lördag 24 oktober 2009

Sömnträning

Igår kväll inledde vi Olivias sömnträning. Vad den egentligen går ut på är ju att jag ska sluta nattamma och följdaktligen att hon ska sova utan avbrott. I den processen blir det förstås en del protester. Jag hade laddat med kuddar, täcke och öronproppar och tillbringade natten på Nadias madrass. Jag hörde Olivia skrika lite, men inte så farligt och mest väcktes jag av Nadia som rör sig, smågnäller och hostar mycket mer än jag visste om. Jag sov inte särskilt bra, och fram på småtimmarna började det dessutom göra väldigt ont att ligga på mage. Jag var otroligt lättad när Johan kom och väckte mig klockan sex, vilket vi hade som deadline, och jag både fick amma och trösta min bebis igen. Även om det förstås innebar att jag fick gå upp efter amningen, eftersom Nadia också vaknade. Men jag fick sova klockan åtta igen, när det var dags för Olivias morgonlur.

Enligt Johan hade det ändå gått bra i natt. När Olivia vaknade första gången vid halv tolv gick jag in till Nadia och sov, och sen hade hon vaknat en gång i timmen fram till klockan tre. Johan körde treminutersmetod och hon somnade senast efter den tredje gången. Vid tre somnade hon och sov fram till klockan sex, då hon fick mat.

Ikväll blir ytterligare en utmaning. Normalt vaknar hon ju första gången vid halv tio och får mat, men nu tänkte vi vänja henne av även vid det. Jag kan inte säga hur ont det gör i mig att höra mitt barn gråta och inte få trösta och mata, men jag försöker stödja mig på det jag läst om att 6-månadersbebisar inte behöver äta på natten (och hon är 7 - idag! Vi firar genom att låta henne skrika :-( ....) och att det handlar mer om vana än om hunger. Och på att vi gjorde så med Nadia och att det funkat så väl. Som sagt.

Men nu stålsätter jag mig och läser den där skriften igen för att stärka min övertygelse. Biter ihop och letar efter öronpropparna som Nadia gick omkring med i öronen och hade kul med imorse. Det är en otrolig tur att jag har en sån fantastisk man som orkar ta dessa nattliga strider, själv hade jag inte klarat en enda treminutrare. Wish us luck...

.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag önskar er verkligen lycka till. Ni är så duktiga som kämpar och inte tar lättaste vägen ut. (Och jag är så stolt över min son som är en sådan bra pappa.)

Kram från
mamma
svärmor
farmor