Med språket har det ju som sagt hänt massor för Nadia, sen hon började dagis, och det senaste stora som jag noterat, är jaget. Hon har ju alltid varit väldigt intresserad av andras namn och efter en vecka på dagis visste hon vad alla barnen hette. Men plötsligt pratar hon även mycket om sig själv och sätter sig själv i relation till olika saker. Hon vet att jag är jag och du är du. När hon gör någonting som jag antar att vi brukar berömma henne för säger hon högt "BAAAA (som bra fast utan R), Nadda!". Det har fått mig att fundera på om vi inte berömmer henne för mycket, men eftersom det positiva fungerar så mycket bättre än det negativa på henne, tycker jag ändå att det känns bättre så, även om jag försöker tänka på att använda andra ord ibland.
Imorse stod hon klockan sex och ropade: Mammaaaaa, pappaaaaa!! Och när vi inte omedelbart kom: Nooooooaaaa! (= Johan). Söta tjej, vi skrattade, och det gjorde det lite lättare att gå upp.
Jag heter Lula och att höra sitt barn säga ens namn för första gången, det var faktiskt en mäktig känsla! Och att höra Nadia säga att hon älskar en "Esskar mamma", även om det bara är en direkt upprepning av vad man själv sagt, värmer förstås ett föräldrarhjärta!
.
2 kommentarer:
så sött!!
:-) jaaa det är en underbar känsla när talet kommer .
Hon är sååå himla söt :0)
Kram
Å-M
Skicka en kommentar