Lämnarna

Jag har blivit medlem av en ny grupp. En inofficiell men mycket frekvent förekommande grupp vid namn Lämnarna. Det är vi som ägnar morgnarna åt att pressa ned våra barn i dubbel fleece och overall, hålla reda på vantar, halsdukar och mössor, innan vi stressar iväg med handväskan/laptopen hängandes över vagnens handtag med någonting jagat i blicken. Lämnarna som likt lämlar forsar i jämna strömmar över stadens trottoarer med barnens färgglada overaller som lyser upp våra egna gråsvarta beklädnader, och som efter lämning och puss, inkognito hetsar iväg till våra arbetsplatser.

För mig är det här en helt ny värld. Jag känner mig mer vuxen än någonsin tidigare när jag kliver ut genom porten med vagnen på morgonen och fogar mig till lämmeltåget av lämnare. Imorse var det inte favoritfröken som var där när jag skulle lämna, utan en av de nya, och jag fick för första gången uppleva det jobbiga i att lämna ett gråtande barn. Inte alls roligt, men jag känner ju Nadia så väl att jag känner mig ganska säker på att det gick över snabbt. Själv tog jag en promenad till jobbet, vilket kommer att gå betydligt snabbare när man slipper halka runt på isberg av varierande storlek...

.