Från singelliv till familjeliv

Jag gick ju som de flesta vet, från urbota singel till helhjärtad tvåbarnsmamma och fru på ganska så rekordkort tid. Från att levt singelliv och inte haft något mer än mer eller mindre oseriösa relationer på kanske fem år, hade jag på två år skaffat två barn och gift mig. Detta gör att jag har singellivet i färskt minne och ibland tycker jag att det är kul att blicka tillbaka och jämföra livet då och nu.

Jag hade ett bra liv då. Ett rikt liv. "Lever du ensam?" fick jag ibland frågan. "Jag bor ensam", brukade jag svara, men för den sakens skull var jag ju inte ensam. Jag har nog aldrig varit så social som då, och eftersom jag har förmånen att ha både flera mycket nära vänner och många många goda vänner av olika djup, kunde jag liksom få hela kakan ändå. Jag saknade egentligen ingenting förutom möjligen man och familj. Men i väntan på dessa, blev mina vänner min familj och ensam var det sista jag kände mig.

Oftast. För det är klart att ibland på söndagarna, när jag var trött och bakis från gårdagens eskapader och stod där på gatan och funderade om jag skulle nöja mig med en eländig bakispizza till middag, drog det ihop sig i magen på mig när jag såg familjerna packa ihop sig i parken för att gå hem och mysa tillsammans. När mina vänner en efter en fann kärleken och skaffade familj, då kände jag mig inte övergiven, men väl en stilla önskan om att det livet skulle drabba mig också, innan det var försent.

Hade jag inte varit kvinna och över 30, hade jag nog kunnat ligga lågt och njuta av tillvaron lite ytterligare, men det är svåra faktorer att bortse ifrån när tickandet sätter igång. Jag önskar att jag vetat då det jag vet nu. Att jag vetat att det kommer, och kunnat njuta lite mer fullt ut i förvissning om att det kommer att hända även mig.

Samtidigt hade jag så mycket då som jag inte har nu. Främst en sak: TID. Vad gjorde jag av all tid, kan jag ibland fråga mig såhär i efterhand. Passade jag på att njuta av att ta en lång dusch i lugn och ro, att kunna ligga och läsa på kvällen tills ögonen kippade, att kunna svara "ja!" och hänga med på vadsomhelst med en sekunds varsel utan att behöva planera eller kolla med någon annan? Förmodligen inte. För så fungerar ju inte livet. Man lever det liv man lever och njuter ju inte mer av att vara frisk för att man slipper vara sjuk.

Men ibland kan jag blicka tillbaka och ändå vara så tacksam över den tiden, glad över att jag fick de där åren för mig själv och hann komma ikapp med Julia, hitta mig själv, innan familjelivet drabbade mig. Att jag hann festa och att jag hann göra alla mina resor. För nu är Julia ganska långt nedprioriterad efter Nadia och Olivia. Nu är Julia lite mer rekvisita i sitt eget liv. Lite mer en som är bra på att torka snor och nyta blöjor. Nu får Julia leva upp lite då och då men oftast mest vara mamma. Men Julia älskar att vara mamma. (Och tycker inte om folk som talar om sig själv i tredje person...)

Jag älskar att ha min familj, och alla festkvällar, flirtar och ensamma bakisdagar i mitt förflutna gör att jag kan känna mig rätt mättad på dem och inte ha något som helst behov av ett fortsatt liv som sådant. Jag kommer aldrig behöva söka bekräftelse av någon annan än min man, för jag har sökt den till förbannelse och vet hur jävla otacksamt det är. Hur futtigt det är med kortsiktig uppvaktning jämfört att somna med sin livskamrat kväll efter kväll, att vakna med en välbekant varm kropp morgon efter morgon. Ingenting slår det. Även och det är klart att det inte är vardagsromantik varje dag, att det kan gå dagar utan att vi pratar om annat än praktiska saker och det blir gnälligt och gnabbigt. Men ändå, det stora hela är så fint och fantastiskt.

Jag är så glad att jag levde det livet då och så glad att det är över nu. För nu har jag min kärlek och mina barn och trots att duscharna är korta med någon som står och dunkar på duschväggen, att jag aldrig får gå på toa ensam, att jag mest byter blöjor, matar, torkar och klär på och av, och sällan hinner tänka på Julia, älskar jag mitt liv. Och ibland räcker det med att måla naglarna eller planera in en ostkväll med jobbtjejerna för att jag ska känna att jag finns kvar där ändå. Att jag inte kommer att drunkna i familjelivet utan bara simma med huvudet ovanför ytan, visserligen guppandes i en och annan våg, men oftast leendes och njutandes av livets komplexitet som faktiskt rymmer både familj och socialt liv. Och ikväll ska jag och min man ut och träffa mitt gamla gäng på after work och det räcker för att hålla mig leende hela dagen idag.
.