Dag 2. Johan och jag satte oss i solen i Humlegården efter jobbet. Jag kunde inte vänta en sekund till att berätta för honom och lanserade nyheten innan våra rumpor knappt hunnit landa i gräset. Jag trodde nog inte att han skulle bli så chockad som han blev. Det syntes i ansiktet på honom hur tankarna fladdrade och han inte visste vad han skulle känna. Men trots chocken sade han allt det kloka, allt det rätta. Han sade saker som att han verkligen kunde se mig som mamma till sina barn och hur han tänkt tanken om barn, men kanske inte ännu. Precis som jag, Vi pratade fram och tillbaka, och förvirringen var tidvis stor och känslorna många och inte otvivelaktiga. Men när vi senare skildes åt, gick jag iväg med en känsla av förvissning. Johan och jag. En blivande familj. Galet.
Vi sågs igen senare på kvällen, när han hunnit smälta känslan av overklighet något, och hunnit ta en öl och prata med sin bästa vän. Jag var glad att han fått tillfälle att anförtro sig till någon nära, och glad över det mottagande hans vän givit nyheten. Johan var fortfarande lite i chocktillstånd, men han såg glad ut och vi sov som vanligt omslingrade. Hans armar som en förlängd länk av kärlek omkring mig.
Idag har jag känt mig mer gravid än igår. Magen spänner, brösten ömmar och jag tycker att mitt tillstånd måste vara uppenbart för alla i min omgivning. Jag berättade igår för Mimi och mamma, idag för Stella och Lena. Jag vill berätta för alla. Samtidigt som en känsla av skrock och framförallt den stora rädslan för missfall gör att jag får tvinga mig att vara tyst. Johan pratar mycket om missfall. Han skulle bli ledsen om det hände, och jag med. Nu när jag börjar förlika mig med tanken på ett barn vill jag bara att allt ska gå vägen. Jag kommer att oroa mig för tusen saker, men just nu vill jag bara att de första tre månaderna ska ha passerat så att jag kan få luta mig tillbaka en stund. Johan hade surfat på graviditetssiter idag och jag har just gjort detsamma. Vårt barn heter embryo och håller på att bilda vitala organ. Inne i min kropp. Det är helt helt galet. Och så fantastiskt.
Johan berättade för sin mamma idag. Hon började precis som min storgråta. Och blev sen alldeles till sig av glädje över att bli farmor.. Jag är så positivt överraskad av alla som hittills fått vetas reaktioner. Inga fördömanden, inga för kort tid, för ung. Bara glädjen i ett barn. Farmor skickade mig ett Tack Julia på sms. Jag log. Det kändes fint att hon ska bli farmor till mitt barn. Just nu bara en liten halv ärta i min livmoder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar