Att ta för sig

Jag funderar ibland på det här med att ta för sig. Jag tror att jag var ganska blyg som barn, men som vuxen har jag aldrig några problem att ta för mig. På gott och ont. Ibland kan jag tröttna på mig själv som alltid måste använda armbågarna och Johan kallar mig med all rätt för "aningen konfliktsökande". Det beror nog mest på att jag avskyr när folk inte kan säga rätt ut om de har problem med något, utan muttrar nåt i marken som gärna gäller mig eller min barnvagn. Då blir jag lätt provocerad och säger ofta att de gärna får säga vad som är fel.

Som på bussen igår när jag satt på barnvagnsplatsen med Olivia och läste en tidning medan hon sov i vagnen. En till vagn kommer på men jag ser ju att den får plats. Så jag makar bara lite på min vagn men sitter kvar. Sen kommer två pensionärer med en sån där dramaten-väska på bussen och muttrar att ja, här brukar ju vi sitta. Redan där blev jag irriterad, är mycket defensiv med barnvagnsplatserna på bussen och stör mig alltid på folk som tycker att platsen är för bagage. Hursomhelst ställde sig sen en annan man vid utgången som att han skulle gå av. Men det gör han inte. Istället hör jag "Det blir bättre för alla om du ställer dig upp". Tittar upp från min tidning och ser honom stå med blicken i backen och muttra samma sak en gång till. Just denna man hade nog inte alla hästar hemma, men det gör mig vansinnig när folk i detta mellanmjölkens land inte har mod nog att öppet säga vad som är fel, utan bara muttra och irritera sig, utan att försöka få till en förbättring. Men igår var jag på gott humör, så jag lät det passera och återgick till min tidning.

Idag tänkte jag återigen på det här med att ta för sig när jag var på Systembolaget. Jag som är mammaledig kunde ju gått vilken dag i veckan som helst, men prickade förstås in eftermiddagen före All Helgona och var långtifrån ensam i butiken som förmodligen är stans sista utan självservice. Nummerlappen visade att jag hade 20 nummer före mig så jag tänkte att jag chansar att jag hinner iväg till bageriet och köpa bröd och spurtade iväg med vagnen. Men fler än jag hade samma brödtanke och det var lång kö och tog en bra stund. Så när jag kom tillbaka till systemet var mitt nummer redan passerat med tio. Så jag tog en ny lapp och insåg att detta skulle ta lika lång tid igen. Så då chansade jag på att gå fram och fråga om jag kunde få handla på mitt missade nummer, och två kassörer erbjöd sig att hjälpa mig.

På vägen hem så tänkte jag att det kanske inte är världens mest ödmjuka personlighetsdrag att vara en som tar för sig som jag, men att det är effektivt, för jag behöver aldrig vänta, får alltid byta saker utan kvitto, får alltid sittplats osv. För att jag vågar fråga. Ja det var väl det om det. Vad det nu har i en mammablogg att göra. Men jag är inte bara mamma, jag är även en som tar för sig. På gott och ont.

.