Tre veckor utav familjesamvaro näranog 24/7 passerade på ett kick. Vi har firat jul, nyår och gjort en del stora framsteg i familjelivet. Barnen delar rum, Nadia går utan blöja även utanför hemmet, våra middagar involverar plötsligen fyra personer och är aningen kaotiska. Men trevliga och jag känner faktiskt mer än någonsin att det verkligen blivit en familj av oss. Familjen som liksom varit allt mitt liv kretsat runt de senaste åren, tänk nu ska jag utöka kretsen och börja tänka professionellt igen.
För plötsligt sitter jag här och det är sista kvällen innan jag ska rycka upp mig och bli en arbetande människa igen. Det känns konstigt. Jättekonstigt. Förutsättningarna kunde varit bättre. En kollega råkade ut för en allvarlig trafikolycka i torsdags och ligger i koma. Jag har tänkt mycket på honom och hans familj dessa dagar. Jag vet att jag kommer att komma tillbaka till en arbetsplats präglad av sorg och oro. Det är svårt att tänka på triviala saker som "vad ska jag ha på mig?" och "undra om det kommer att innebära några kundförändringar för mig?" men de tankarna poppar förstås upp lite då och då ändå, även om de känns tämligen oviktiga i jämförelse.
Men nu börjar nya tider för vår familj. Det blir jag som lämnar Nadia på morgonen och Johan som hämtar. Johan som får brottas med en liten tjej som inte vill gå hem, som får handla och planera middagar och jonglera tvåbarnsvardagen medan mamman drar in brödafödan...
Kortsiktigt känns det mycket bra att gå tillbaka till jobbet, men det långa perspektivet skrämmer lite. Är det 30 år framöver som gäller nu...? Hursomhelst ska det bli lite spännande att byta liv. Jag hoppas att jag kommer ihåg hur man gör när man jobbar, och att jag inte försöker ta med mig kolleger in på toa eller torka dem runt munnen och säga "duktig" när de äter upp...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar