hela tiden eftersom vagnen inte går in i hissen med den på, så vore allt perfekt.

Jag fick komma och hämta Nadia tidigt idag, de ringde och sa att hon var kladdig i ögat. Suck suck, det är väl bara att inse att det kommer att bli varannan vecka eller så fram till våren. När vi kom hem var hon hängig och trött och bröt ihop när hon inte fick på sig ett par urvuxna skor som jag tagit fram för att låna ut. Sen bröt hon ihop igen när vi lyssnade på musik och Hajarna tog slut. En koll på tempen visade 38 grader och det märktes att hon inte var helt hundra. Så det blir till att ställa in morgondagens planer igen och hänga med småtjejerna hemma.

.

Utveckling x 2

Ett halvår in på våra liv som tvåbarnföräldrar inser jag att nu börjar faktiskt åldersskillnaden mellan Nadia och Olivia bli allt mindre. Det skiljer bara en blöjstorlek dem emellan, de delar nappar och Olivia har vuxit i de kläder jag tycker att jag alldeles nyss packade undan för Nadia. Ingenting får Olivia att kikna så av skratt som när Nadia leker tittut eller böh med henne. Tyvärr har Nadia inte riktigt förstått den effekten själv, men det kommer väl. Hursomhelst är det underbart att se att barnen får mer och mer ut av varandra och jag börjar alltmer längta och se framför mig den tid när det ska vara lättare än jobbigt att ha två små... När de ska leka ihop medan mamman dricker kaffe i lugn och ro! Till våren kanske?!

Med Nadia händer det så mycket just nu och faktiskt tycker jag att det är hon som stått för den stora förändringen det senaste halvåret. När språket kom blev allt så mycket lättare och dagis har blivit världens skjuts. Orden är måååånga nu och är allt från namn på saker till mer abstrakta som "många, alla, annan, ny (hon är mycket förtjust i sina "nya skor")" osv. Tvåordsmeningarna rullar ur henne nu och hon berättar själv när hon vill byta blöja eller ta av tröjan. Det senare sker i princip så snabbt hon kommit hem och hon vill nästan alltid gå omkring naken just nu. Fast det får bli i blöja eftersom hon inte är särskilt rumsren.

Olivia hon pratar hon med, fast lite mer oförståeligt. Höga dadadadaaaaaah väcker oss i tid och otid både nattetid och tiiidiga morgnar. Jag suckar och minns plötsligt hur jag för inte alls länge sen satt med en liten Nadia på en filt och drack morgonte fast klockan fortfarande stod på fem och mörkret hägrade. Nu måste jag dessutom försöka få lille skrutt att inte väcka storskrutt.. .

.

Social och trött!

Efter förra veckans totala hemmavistelse med sjuka barn och hängig mamma, insåg jag i måndags att jag varit med båda barnen dygnet runt i nio dagar utan avbrott. Puh! Så när jag blev bjuden på tacomiddag hos Linda på tisdagen tackade jag ja utan att tveka en sekund. Det blev en trevlig kväll med sköna tjejer och vin och på det viset fortsatte sedan veckan. I torsdags var Johan och jag ute tillsammans för att fira en kompis 40-årsdag, sen var jag på ostkväll med några jobbarkompisar på fredagen och igår var det tjejmiddag hos Åsa. Så fantastiskt trevligt att få tänka och prata om annat än barn och jag har verkligen sugit åt mig energi av många fina vänner.

Vi har haft barnvakt både torsdag (farmor Ing-Mari) och igår var det premiär för barnens faster, Johans syster och min kompis Pia. Så otroligt skönt att höra att det gått så bra, och kul att se Nadia så trygg att hon knappt orkade vinka hejdå när jag gick. Hon har verkligen inga problem med separation, den lilla tjejen... Och tur för oss att vi har folk som så gärna ställer upp när vi behöver barnvakt, tack kära ni!

Tyvärr har ju inte våra barn någon större förståelse för att föräldrarnas kvällsaktiviteter gärna skulle efterföljas av lite mer sömn, utan Olivias halvsexväckning är fortfarande det som gäller. Vi har tagit lite skift i att sova, en eller ett par timmar här och där men känner fortfarande att jag ligger långt ned på minus. Men jag har inte så mycket planer i veckan som kommer, så jag hoppas kunna klämma in några små sovpauser. Och varken vin eller utekvällar finns med i planen, vilket känns lite skönt just nu...

Nu soffdags!

.

Från singelliv till familjeliv

Jag gick ju som de flesta vet, från urbota singel till helhjärtad tvåbarnsmamma och fru på ganska så rekordkort tid. Från att levt singelliv och inte haft något mer än mer eller mindre oseriösa relationer på kanske fem år, hade jag på två år skaffat två barn och gift mig. Detta gör att jag har singellivet i färskt minne och ibland tycker jag att det är kul att blicka tillbaka och jämföra livet då och nu.

Jag hade ett bra liv då. Ett rikt liv. "Lever du ensam?" fick jag ibland frågan. "Jag bor ensam", brukade jag svara, men för den sakens skull var jag ju inte ensam. Jag har nog aldrig varit så social som då, och eftersom jag har förmånen att ha både flera mycket nära vänner och många många goda vänner av olika djup, kunde jag liksom få hela kakan ändå. Jag saknade egentligen ingenting förutom möjligen man och familj. Men i väntan på dessa, blev mina vänner min familj och ensam var det sista jag kände mig.

Oftast. För det är klart att ibland på söndagarna, när jag var trött och bakis från gårdagens eskapader och stod där på gatan och funderade om jag skulle nöja mig med en eländig bakispizza till middag, drog det ihop sig i magen på mig när jag såg familjerna packa ihop sig i parken för att gå hem och mysa tillsammans. När mina vänner en efter en fann kärleken och skaffade familj, då kände jag mig inte övergiven, men väl en stilla önskan om att det livet skulle drabba mig också, innan det var försent.

Hade jag inte varit kvinna och över 30, hade jag nog kunnat ligga lågt och njuta av tillvaron lite ytterligare, men det är svåra faktorer att bortse ifrån när tickandet sätter igång. Jag önskar att jag vetat då det jag vet nu. Att jag vetat att det kommer, och kunnat njuta lite mer fullt ut i förvissning om att det kommer att hända även mig.

Samtidigt hade jag så mycket då som jag inte har nu. Främst en sak: TID. Vad gjorde jag av all tid, kan jag ibland fråga mig såhär i efterhand. Passade jag på att njuta av att ta en lång dusch i lugn och ro, att kunna ligga och läsa på kvällen tills ögonen kippade, att kunna svara "ja!" och hänga med på vadsomhelst med en sekunds varsel utan att behöva planera eller kolla med någon annan? Förmodligen inte. För så fungerar ju inte livet. Man lever det liv man lever och njuter ju inte mer av att vara frisk för att man slipper vara sjuk.

Men ibland kan jag blicka tillbaka och ändå vara så tacksam över den tiden, glad över att jag fick de där åren för mig själv och hann komma ikapp med Julia, hitta mig själv, innan familjelivet drabbade mig. Att jag hann festa och att jag hann göra alla mina resor. För nu är Julia ganska långt nedprioriterad efter Nadia och Olivia. Nu är Julia lite mer rekvisita i sitt eget liv. Lite mer en som är bra på att torka snor och nyta blöjor. Nu får Julia leva upp lite då och då men oftast mest vara mamma. Men Julia älskar att vara mamma. (Och tycker inte om folk som talar om sig själv i tredje person...)

Jag älskar att ha min familj, och alla festkvällar, flirtar och ensamma bakisdagar i mitt förflutna gör att jag kan känna mig rätt mättad på dem och inte ha något som helst behov av ett fortsatt liv som sådant. Jag kommer aldrig behöva söka bekräftelse av någon annan än min man, för jag har sökt den till förbannelse och vet hur jävla otacksamt det är. Hur futtigt det är med kortsiktig uppvaktning jämfört att somna med sin livskamrat kväll efter kväll, att vakna med en välbekant varm kropp morgon efter morgon. Ingenting slår det. Även och det är klart att det inte är vardagsromantik varje dag, att det kan gå dagar utan att vi pratar om annat än praktiska saker och det blir gnälligt och gnabbigt. Men ändå, det stora hela är så fint och fantastiskt.

Jag är så glad att jag levde det livet då och så glad att det är över nu. För nu har jag min kärlek och mina barn och trots att duscharna är korta med någon som står och dunkar på duschväggen, att jag aldrig får gå på toa ensam, att jag mest byter blöjor, matar, torkar och klär på och av, och sällan hinner tänka på Julia, älskar jag mitt liv. Och ibland räcker det med att måla naglarna eller planera in en ostkväll med jobbtjejerna för att jag ska känna att jag finns kvar där ändå. Att jag inte kommer att drunkna i familjelivet utan bara simma med huvudet ovanför ytan, visserligen guppandes i en och annan våg, men oftast leendes och njutandes av livets komplexitet som faktiskt rymmer både familj och socialt liv. Och ikväll ska jag och min man ut och träffa mitt gamla gäng på after work och det räcker för att hålla mig leende hela dagen idag.
.

Finaste skyltningen

Det finns en butik här vid St Eriksplan som säljer fina begagnade barnleksaker. Jag tror jag har köpt varenda present där på sistone. Dessutom har de väldigt levande skyltning som Nadia tycker är superkul. Barnen verkar få leka med det mesta där. När vi var där i helgen hela familjen klev Nadia in i skyltningen och satte sig och såg så söt ut. Vet inte om det var meningen att de skulle vara där inne, men jag halade snabbt fram mobilkameran.

.

En bättre dag

Det är fantastiskt egentligen. Min blogg har för mig blivit en kanal för att skriva av mig, bearbeta saker och faktiskt för att minnas mina graviditeter och mina barns barndomar (hur länge jag nu kommer att skriva). Att det sen finns folk som tycker att det är kul att läsa om vad som händer och inte händer i vår familj, är en stor bonus. Och så skriver jag såna där inlägg som det förra och så bara katjing tar det några minuter, och så har jag kommentarer, mail och telefonsamtal med pepp och "nej du är INTE en dålig mamma" och så plötsligen mår jag bra igen. Fantastiskt. Tack igen snälla ni som orkar läsa och peppa gång på gång. Det betyder mycket för mig.

Igår hade jag alla intentioner att göra dagen till en bättre sådan är dagen innan. Vi hade köpt varma överdragsbyxor till Nadia, fått hostmedicin utskrivet och satte på henne en extra tröja innan hon fick gå iväg till dagis. Jag hörde ingenting ifrån dagis på hela dagen och när jag kom dit på eftermiddagen fick jag bekräftat att hon varken frusit eller hostat, och kände mig som en bra mamma igen.

Men mitt barn är bra på tålamodstester. Hon satt och lekte med pärlor när jag och Olivia kom för att hämta. Jag hade bestämt mig för att ge henne tid idag och hämta långsamt och eftersom det inte var många barn där stannade jag och lät Nadia leka klart i lugn och ro. Efter en god halvtimme fick hon för sig att hon skulle bort till barnen som satt och målade och ville klippa papper och sitta med dem. Hon fick klippa lite men sen tyckte både jag och fröken att det kunde få räcka och att det var dags att gå hem. Så då sa vi hejdå och försökte få Nadia att självmant gå ut i kapprummet. HA. Vilket skämt. Hon blev sådär vansinnig på nolltid och bara kastade sig på golvet och vråååålade. De andra barnen tittade förvånat upp från sina målarpapper och jag frågade Marie om hon någonsin är sådär med dem på dagis. "Nej aaaaaaldrig" svarade hon.

Jag lyckades tillslut få upp Nadia under ena armen, och kånkade iväg med henne och Olivia under den andra till kapprummet för att klä på. Nadia var vansinnig vid det här laget men jag hade gett mig fan på att inte förlora tålamodet. Så jag pratade på med käck stämma medan Nadia skrek, vrålade, grät och dunkade huvudet i golvet. Jag var alldeles svettig och hon var alldeles tårig och snorig innan hon äntligen lugnade sig. Sen gick det ändå bra att åka ståbräda tills vi kom hem och hon blev arg igen. Men då var det bara en halvtimme kvar tills Johan skulle komma hem, så vi åt apelsin och lekte i hennes rum.

Det kanske gäller för alla barn, men med Nadia blir ingenting bättre av att man själv tappar humöret eller försöker "uppfostra". Dåligt beteende får bäst effekt när det ignoreras och att hålla sig lugn genom hennes vredesutbrott är det enda som fungerar konstruktivt. Men det är ju inte alltid man kan vara så jäkla förnuftig.

.

Dålig mamma

Idag är jag en ganska dålig mamma. När Olivia ville sova imorse passade jag också på att sova, men jag kände mig nästan tröttare än innan när hon väckte mig efter någon timme. Vissa dagar blir det bara så, som att man vaknar i fel ända av sömncykeln och inte blir piggare av att sova.

Jag gjorde iallafall mig och Olivia klara för att bege oss ned på stan och köpa vinterkängor till Nadia - sista paret i rätt storlek på Stadium, när de ringde från dagis. Nadia hostade massor och de ville att jag skulle hämta henne efter lunchen, klockan tolv. Då var klockan strax efter elva och efter en stund kom jag iväg ned på stan. Då började min stressiga dag och jag vet inte vad det var som blev så stressigt men allting gick bara lite lite fel. Fick vänta länge på rätt storlek trots att det var tomt i butiken, det enda biträdet hjälpte en annan. Olivia var ledsen i vagnen så jag fick ta upp och bära henne. Sen fick jag skorna och gick för att betala men upptäckte när jag betalat att Olivia tappat sin ena socka. Fick gå hela vägen tillbaka och leta socka som jag tack och lov hittade, så att lillskrutt slapp frysa om foten.

Tog tuben hem och en snabbis in på Ica för att handla fika till Hanna som skulle komma över. Sen hem, lämnade en sovande Olivia nere i vagnen för att springa upp och hämta ståbrädan. Ramlade i min hast i trappan. Ned och krångla på ståbrädan och så iväg till dagis med andan i halsen. När jag kom dit satt de och åt men Nadia kom och tvättade händerna och Marie sa att det gått bra idag förutom allt hostande. OCH att hon frusit så mycket eftersom vi satt på henne alldeles för lite kläder. På hennes hylla satt en postitlapp: "Nadia behöver varmare kläder". Och då tänkte jag med skam på hur jag bara satt på henne ett par tunna tights under galonisarna och skämdes ännu mer när de återigen sa hur mycket hon frusit. Stackars lilla barn, jag kände mig hemsk. Kall och sjuk, hur tänkte jag egentligen?

Men inte blev det bättre sen, för som vanligt blev Nadia galen när jag försökte avbryta handtvättandet när hon stått vid kranen i tio minuter och att klä på sig avskyr hon ju alltid. Nu hade hon ju heller inte sovit middag, så hon var trött och superarg. Och jag som bara hade ståbrädan. Nadia låg på golvet i dagistamburen och bara skreeeeek sitt allra mest genomskärande skrik medan jag bände på henne kläderna. Olivia hade vaknat i vagnen och skrek hon med, fast inte lika argt... Tillslut kände jag hur jag själv tappade humöret och röt åt Nadia att skärpa sig och lyfte upp henne med en arm och lyckades få ut oss från hallen. Dagispersonalen måste tycka att jag är världens sämsta förälder, usch.

Sen lugnade vi alla ned oss lite och Nadia åkte på ståbräda hela vägen hem. När vi kom in i lägenheten sprang hon in med kläder på medan jag tog av Olivia, och sen kunde jag först inte hitta henne. Men hon stod bakom gardinen i sovrummet och jag trodde att hon ville busa, men hon stirrade bara tomt framför sig. Jag fick sånt hugg av dåligt samvete, som att jag förstört henne för alltid genom att bråka med henne. Jag tog av ytterkläderna och lade henne i sängen och hon somnade omedelbart. Men min puls var fortfarande på max medan jag matade Olivia och mig själv och jag hade dåligt samvete under hela tiden Nadia sov, och har det fortfarande.

Idag är Julia Amanda H en dålig mamma.

.

En liten stund av lugn

Johan och Nadia har nyligen försvunnit ut genom dörren på väg till dagis och jag njuter av en liten stund av lugn. Olivia sitter på sin lekfilt bredvid fåtöljen där jag sitter, sen igår kan hon sitta ganska stadigt! Nadia har som sagt gjort dagisdebut idag efter en hel vecka hemma. Jag känner mig lite osäker på om det var rätt sak att göra, men hon är feberfri för tredje dagen i rad och ögoninflammationen är helt borta. Så jag oroar mig inte för att hon ska smitta någon, isåfall hade vi inte skickat henne till dagis. Men hon hostar ganska mycket på nätterna fortfarande och är snorig. Men snoriga är ju småbarn jämt på hösten och hosta kan man ju göra i veckor efter att man blivit frisk. Men vi är ju rookies på det där med dagis, så jag vet inte riktigt vad som gäller.

Hursomhelst är jag ju hemma, så jag sitter här med telefonen i bredskap om de skulle ringa från dagis, och njuter lite försiktigt av tystnaden här hemma som råder än så länge. Så fort Olivia blir trött ska jag krypa ned i sängen med henne, denna morgonpigga lilla marodör.

.

Kaffe

Sedan jag fick barn tror jag att jag måste minst tiodubblat min kaffekonsumtion. Tidigare drack jag kaffe nån gång på jobbet - men absolut inte varje dag-, efter en schysst bjudlunch eller en latte vid fikan på helgen. Aldrig någonsin hemma och aldrig mer än ett par koppar i veckan. Things change!

.

Från att inte kunnat dricka en droppe eller ens kunna stå ut med doften under den första graviditeten, var det som att min kropp behövde kompensera för uteblivet koffeinintag. För som jag hinkade kaffe med de andra mammakompisarna under den första mammaledigheten! Och här snackar vi inga lattemorsor, utan vanligt hederligt bryggkaffe. I mängder. Jag behövde bara höra Fridas namn för att bli kaffesugen, och det blev snabbt vår gemensamma favoritsysselsättning.

.

Lite lustigt faktiskt att det var hon som sedermera skulle komma att skänka oss sin gamla kaffebryggare när de fått en ny i bröllopspresent. Och på så sätt ytterligare öka mitt kaffeintag till att även gälla hemmet. Nuförtiden går jag runt och är kaffesugen nästan jämt. Och min älskade man, som ju knappt drack en kaffe i veckan, har jag också fått med mig ned i fördärvet. Kaffe är ju så mycket godare när man dricker det tillsammans med någon!

.

Idag var det även Fridas kompis Mia, tillika vår granne som räddade mig och kom ned med lite mjölk när jag var ensam med barnen och mjölken var slut. Det räddade dagen och jag kan nu helt skylla eventuella koffeinöverdoser på Frida!

.

Höstruggigt

Hösten är verkligen här nu. Och det gick snabbt. Från en hel september med sommarvärme och ständigt soliga dagar, smällde det till och blev kallt och ruggigt och väldigt mycket höst på bara en dag. Även om jag egentligen var klar med sommaren känner jag mig inte riktigt redo för overaller och regniga dagar. Men det är som det är och hösten är ju faktiskt rätt mysig också.

Ikväll gör det inte så mycket att det regnar. Faktiskt lite mysigt. Det är söndagskväll och jag sitter ensam i soffan och smälter en ihopimproviserad middag på fläskkarré med ugnspommes, broccoli och vitlöks- och örtsmör. Gott faktiskt. Johan har precis begett sig iväg för att se en MYCKET viktig AIK-match. Så jag kommer att få hem en mycket glad eller mycket besviken man lite senare ikväll. Jag tror på glad. Förstås.

På tv är det bara skit, som vanligt, så det blev datorn. Vi har haft en sån där ingentingsärskilthelg. Inte så mycket planer, inte fixat nåt utan bara tagit helgen lite som den kom. Vi visste ju inte om Nadia skulle vara fit for fight, men hon var feberfri igår så då bestämde vi oss ändå för att gå på Almas 1-årskalas hela familjen. Det var mycket trevligt och Alma hade fixat så fint med tårtor och tilltugg. På väg hem vid femtiden somnade båda barnen i sina vagnar, eftersom ingen av dem sovit middag. Men de hade ändå hållt god min och varit på gott humör och nattningen gick bra trots den sena middagsluren. Johan och jag kollade ikapp på True Blood på datorn och det var en riktigt bra serie faktiskt. Nu kan vi frossa i vampyer på SVT på onsdagar.

Nadia hostar ganska mycket på nätterna fortfarande, så Johan var uppe några gånger och Olivia började böka redan före sex. Men jag fick lite sovmorgon eftersom Johan skulle lämna mig med barnen för att gå på ett möte. Så jag jonglerade kidsen i några timmar medan jag sov, och sen jonglerade jag dem medan han var borta, och kände att jag är lite trött efter en hel vecka av dem båda dygnet runt. Jag hoppas att Nadia är frisk nog att gå på dagis imorgon, jag tror det.

Och resten av dagen var målet att köpa höstskor till Nadia eftersom hon nu bara har ett enda par skor som passar. Så vi tog oss ned på stan och passade på att hälsa på pappa som hade Dylan där och äta sockerkaka som de bakat. Sen ned på Stadium för lite Nadia-shopping, in på Mackedonken för blöjbyte och så tillbaka mot Kungsholmen för blöj-och matinhandling och så är cirkeln sluten och här är vi nu vid slutet av min spännande helg!

.

Dagislängtan

Jag tror att Nadia längtar till dagis. Hela veckan har hon gått och ropat på "Aaaajid" och "Tyyyyje" (Arvid och Ture, som skolades in samtidigt som hon). Imorse klädde jag snabbt på barnen för att möta en tjej som jag köpt en ståbräda på Blocket från. Hon var snäll nog att leverera den till vår dörr, så vi behövde inte gå långt. Till Nadias förtret. För när vi kom upp i lägenheten igen vägrade hon ta av sig mössa, jacka och skor och stod vid ytterdörren och ropade "uuuuuut". När jag skruvat på ståbrädan på vagnen fick hon provåka lite i hallen och det tyckte hon var kul och ville hon ännu mera gå ut. Så jag gav med mig, trots att klockan bara var lite över nio.

Packade ihop kidsen och ståbrädan (eftersom vagnen förstås inte går in i vår minihiss när den är på) och så gav vi oss av. Nadia tyckte att det var kul att åka en liten stund men sen ville hon bara gå och hålla mig i handen så ståbrädan fick rulla alldeles ensam. Vi gick bara till vår Ica och handlade lite och sen hem igen.

Resten av dagen har hon gått runt och klappat sig på knäna med båda händerna och ropat "naming, naming!" (=samling, samling!). Väldigt sött men det indikerar ett visst dagissug. Men hon hade fortfarande feber och var rätt hängig idag, så jag hoppas att hon ska ta sig under helgen så att det kan bli dagis på måndag.

.

Olivia och maten

Ett av de svåraste sakerna att låta bli när man får barn med ett års mellanrum, är att jämföra. Och ändå är det ju helt omöjligt att inte göra det. Och samtidigt som man minns mycket, är mycket som man tycker att man borde minnas, helt borta. Det stora på agendan gällande Olivia är just nu mat. Hon fick ju precis som Nadia börja med smakportioner vid fyra månaders ålder.

Med Nadia var jag så duktig, gjorde allt by the book, introducerade en grönsak i taget, en tesked första dagen för att sedan öka på. Sen kompletterade jag med kolhydrater; potatis, couscous, pasta. Och så dags för proteiner; kyckling, sen kött, sen fisk, sen ägg - först vita, sen gula. Och så mixade jag en massa barnrätter och smaksatte med örtkryddor och vitlök. Och om det nu är på grund av detta, eller bara en medfödd egenskap, så är iallafall resultatet att Nadia äter ALLT. Från korvstroganoff till rå lök och halloumiost, rubbet.

Så med Olivia vågar jag ju inte göra annat än samma sak. Men med ungefär hälften av tiden. Det har ändå gått okej, även om jag inte utövat samma noggrannhet och hoppat över några steg. Nu har hon utökat från grönsakspuréer till en komplett liten lunch och mellanmål. Hon sitter och hugger efter skeden och slukar än så länge allt hon fått, så jag hoppas att hon ska ha samma matglädje som sin storasyster. Hon fick banan för första gången idag och åt en hel halva och ville bara ha mera...

Så då kunde man ju tycka att hon självmant borde trappat ned på amningen, men icke. Vällingen som slank ned så lätt de första kvällarna, har hon ratat sen dess. Hon verkar ha fattat att hon får amma om hon inte dricker sin välling. Hon bara älskar att ligga vid bröstet och jag måste erkänna att nu när vi varit sjuka och trötta har jag ofta gjort det lätt för mig och ammat henne till sömns, både på dagarna och på kvällen. Det kommer förmodligen att bita mig i rumpan ganska snart, men ibland bara orkar man inte annat än att ta den lätta vägen. På nätterna ammar hon en hel massa också, men det är jag helt oskyldig till. Det kan inte vara jag som är den där halvsovande människan som vaknar av att hon ligger bredvid ett ammat, sovande barn, och inte har något minne av att hon ammat eller någon aning om hur många gånger. Det är inte så lätt att sätta upp principer eller försöka agera förnuftigt när man sover.

Men snart måste vi ta tag i det, för det är en begränsad tid man orkar bli väckt varje eller varannan timme och som jag så ofta sagt till mina vänner, en sexmånaders bebis behöver inte äta på nätterna av näringsskäl. Så vi får se hur vi kan vända trenden och ska man tro bebisexperterna bör det ske innan sjumånadersdagen, då den där separationsfasen inträder. Vi lyckades ju så ypperligt med Nadia men det blir betydligt svårare denna gång, främst för att vi inte har ett eget rum till Olivia och för att hon kommer att väcka sin syster med "Jagvillvissthamatpånatten!!!"-skrik. Men som det stod i den sömnbroschyr som kom att bli min bibel inför Nadias sovrokad: "Små barn ger inte upp sina privilegier utan protest". Så är det, och det kommer vi nog att få känna av. Snart.

Alltid lika glad

"Är du alltid lika glad?" frågar bvc-sköterskan när jag kommer in för Olivias 6-månaderskontroll idag. Jag som stressat genom hagelstorm med lilltjejen i Babybjörn och är både blöt och sen, förutsätter att hon menar Olivia och svarar att "ja, hon är en liten solstråle, nästan alltid glad". "Nej, jag menar dig", säger Anna Marit, "är du alltid lika glad, trots att du har så fullt upp och ibland så jobbigt med barnen?".

Då har jag haft en vecka med dygnetruntsamvaro med två barn. Hemma med en sjuk Nadia, som inte direkt sover mer när hon är sjuk, bara blir lite extra gnällig, på toppen av den vanliga hemmavaron med Olivia, haft mer eller mindre konstant huvudvärk nästan hela veckan, hostat på nätterna, sovit dåligt och så toppat det hela med en stressig morgon där jag röjt i lägenheten inför städerskans ankomst, fått vänta länge på en sen sådan med två trötta och gnälliga barn och sedan fraktat iväg dem till Fridas lägenhet där vi får härbergera medan vår egen blir städad.

Alltid lika glad? Jo jag tackar jag. Kul att man kan lura någon.

PS. Fast det ska tilläggas att jag känner mig rätt grundglad och nöjd med mitt liv i det stora hela och det är väl det som gör att man pallar även de jobbiga veckorna.

PPS Lilla O klarade förstås kollen med glans, och läkaren tyckte att hon var "ett riktigt praktexemplar", stark och välskapt och mitt på kurvan.

.