Handflatorna platta framför kroppen. Knäna i backen. De bara tårna nedborrade i golvet som spjärn. Blicken fixerad framåt. Målet ett litet gult träägg någon meter bort. Siktet inställt, syftet klart. Redo för avfärd. Go! Men färden tar en inte framåt som man trott, utan i motsatt riktning. Hur hårt man än försöker, så kommer man bara bakåt. Ju mer man kämpar, desto längre bort befinner sig målet. Tacka fan att man blir frustrerad efter ett tag och svär om universums motsträvighet och elementens djävulskap. Men jag ger inte upp. Snart kommer krypandet att ta mig framåt. Det måste ske. Och det måste ske snart.
Okej, sammanbiten med målet klart
Ägget utom synhåll men fortfarande vid gott mod 
Vafan är detta?
Pffffft. Jag ger upp. För den här gången.
3 kommentarer:
Haha, gaalet söt!
Hon är då för gullig - men det var värst vad hon svär.
Farmisen.
ÅHHH va söt hon är .. och STOR ! Jag håller tummarna för henne - hon fixar det snart :-)
Skicka en kommentar