Sista jobbveckan

Jag jobbar sista veckan nu och insåg igår att jag jobbat min sista måndagsmorgon på ett bra tag. Nu snart även min sista tisdagseftermiddag. Och så vidare... Det känns ofantligt skönt, jobbmotivationen har trutit ett bra tag nu, men jag skulle ljuga om jag sade att inte denna ledighet innan bebisen kommer, skrämmer mig. Tänk om jag blir extremt uttråkad och den lilla bestämmer sig för att dröja ytterligare två veckor, så att jag går hemma en och en halv månad och bara ruttnar. Men det är ju omöjligt att förutspå och just nu ser jag bara fram emot att vara ledig. Jag har ju inte direkt tagit det så lugnt som jag tänkt mig under graviditeten - även om jag verkligen hållit mitt tidigare löfte att inte stressa. Men det har ändå varit en del flängande och sena kvällar och eftersom jag är så förbenat morgonpigg vaknar jag tidigt även om jag inte är utsövd. Nu på sistone har jag börjat vakna mitt i natten också, vilket gör att jag känner mig trött på eftermiddagarna. Så jag ser fram emot middagslurar och lata dagar i soffan. Dessutom skönt att slippa timmar av stillasittande, som gör så jäkla ont i bäckenet när jag reser mig upp.

Nu återstår bara fyra veckor till beräknad nedkomst och jag nästan räknar dagarna. För även om jag trivs med min mage och känslan av att vara lite tjock och speciell, börjar jag verkligen längta efter vårt barn. Men jag njuter av alla rörelser i magen, den sparkar inte nu, bara bökar och bufflar runt och nästan varje dag sväljer lilla ärtbebisen fostervatten och får en hicka som får hela magen att skaka.

Så jag och Johan tränar andning i sängen om kvällarna och förbereder oss så gott vi kan inför den stundande prövningen. Faktum är att jag ser fram emot den - ser fram emot mitt livs största utmaning, som kommer att få glaciärbestigningar och tunn luft på 5000 meters höjd att blekna i jämförelse. Och med en slutbelöning så mycket större än Andernas vyer...