Under söndagen fann jag mig återgå till någon form av spädbarnsstadium. Vet inte om det är meningen att graviditens första tid ska gå i samma tecken som första tiden efter en förlossning, men mycket mer än att äta och sova lyckades jag inte åstadkomma denna regniga söndag. Efter en fika med Rosie, och ytterligare ett avslöjande, kröp jag till sängs igen. Och där blev jag kvar resten av dagen, sov och vilade i omgångar, bara avbruten av besök i kök och på toa. Åt någonting helt kopiöst och så fort jag smält det översta lagret av mat, sjönk blodsockret och det var dags att fylla på.
Vid åttatiden på kvällen började jag tröttna på mig själv, letade rätt på en gnutta av min forna energi, och satte på mig träningskläder för att ta en powerwalk. Men så fastnade jag framför The Bachelor Rome - 25 högljudda amerikanskor i balklänning åker till Rom för att vinna en italiensk prins. Prinsen i fråga är av italiensk ätt, men uppvuxen i USA och tokamerikansk med plastiga kritvita tänder och skiktad frilla. De ständigt iiiiih-skrikande amerikanskorna är alldeles till sig vid tanken att få bli prinsessa PÅ RIKTIGT och tar till vilka metoder som helst för att utplåna konkurrensen... Ja ni förstår ju att jag hade svårt att slita mig ur soffan. Men när det tog slut tog jag mig samman och snörde på mig gympaskorna.
Ute var det ruggigt och duggregn. Men de små hårda dropparna kändes sköna mot mitt ansikte, och när jag fått upp farten längs Kungsholms strand, infann sig en ro i mina tankar. Slogs av att precis här gick Johan och jag på promenad för knappa två veckor sedan och pratade om vårt förhållande och hur pass seriöst det kändes. Det känns som en annan livstid. Även om inga tvivel fanns då, är det på ett annat sätt nu. Plötsligt är allt så självklart och tryggheten så komplett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar