Overkligt. Osannolikt. Kl 15:07 och jag har varit gravid i exakt tre timmar. Eller enligt en familjesajt som min syster kollade, fem veckor. Men jag har vetat om det i tre timmar. Bara jag och min syster vet det ännu. Jag var tvungen att berätta om mina misstankar för någon och det var hon som rådde mig att gå till Apoteket och köpa ett test. Jag gjorde testet på jobbtoan. Kunde inte vänta längre. Mina händer började skaka när jag såg de blå strecket träda fram, med all önskvärd tydlighet. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det blev något mellanting.
Jag antar att jag är mest glad. Ett barn är ju alltid någonting positivt, och det är ju inte konstigt att bli gravid när man är 31 och ett halvt. Jag hade ju fruktat att jag inte kunde bli med barn, det där vet man ju aldrig. Det som skrämmer mig och som gör mig osäker just nu, det är Johans reaktion. Vi har ju bara varit tillsammans i tre månader, och han är fyra och ett halvt år yngre än jag. Men vi har känt varandra i nästan sex år och jag tror att jag känner honom väl nog för att veta vem han är. Och att jag vill vara med honom. Och det känns inte konstigt att se honom som pappa till mina barn. Men redan nu.. Tänk att ett av dem är två millimeter stort och väntar i min mage. Själv väntar jag på att klockan ska bli fyra, så vi kan gå från jobbet och jag kan få dela min hemlighet med honom. Jag kan inte jobba, har ingen som helst koncentration. Vill bara att arbetsdagen ska ta slut så att jag sluta låtsasjobba få berätta för honom. 26 minuter kvar. Till domen. Hjäääälp.
1 kommentar:
hahahaha, du skriver verkligen bra julle.
Skicka en kommentar