En bättre dag

Det är fantastiskt egentligen. Min blogg har för mig blivit en kanal för att skriva av mig, bearbeta saker och faktiskt för att minnas mina graviditeter och mina barns barndomar (hur länge jag nu kommer att skriva). Att det sen finns folk som tycker att det är kul att läsa om vad som händer och inte händer i vår familj, är en stor bonus. Och så skriver jag såna där inlägg som det förra och så bara katjing tar det några minuter, och så har jag kommentarer, mail och telefonsamtal med pepp och "nej du är INTE en dålig mamma" och så plötsligen mår jag bra igen. Fantastiskt. Tack igen snälla ni som orkar läsa och peppa gång på gång. Det betyder mycket för mig.

Igår hade jag alla intentioner att göra dagen till en bättre sådan är dagen innan. Vi hade köpt varma överdragsbyxor till Nadia, fått hostmedicin utskrivet och satte på henne en extra tröja innan hon fick gå iväg till dagis. Jag hörde ingenting ifrån dagis på hela dagen och när jag kom dit på eftermiddagen fick jag bekräftat att hon varken frusit eller hostat, och kände mig som en bra mamma igen.

Men mitt barn är bra på tålamodstester. Hon satt och lekte med pärlor när jag och Olivia kom för att hämta. Jag hade bestämt mig för att ge henne tid idag och hämta långsamt och eftersom det inte var många barn där stannade jag och lät Nadia leka klart i lugn och ro. Efter en god halvtimme fick hon för sig att hon skulle bort till barnen som satt och målade och ville klippa papper och sitta med dem. Hon fick klippa lite men sen tyckte både jag och fröken att det kunde få räcka och att det var dags att gå hem. Så då sa vi hejdå och försökte få Nadia att självmant gå ut i kapprummet. HA. Vilket skämt. Hon blev sådär vansinnig på nolltid och bara kastade sig på golvet och vråååålade. De andra barnen tittade förvånat upp från sina målarpapper och jag frågade Marie om hon någonsin är sådär med dem på dagis. "Nej aaaaaaldrig" svarade hon.

Jag lyckades tillslut få upp Nadia under ena armen, och kånkade iväg med henne och Olivia under den andra till kapprummet för att klä på. Nadia var vansinnig vid det här laget men jag hade gett mig fan på att inte förlora tålamodet. Så jag pratade på med käck stämma medan Nadia skrek, vrålade, grät och dunkade huvudet i golvet. Jag var alldeles svettig och hon var alldeles tårig och snorig innan hon äntligen lugnade sig. Sen gick det ändå bra att åka ståbräda tills vi kom hem och hon blev arg igen. Men då var det bara en halvtimme kvar tills Johan skulle komma hem, så vi åt apelsin och lekte i hennes rum.

Det kanske gäller för alla barn, men med Nadia blir ingenting bättre av att man själv tappar humöret eller försöker "uppfostra". Dåligt beteende får bäst effekt när det ignoreras och att hålla sig lugn genom hennes vredesutbrott är det enda som fungerar konstruktivt. Men det är ju inte alltid man kan vara så jäkla förnuftig.

.