Jag funderar en del på det här med uppfostran. Hur vet man att man uppfostrar sina barn rätt? Att inte enskilda händelser eller reaktioner ska komma tillbaka och bita en i ändan i framtiden? Ibland känns det som att allt man gör och allt man säger, blir grunden för ens barns hela världsuppfattning och framtid. De får såklart inspiration även på andra ställen, men som föräldrar har man ju ett enormt ansvar.
Extra svårt tycker jag att det är att uppfostra flickor. Inte för att jag har någon erfarenhet av någonting annat, men jag tror att om det var en liten kille som stod där på pallen i badrummet och ville ha nagellack på fingret eller en puff av puderborsten på näsan, skulle det kännas så mycket mer okej. Jag försöker förklara att smink och deodorant (som Nadia alltid vill ha men förstås aldrig får) är för stora pappor och mammor. Men målar jag naglarna får hon också nagellack på en nagel, och det hade även en son fått. Inte för att vara fin, utan för att barn förstås vill testa det som vuxna gör, och att jag inte kan tänka mig att de far illa av en enda liten mörkröd nagel. Hela handen kommer dock inte på fråga...
Är det fel att säga till Nadia att hon är fin, att hon springer till spegeln så fort hon fått en tofs i håret eller vill ha spegel i badbaljan när hon har skum i håret? Jag har hört att man ska försöka uppmuntra andra egenskaper hos i synnerhet flickor, än utseende, men får man inte säga att ens fantastiskt söta barn är fint ibland? Hon är ju det. Att titta sig i spegeln gillar ju allt från spädbarn till hundar, ska man sluta uppmuntra det när barnen blir lite större? Jag hade tänkt sätta in en spegel i Nadias rum för att det kunde vara lite kul, men nu drar jag mig för det. Jag vill ju inte att hon ska bli en liten spegelapa.
Jag funderar också på hur vi beter oss mot Olivia jämfört med Nadia. För även om de två växer upp under exakt samma yttre förutsättningar, hade ju Nadia tillgång till ett helt annat lugn och vårt totala fokus. Är det det som gjort henne till en sån energispruta, för att hon alltid hade vår hela uppmärksamhet och fortfarande söker den? Det här ställer onekligen frågan om arv och miljö i en intressant dager. Om Olivia visar sig vara av en helt annan karaktär, vilket det redan nu verkar som, är det för att vi betett oss annorlunda, eller föddes hon annorlunda?
Varje människa är ju unik, men jag tror att det är farligt att skylla alltför mycket på generna, i synnerhet vad gäller tjejer och killar. Är det inte lite för lätt att bara konstatera att alla killar gillar bilar och klossar, och tjejerna leker med dockor? Nadia älskar bilar, flygplan och bollar OCH sin docka och dockvagn. Jag hoppas att vi lyckas uppfostra våra barn så att de når maximal potential av sina medfödda egenskaper och att de växer upp som trygga, tänkande varelser. Jag ska göra allt som står i min makt för att det ska bli så, men inte är det lätt att veta vad som är rätt alla gånger...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar