Nu har den lille rackaren börjat röra på sig, så att till och med Johan kunde känna det utifrån. Första sparken kom en tidig morgon när jag låg i sängen. Det känns som folk brukar säga som en sprattlande fisk, fast kanske mer som snärten av dess fena. Poff, sa Ärtan. Heeej! sa mamman. Sedan dess tror jag att allt som känns är sparkar, fast jag vet inte om det kanske bara är gaser ibland. Häftigt är det iallafall, att det i min mage bor någon som kan sparkas.
Imorse var vi hos barnmorskan också, och fick lyssna på hjärtljuden. Först lät det mest som någonting under vatten, med ett högt brusande som inte kom från bebisen, tills den gjorde en volt och hjärtat landade under barnmorskans mätgrej. Boink boink boink i snabb takt tog över och överröstade allt i rummet. Häftigt!!!
En annan riktigt cool grej, det är att bebisen nu kan känna smekningar och beröring utifrån. Vi försöker klappa på magen så mycket vi kan, och jag pratar med min bebis när den är vaken. Johan brukar också sticka ned huvudet och säga "Hej Ärtan, det är pappa som pratar". I lördags kväll skulle han gå igenom gitarriff med lilla Ärtan, men då sov hon trots hög musik, så det blev bara en kort genomgång. Jag kan känna (inbillar jag mig...) när den vaknar och brukar säga godmorgon. Jag försöker allmänt att vara en så fin och harmonisk människa som möjligt, för att ge mitt barn den bästa starten på livet som går. Det är inte så svårt när man känner sig glad och harmonisk i ett kärleksfyllt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar