
Idag tog jag mig i kragen och gick in på Weekdays och köpte ett par jeans. Har varit inne några gånger tidigare men vänt i dörren, eftersom jag inte riktigt kände mig hemma med barnvagnen där bland alla pinnsmala rocktjejer i nedre tonåren. Men nu när alla mina schyssta jeans brakat sönder i rumpan var det dags att investera i ett par nya och med tanke på mammaekonomin kändes Cheap Monday som ett bra val. Jag började med ett par i stl 29 i vidd. Det har jag i mina Seven. De gick efter lite stånkande över höfterna men inte mycket mer. Drog ned tröjan långt eftersom ingen personal fanns att skåda, och hämtade ett par i stl 30. Samma sak igen. Pust och stånk och inte en chans att få igen dragkedjan. Skam den som ger sig. Ned med tröjan igen och hämtade ett par i stl 31. Nu var jag liksom i utkanten av de storlekar som överhuvudtaget existerade och 25:orna hånskrattade åt mig från sin stora hög med "normala" storlekar. 31:orna gick igen efter ett smärre motionspass i provhytten och nu var det bara längden kvar. För kortväxta jag behöver ju 30 i längd och hur förnedrande det än känns att vara större på bredden än längden, ville jag inte ha korviga ben därnere. Men då fick jag veta att längd 30 endast görs i väldigt få exemplar och att 32 är minsta normala storlek. Men det ska sägas att tjejen i butiken var supertrevlig och erbjöd sig att lägga upp dem på en halvtimme, så jag slog till. Även om det verkligen fick mig att fundera över normer och om jag som varken är superfet eller tokkort kan ha svårt att hitta storlekar, hur är det inte då för den som är ännu kortare och ännu tjockare? Jag är iallafall nöjd över att äntligen ha köpt ett par jeans och hoppas att de töjer sig lite efter några användningar.
1 kommentar:
Kan inte låta bli att fundera över vilken storlek jag skulle behöva på både bredd och längd. Fnissar vid tanken...
Skicka en kommentar