1,5-årsåldern

Jag har lite kommit ur det där vardagsbloggandet och lite funderar jag på om det är dags att lägga ned denna blogg... Saknar att skriva välformulerade och eftertänkta inlägg, nu känns det mest som att jag rafsar ned lite rabblande stolpar när jag kan klämma in det... Samtidigt är det en skön kanal och jag skulle nog sakna att skriva. Jaja, vi får se...

Det är mycket med vardagen, som sagt. Till det tillkommer att en 1,5-åring (fast han är faktiskt 1 år och 8 månader nu om man ska vara noggrann) är oändligt mycket mer krävande än en bebis. Ibland får jag påminna mig själv om att vi dessutom hade en liten bebis när Nadia var i denna ålder, men det känns helt overkligt. Jag kan förstå att den tiden känns lite suddig nu i efterhand, då handlade det verkligen mest om att överleva Nadias alla raseriutbrott. 

Elias är ju inte så arg, utan oftast glad och blir arg bara i korta stunder men han är väldigt PÅ och klåfingrig och klättrig och känns helt livsfarlig ibland. Och man hinner liksom inte se efter honom varje sekund... Imorse när jag kom ut i köket stod han och slevade sylt direkt ur burken (mycket nöjd! Mindre nöjd när jag tog bort den). Nästa gång jag kom dit stod han och bet på osten... Ett heltidsjobb att ha koll på honom, tur att han går på dagis om dagarna... 

Där säger de iallafall att han är en riktig glädjespridare och att han älskar att dansa och sjunga. Och det märks även här hemma där han går runt och sjunger med ljus stämma: "acka di, acka di" (Lilla snigel akta dig) och "bäbä bia bam" (bäbä vita lamm). Otroligt gulligt!

Käkar leverpastej rätt ur burken. Med kniv...

Och lite gullighet behöver man för ibland blir man snudd på galen, som när vi skulle äta mysig födelsedagsmiddag med Ing-Mari och Henning härom kvällen och han inte satt stilla en minut, utan höll  på att trasha stället... Min puls var inte att leka med efter den kvällen! 

Ett stycke ilbatting på hemväg 

Idag jobbade jag nästan halvdag och gick och hämtade Nadia först, innan vi plockade upp de andra. Jag kan verkligen sakna att hinna umgås en och en med mina stora barn, det hinner jag nästan aldrig, så då får man ta såna här små stunder och njuta av dem. 

Fast det tar ju lite tid att komma någonstans när ens sällskap plötsligt flyger upp i diverse gatlampor...