Igår var första gången sedan 26 juni, då vi flög till USA, som jag satte på mig ett par långbyxor. En titt ut genom fönstret denna morgon gör att jag fruktar att det blir en repris idag. Men jag bytte iallafall om till avklippta jeans på eftermiddagen och strumplös hoppas jag kunna förbli ett tag till.
Den annalkande hösten med sina kommande vintermånader förstärker min längtan utomlands. Min längtan efter ett annorlunda liv. Min längtan avser inte en strand eller en semestervecka i solen, jag vill helt enkelt flytta utomlands. Packa det nödvändigaste, ta med mig min familj, och bara bo utomlands i några år. Bo någonstans där vinter innebär tröja och jeans, inte overaller och vantar, där doften är ny, smaken en annan och språket i mitt öra klingar främmande - eller bekant, för all del, om man ska vara realist. Men just den realisten i mig suckar och ser framför sig alla svårigheter; boende här och där, jobb, visum, dagis, skola... Ett näranog omöjligt projekt, kan det tyckas. Men kanske inte, om man verkligen skulle gå in för det. Men just nu stannar det vid en dröm, en dröm med många öron och ögon öppna. Och en längtan, en längtan som inte vill ge med sig.
1 kommentar:
Jag känner precis likadant! :-)
/Mia Cooper
Skicka en kommentar