För några månader sedan läste jag någonstans något klatschigt som någon publicerat
i sociala medier: ”Small minds discuss people, great minds discuss ideas”. Den
där meningen hängde kvar hos mig och har gett mig en lätt ångest sedan dess. För
jag diskuterar ALDRIG idéer längre, men OFTA människor. Jag klarar knappt av
att diskutera politik eller mina ståndpunkter längre, känner det som att
hjärnan är inbäddad in en mossig grå massa som vadderar allt mitt tänkande. En
gång i tiden kunde jag diskutera visioner och existentiella frågor i evigheter,
nu känns det som att min kapacitet har stannat någonstans vid middagsplanering
och urvuxna fleecejackor.
Jag märker att det påverkar mig på jobbet också, att
jag inte riktigt lyckas få fatt i några vettiga tankar, utan att jag sedan jag
kom tillbaka blivit alltmer operativ och kortsiktig. Sedan kan man
förhoppningsvis tillskriva detta iallafall delvis till att jag inte använt de grå till så mycket
annat än det ovanstående under senare tid, och att de eventuellt bara
behöver motioneras lite. Men jag kan ändå känna mig lite rädd för att den
intelligens jag en gång tyckte att jag besatt, eller min förmåga till någorlunda abstrakt tänkande, är
förlorade för alltid… Undra vad vi ska äta till middag, förresten.
1 kommentar:
Åh vad jag känner igen mig! Sen Edith kom känner jag mig rent fördummad:-( Hoppas, hoppas att det blir bättre ju större barnen blir och man får möjlighet att tänka klart en tanke utan att bli avbruten...
Skicka en kommentar