Jaha, då var det tydligen dags för nästa dagissjuka. Nadia var dålig hela eftermiddagen och natten och vi satt hos henne i långa stunder igår kväll. Det är så hjärtskärande nu när hon kan prata och ropar "maaaammaaaaa" och ett ynkligt "hoootta" när hon hostar. Men lite lättare ändå när hon kan berätta att hon vill dricka eller att man ska sjunga. En gång när jag kom in i hennes rum sa hon "pappa!" och så "Tuuure!" mycket entusiastiskt. Men jag fick ju lov att berätta att det inte blir nåt Ture eller dagis idag. Så det var bara att inse att jag får ställa in med (min) farmor igen och antagligen även med Tove och städerskan imorgon. Ironiskt nog precis samma personer som vi skulle träffat förra sjukdomsvändan.
I dessa sjuktider kan jag inte annat än sjunga Paracetamolens lov. Flytande Panodil har blivit en livsnödvändighet i hemmet och det är alltid lika fascinerande att se dess effekt. På tio minuter blir en kokhet, ledsen och elääändig liten tjej förvandlad till nästan sitt vanliga jag. Det är klart att vi försöker hålla igen på medicinerna men hellre lite febernedsättande än ett eländig, lidande litet barn. Turligt nog (antar jag...) älskar Nadia att få medicin av alla dess slag och sväljer villigt vad man än ger henne. Man får vara glad över de få fighterna man slipper!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar