Intelligens

 Jag var på en föreläsning (eller rättare sagt en kollega som drog slides från ett seminarium) där en forskare berättade att människans intelligens ökar med tre punkter per år under senare år – jag minns inte alla detaljer, vilket kommer att stärka den tes jag snart kommer till. Syftet med detta var att påvisa att all kommunikation behöver vässas, för att mottagarna blir alltmer kräsna och intelligenta. Herregud. För egen del skulle jag nog kunna säga att min intelligens minskat med motsvarande antal punkter från år till år. 

För några månader sedan läste jag någonstans något klatschigt som någon publicerat i sociala medier: ”Small minds discuss people, great minds discuss ideas”. Den där meningen hängde kvar hos mig och har gett mig en lätt ångest sedan dess. För jag diskuterar ALDRIG idéer längre, men OFTA människor. Jag klarar knappt av att diskutera politik eller mina ståndpunkter längre, känner det som att hjärnan är inbäddad in en mossig grå massa som vadderar allt mitt tänkande. En gång i tiden kunde jag diskutera visioner och existentiella frågor i evigheter, nu känns det som att min kapacitet har stannat någonstans vid middagsplanering och urvuxna fleecejackor. 

Jag märker att det påverkar mig på jobbet också, att jag inte riktigt lyckas få fatt i några vettiga tankar, utan att jag sedan jag kom tillbaka blivit alltmer operativ och kortsiktig. Sedan kan man förhoppningsvis tillskriva detta iallafall delvis till att jag inte använt de grå till så mycket annat än det ovanstående under senare tid, och att de eventuellt bara behöver motioneras lite. Men jag kan ändå känna mig lite rädd för att den intelligens jag en gång tyckte att jag besatt, eller min förmåga till någorlunda abstrakt tänkande, är förlorade för alltid… Undra vad vi ska äta till middag, förresten.