På måndagen mådde jag dåligt redan när jag vaknade, en begynnande hosta och halsont värkte nere i bröstet. Jag duschade och lämnade barn och pallrade mig sen till jobbet, men blev hemskickad av smitträdda kolleger (helt förståeligt!) så då jobbade jag hemma resten av den dagen. Jätteskönt och mysigt att få se min lilla skrutt lite extra.
På tisdagen mådde jag bättre och var på jobbet igen. Men på eftermiddagen ringde de från skolan och sa att Nadia ramlat från en klätterställning och skadat armen. "Det är nog ingen fara, men hon är lite ledsen" sa fröken Camilla och jag ringde till Johan och bad honom hämta henne. När han gjort det ringde han mig och sa att han ville åka in med henne till sjukhuset. "Hon fryser och kan inte lyfta armen"...
Jag kastade mig på cykeln - ibland är det bra att bo i stan - och mötte dem vid busshållplatsen. Där plockade jag upp Elias och vi gick och hämtade Olivia och även Rufus hängde med. Johan och Nadia fick vänta i ganska många timmar på Astrid Lindgren, på läkarundersökning, röntgen, läkarutlåtande och så gipsning. För det visade sig att armen var bruten, en fraktur ovanför armbågen. Vid gipsningen bröt Nadia ihop totalt och ville INTE ha fult, rött gips. Det tog Johan en timmes väntan på sjukhuset innan hon lugnat sig tillräckligt för att kunna åka hem. Då hade jag ringt runt för att se om någon kunde hämta dem, Johan bedömde det som omöjligt att sätta sig i en taxi med henne. Tillslut kom Henning och hämtade dem, och till middag kom min lilla ledsna skrutta hem med sitt stora gips.
Jag fick ta en bild på gipset men inte på hela henne, av någon anledning skäms hon över sitt gips och vi fick kämpa för att lyckas få henne att gå till skolan igår (onsdag, dagen efter det hände, fick hon vara hemma). Hon vill inte ha kortärmat och hon vill inte ha någon uppmärksamhet eller några frågor. Men idag tog hon iallafall med sin röntgenbild för att visa upp. Men det var mycket gråt på morgonen om att hon inte ville gå - fredagar är alltid lite tuffa eftersom Olivia är hemma då. Visst hade vi kunnat låta henne vara hemma, men det kändes viktigt att hon kommer över tröskeln och går till skolan. Jag fick henne tillslut att gå med på att gå dit genom att jag lovade att vara med en stund på morgonen. Så jag satt med och lyssnade, imponerades över fröken Erikas lugn och tålamod med de barn som inte lyssnade och fick sen en liten klump i halsen när jag såg hur fröken Camilla tog sig an Nadia lite extra under sångsamlingen och och satte henne i sitt knä och satt och klappade på henne. Så jag lämnade henne med en värme i bröstet och jag tror nog inte att hon kunde vara i bättre händer.
Nästa vecka ska vi till barnortopeden på Sabbatsberg (turligt nog ligger den ju tvärs över gatan från oss!) och röntga armen för att se hur länge hon behöver behålla gipset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar